Veckans rebell

Rubrikerna skria om att Dylan kan ha plagierat; som här:  http://www.dn.se/kultur-noje/bob-dylan-kan-ha-snott-delar-av-nobeltalet-fran-en-laxhjalpssajt/

Här kan i stort sett bara en av två saker ha hänt.

Bob Dylan with son Jesse Dylan, Byrdcliffe home, Woodstock, NY, 1968. Photo By ©Elliott Landy, LandyVision Inc.
  1. Real media producerar fejk news.
  2. Dylan visar fingret åt ett skitnödigt etablissemang.

Oavsett vilket, har jag samma åsikt, om alla inblandade – t.ex. att Sara Danius är riktigt trevligt att se och höra på.

STOCKHOLM 20161220 – från Sara Danius blogg. 
Sara Stridsberg blir invald i Svenska Akademien.
Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060

 

Homo inferioris

Så var det då det där med att läsa tidningen … Ju längre tiden lider, desto värre blir det. Horace Engdahl säger eller skriver någonstans att han har givit upp hoppet om att öppna tidningen och hitta något intressant att läsa där. 

Men det är värre än så. Gång efter annan möter vi larm och hot och hat riktat mot journalister. I den följande debatten finns bara en part, de stackars journalisterna. De som invänder mot journalistik, betraktas som rasister eller rättshaverister.

Läsaren kan ju ta en titt på det tidigare blogg-inlägget, om mot-hatets drottning, Maria Sveland. Mötet med henne befriar oss vanliga dödliga från många illusioner.

På sistone har jag ändå läst två artiklar i DN, som uppmärksammar den misslyckade och missnöjda människan. De har inte kommit på det själva. Det är Ove som gäller.

Den ena artikeln är skriven av Kristofer Ahlström, Samhället gör oss alla till rättshaverister. Den andra av Viktor Barth-Kron, Lärdomar från en vardagsterrorist på Lilla Essingen.

En person har ändrat (rättat till) husnumreringen på en gata på Lilla Essingen. De båda skribenterna skildrar i förklenande ton detta brott mot en ordning, som de själva uppenbarligen uppfattar sig som företrädare för.

Ingen av herrarna tycks ha haft att göra med delinkventen. De behöver ju inte det. För dem är deras fantasier och fördomar om den där människan ”en samhällsanalys.”

Båda herrarna förhåller sig lite roat nedsättande till mannen med numren. Det är lika självklart för båda, att tilltaget är ett uttryck för det svagsinta och mindervärdiga.

Samtidigt finns det ett ängsligt, puerilt, för att inte säga förhudsförträngt, självhävdelsebehov; ett behov att försäkra hela världen om, att skribenten själv inte är lika patetisk.

Lycka till.

Båda är också goda exempel på den intellektuella medelklassens främsta lyte. De är som Elifas och Bildad i Job. ”Varken du eller dina angelägenheter angår mig. Du är inget för mig och jag har inga angelägenheter. Jag fördrar att du har problem, framför att jag har dem.” De ser sin avsaknad på engagemang, mål och mening utanför sig själva, som ett ideal. Man behöver inte dela den uppfattningen.

Kanske är det bara därför de skriver i DN, för att de är väldresserade stryktäcka kuggar i en medelklassmaskin, som inte har någon annan mening att upprätthålla sig själv: The Wall, muren mellan dem och de som hotar deras bekvämlighet: ”The dream is gone | I have become comfortably numb.”

De inbillar sig att man kommer att förlåta dem, att de betraktar människor med engagemang och angelägenheter som spetälska; att de står där och ropar: ”Oren! Oren!”

Det tror inte jag.

(Jag må förlåtas mitt pig-latin, men andemening framgår väl ändå.)

Polen igen

Det finns mycket att säga om att besöka Auschwitz på 2000-talet. Mitt eget intryck var, att ju fler människor besöker, utan att förstå och respektera tragedin, desto mer urvattnas dess betydelse. Det är en helig plats. Desto mer man profanerar den, desto mer av dess värde nöter man bort.

På den stora perrongen höll en grupp någon form av seans. Också det så respektlös mot de döda och deras lidande.

Dagens räddades av en israelisk skolklass. Deras lärare var så väl förberedd, och man behövde verkligen inte kunna hebreiska, för att förstå att hon talade om de medicinska experimenten och Dr. Mengele.