Veckans rebell

Rubrikerna skria om att Dylan kan ha plagierat; som här:  http://www.dn.se/kultur-noje/bob-dylan-kan-ha-snott-delar-av-nobeltalet-fran-en-laxhjalpssajt/

Här kan i stort sett bara en av två saker ha hänt.

Bob Dylan with son Jesse Dylan, Byrdcliffe home, Woodstock, NY, 1968. Photo By ©Elliott Landy, LandyVision Inc.
  1. Real media producerar fejk news.
  2. Dylan visar fingret åt ett skitnödigt etablissemang.

Oavsett vilket, har jag samma åsikt, om alla inblandade – t.ex. att Sara Danius är riktigt trevligt att se och höra på.

STOCKHOLM 20161220 – från Sara Danius blogg. 
Sara Stridsberg blir invald i Svenska Akademien.
Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060

 

Homo inferioris

Så var det då det där med att läsa tidningen … Ju längre tiden lider, desto värre blir det. Horace Engdahl säger eller skriver någonstans att han har givit upp hoppet om att öppna tidningen och hitta något intressant att läsa där. 

Men det är värre än så. Gång efter annan möter vi larm och hot och hat riktat mot journalister. I den följande debatten finns bara en part, de stackars journalisterna. De som invänder mot journalistik, betraktas som rasister eller rättshaverister.

Läsaren kan ju ta en titt på det tidigare blogg-inlägget, om mot-hatets drottning, Maria Sveland. Mötet med henne befriar oss vanliga dödliga från många illusioner.

På sistone har jag ändå läst två artiklar i DN, som uppmärksammar den misslyckade och missnöjda människan. De har inte kommit på det själva. Det är Ove som gäller.

Den ena artikeln är skriven av Kristofer Ahlström, Samhället gör oss alla till rättshaverister. Den andra av Viktor Barth-Kron, Lärdomar från en vardagsterrorist på Lilla Essingen.

En person har ändrat (rättat till) husnumreringen på en gata på Lilla Essingen. De båda skribenterna skildrar i förklenande ton detta brott mot en ordning, som de själva uppenbarligen uppfattar sig som företrädare för.

Ingen av herrarna tycks ha haft att göra med delinkventen. De behöver ju inte det. För dem är deras fantasier och fördomar om den där människan ”en samhällsanalys.”

Båda herrarna förhåller sig lite roat nedsättande till mannen med numren. Det är lika självklart för båda, att tilltaget är ett uttryck för det svagsinta och mindervärdiga.

Samtidigt finns det ett ängsligt, puerilt, för att inte säga förhudsförträngt, självhävdelsebehov; ett behov att försäkra hela världen om, att skribenten själv inte är lika patetisk.

Lycka till.

Båda är också goda exempel på den intellektuella medelklassens främsta lyte. De är som Elifas och Bildad i Job. ”Varken du eller dina angelägenheter angår mig. Du är inget för mig och jag har inga angelägenheter. Jag fördrar att du har problem, framför att jag har dem.” De ser sin avsaknad på engagemang, mål och mening utanför sig själva, som ett ideal. Man behöver inte dela den uppfattningen.

Kanske är det bara därför de skriver i DN, för att de är väldresserade stryktäcka kuggar i en medelklassmaskin, som inte har någon annan mening att upprätthålla sig själv: The Wall, muren mellan dem och de som hotar deras bekvämlighet: ”The dream is gone | I have become comfortably numb.”

De inbillar sig att man kommer att förlåta dem, att de betraktar människor med engagemang och angelägenheter som spetälska; att de står där och ropar: ”Oren! Oren!”

Det tror inte jag.

(Jag må förlåtas mitt pig-latin, men andemening framgår väl ändå.)

Polen igen

Det finns mycket att säga om att besöka Auschwitz på 2000-talet. Mitt eget intryck var, att ju fler människor besöker, utan att förstå och respektera tragedin, desto mer urvattnas dess betydelse. Det är en helig plats. Desto mer man profanerar den, desto mer av dess värde nöter man bort.

På den stora perrongen höll en grupp någon form av seans. Också det så respektlös mot de döda och deras lidande.

Dagens räddades av en israelisk skolklass. Deras lärare var så väl förberedd, och man behövde verkligen inte kunna hebreiska, för att förstå att hon talade om de medicinska experimenten och Dr. Mengele.

Att icke vara

Avståndet. Avståndet mellan dem som är och de som icke är ökar. Den mest deprimerande aspekten av vår tid, är att de som är saknar allt intresse för dem som icke är. De vars uppgift i samhället är att icke vara. Frågan är inte att vara eller icke vara. Frågan är vem som är och vem som icke är. 

sveland3

Författarbesök. Maria Sveland kommer till Kullagymnasiet i Höganäs. Mina elever, som går på ett yrkesprogram, har inte de aktuella kurserna. Så kan man ju inte ha det och vi bestämmer att de skall delta.

Många av dem är mycket provocerade av Sveland och det hon står för. Det är inte bara på yrkesprogrammen, utan på de teoretiska programmen också.

Mina tvåor och treor får läsa Svelands artikel om näthat i DN – och Jonas Thentes också. Vi ställer de artiklarna mot Maciej Zarembas artikelserie Rättvisans demoner (om synen på män i socialtjänsten och rättsväsendet).

Vi analyserar Svelands text utifrån Berit Ås begrepp härskartekniker.

Vi refererar till Uppdrag gransknings avsnitt Män som näthatar kvinnor.

Vi resonerar kring Gayatri Spivak’s Can the Subaltern Speak.

Vi lyssnar till och resonerar kring Michelle Obamas tal i  Manchester, New Hampshire, om Donald Trumps sätt att tala om kvinnor.

sveland4

Vad kommer ur de resonemangen? Näthatet mot kvinnor är värre än man trott och man tar avstånd från det. Man tycker män behandlas orättvist i vårdnadsärenden. Kritiken från Sveland går från ”hon har hår under armarna” till att Sveland förlöjligar, osynliggör och påför män skuld och skam – d.v.s. förfaller till de fasoner hon kritiserar. Naturligtvis är ståndpunkterna mer spridda, till det bättre och sämre, än så.

En av eleverna, ”The Residential Cynic”, menar det vi håller på är meningslöst, därför ”… Maria Sveland skiter fullständigt i vad vi tycker.”

Sedan kommer Maria Sveland och håller samma föreläsning i två pass. Eftersom jag hör båda, hör jag hur nära de båda ligger varandra, bitvis ord för ord.

Svelands språkbruk hör hemma på högre flyghöjder än de gymnasieskolor når upp till. Jag antecknar ord som ”orera” och ”raljant”, för att sedan höra med eleverna om de förstått dem. Det har de inte.

svvvelland

På slutet kommer en frågestund på några minuter … som ett medskick.

Hela tillställningen känns nästan overkligt omodern. Är inte den tid där människor  såg upp till stora namn och de stora namnen talade ner ”massorna”, för länge sedan svunnen?

Under frågestunden var det killar som ställde frågor, medan bara några enstaka tjejer kom till tals.

Det uppstår ingen dialog, därför det är aldrig tänkt att en dialog skall uppstå. Inte ens när vi kommer in på Cissi Wallin – ”en vän”, en av oss – och de övertramp hon hade råkat ut för därför att hon är kvinna, sträcker Sveland ut en fråga till våra tjejer, för att fråga om de delar de erfarenheterna. Spivak? Vem fan är Spivak?

margaret-bourke-white-russian-children-sitting-in-the-village-school-1931

Maria Sveland pratar om Maria Sveland. Mer än så är det inte.

Höganäs är en före detta gruvort i utkanten. Det ligger så långt bort, att man kan se till ett annat land. Vi som verkar där har en uppgift; att betala, men icke vara.

*

För tio år sedan kom frågan om missförhållanden i barn- och fosterhem upp på den offentliga dagordningen. Nu är den inte där längre. Den fråga som är på dagordningen nu, är ”de ensamkommande.”

orph3

Politiker drar runt landet och visar ”engagemang” … d.v.s. talar med tjänstemän om människor som de inte pratar med, inte har någon kontakt med och än mindre gemensamt med.

”De ensamkommande” eller när det begav sig ”de vanvårdade” har en uppgift: att bekräfta ”de engagerades” självbild.

Detsamma gäller i media. ”Det demokratiska samtalet” och ”det öppna samhället” påstås vara det fria samhällets fundament. Det är ju också ett sätt att beskriva, att några socialt isolerade figurer snackar med sina kompisar och försöker prångla på populasen kulörta skildringar av det.

Med tiden tröttnar man på de förvirrade besöken i ”verkligheten” och man inser hur fullständigt betydelselösa deras skildringar är.

När olika medlemmar i medelklassen – tjänstemän, politiker, journalister, akademiker – dragit förbi, parasiterat på oss för att bekräfta sig själva, återstår … ingen förändring alls.

orph4

I dagarna rapporterar media om ett fosterhem i Kungsbacka: SR 20-åring plågade yngre killar i familjehem – SVT Familjehemmet anlitas fortfarande. Det är inget nytt. Det är det vanliga. Misshandel, misär och likgiltighet.

Man kan beskriva det som en enskild händelse. Vi vet att det inte är så. Vi vet att både det enskilda och det värsta säger något om vad som är normalt.

Hur skall de som inte ingår bland ”kompisarna”, eller som inte råkar ha fötts in i ”kompiskretsen”, komma till tals? De har hittat några metoder. Hat-mejl är en av dem, att rösta på ett icke-demokratiskt parti är en annan.

De som gjort de demokratiska processerna meningslösa, anser naturligtvis att de själva inte har något med de att göra. Det skyller ”samhällsklimatet” på dem som har uteslutits från möjligheten att alls påverka det.

orph2

Och så snickrar de på förslag om att ytterligare förstärka sin ställning som ett frälse, som i förslagen om ett ”brott mot demokratin.” Så att de kan vara helt säkra på att undslippa kritiken.

All deras offentliga samtal, yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati – all deras härlighet, betyder inget för dem man talar om. De som tvingats att icke vara.

Foto: Beatrice Lundborg, Anders Wiklund, Marta El-Masri, Margaret Bourke-White och Kate Brooks.

***

Fram mot kvällen kom ett meddelande från Sveland på Messenger.

Hej Per Henrik! 

Läste ditt inlägg som du dessutom tagit dig friheten att lägga ut på min FBsida och vill därför svara dig. 

Du har såklart rätt till dina åsikter även om jag inte delar dem och tvärtom finner dem väldigt märkliga, däremot ber jag dig hålla dem till din egen blogg och FB sida men inte lägga ut dem oombett på min. 

Apropå det du skriver så verkar det som om du missuppfattat mitt uppdrag; jag kom till er skola eftersom jag var inbjuden för att att berätta om mitt författarskap och hur jag började skriva samt varför jag skrivit de böcker jag skrivit. När du skriver ”Hela tillställningen känns nästan overkligt omodern. Är inte den tid där människor såg upp till stora namn och de stora namnen talade ner ”massorna”, för länge sedan svunnen?” Så känns det därför väldigt konstigt och jag ber dig att ärligt fundera på om du skulle haft samma syn på en manlig författare ni bjudit in för att berätta om sina böcker , om du då också hade sett det som att han ”Talar till massorna”? 

”Maria Sveland pratar om Maria Sveland. Mer än så är det inte” 

Eh…jag är som sagt inbjuden för att prata om mitt författarskap. självklart pratar jag om mig och vad som driver mig. Utöver det berättar jag massor om feministisk historia, analys mm. 

Du skriver vidare att killarna är de enda som ställer frågor medan bara någon enstaka tjejs ”kommer till tals” -som om det var mitt fel att bara någon enstaka tjej ställde en fråga… 

Och spivak nämnde jag inte ens överhuvudtaget s det har jag ingen aning om var du fick ifrån. 

”Hur skall de som inte ingår bland ”kompisarna”, eller som inte råkar ha fötts in i ”kompiskretsen”, komma till tals? De har hittat några metoder. Hat-mejl är en av dem, att rösta på ett icke-demokratiskt parti är en annan.” 

Tyvärr är det alltför genomskinligt att du tagit intryck av Jonas Thente som du även lät dina elever läsa. Jags vill dock påpeka att om hans resonemang skulle stämma, dvs att de som hatar och hotar anonymt gör det pga att de känner sig förtryckta av oss priviligierade” mediafeminister” så borde som sagt äldre kvinnor som jobbar inom underbetalda låtstatusyrken som tex vårdbiträden eller städare vara de som hatar och hotar anonymt på nätet. De är de som är utan makt. Inte männen som näthatar (undersökningar visar tvärtom att de återfinns i alla möjliga yrken och områden, lärare, läkare, jurister, företagare osv.) 

Vill också bifoga några av de mail jag fått från elever från er skola som hade en helt annan syn än du och dina elever. Du kan ju fundera vad det beror på. 
/Maria 

*

Sveland citerar också två elever som skrivet mejl som är positiva till henne.

Till Sveland.

Hej Maria!

Spivak har jag från postkolonial teori om vem som ges möjlighet att tala.

Jag har nu ärligt funderat på om jag skulle ha haft samma syn på en manlig författare.

Svar: Ja.

*

Och sagan fortsätter på måndagen.

Ursäkta är du störd? Kan du sluta dela länkar på min sida!

Veckans missfoster

En gång i tiden tyckte jag att det var viktigt att läsa tidningen. Det tycker jag verkligen inte längre. Jag såg det som en plikt. Jag hade för mig att det var ett sätt att delta i samhällslivet. Men, mina tidningar tyckte inte att de hade någon plikt mot mig, deras plikt var mot marknaden. De som ännu skriver, vill ju gärna tro att deras hantverk betyder något viktigt. De vill att vi skall bekräfta det. 

Boy-George-012Boy George - röda läppar

There is fiction in the space between
You and me”

Den intellektuella klassens budskap är först och främst att de är bättre än ”ordinära” människor. Det ligger något genant och överkompenserat över den som hävdar sin stora betydelse … och så gärna ger uttryck för sin ringaktning av andra.

När Internet kom, kom också möjligheten att kommunicera med media. Det slutade jag snart med. Det där att den som håller med är duktig och den som inte håller med är en idiot … Nej, det är inte en diskussion. Det är så en klass som föraktar ”vanliga” människor uttrycker sig.

Det kommersialiserade människoföraktet blir som tydligast i den mediala hetsen mot Anna Odell och Sture Bergwall. Nu när Ann Heberlein råkat i luven på Rakel Chukri, har redaktören som roll upphöjts till en position bortom kritik. Men, när hetsen mot Anna Odell var som värst publicerades t.o.m. en läkare (David Eberhard) som gav sig på en patient. Så skall en undermänniska tas! Om det är en slump att media med en röst mobbar den mobbade? Om det kollektivet är oskyldiga till det?

Man behövde inte läsa så särskilt mycket, innan det puerila och dramatiserande i Ann Heberleins texter föll en i ögonen. Heberlein är representativ för intellektuell svensk medelklass. De var bönder i går och har nyligt flyttat in till stan. De är mycket imponerade av sin nyfunna sociala belägenhet, svadan finns där, men tankegodset är rätt löst påklistrat; ett lapptäcke med omväxlande rosa, blå, röda och i förekommande fall, bruna lappar. Lapp som lapp.

F:a Heberlein var ögonskenligen en missfostercirkus från början. Hon spelade en roll som går hem hos redaktörer och den rollen spelade hon verkligen väl. Om jag inte missuppfattat historieskrivningen är Ann Heberlein rent faktiskt Rakel Chukris egen Golem, henne eget verk, hennes egen ”creature made of clay” (Patrick Kavanagh). Det var en totalupplevelse, med intressanta (men lite väl förförpackade) lyten och allt.

När Heberlein gav sig på ”en rasifierad brud” från förorten, gjorde hon det som hon är bäst på; hon fyllde manegen med narrspel. Det är lika simpelt som effektivt. Alla pratar om henne.

Redaktörer vet bättre än mig. Och dig. Alla vet det.

Den annars både tilltalande, tänk- och läsvärda Nisha Besara är inne på det temat, när hon talar om Heberlein i samma sammanhang. Den goda människan har ersatts av den ännu bättre människan. Hon och han – Homo altus: ”Här kommer vi som strävsamt har jobbat oss fram och upp genom att vara dubbelt så bra.” (Expressen – Därför gick det snett så snabbt, Ann Heberlein)

Det är säkert så att Nisha Besara är dubbelt så bra. Jag betvivlar det inte för ett ögonblick. Men jag själv är inte det minsta intresserad av att läsa någon som är, tror eller hävdar att han eller hon är dubbelt så bra. Och jag undrar lite. Vilken plats har de röster som inte är ”dubbelt så bra”? Hur skall man över huvud taget hantera människor som inte är ”dubbelt så bra” i en demokrati? Straffa dem? Osynliggöra dem? Ignorera dem? Hata dem? Spärra in dem? Förvisa dem? Medicinera dem? Stirilisera dem? Pissa på dem? Skriva om dem? Gestalta dem? Skildra dem? Noréna dem? Gasa dem?

De själv skall i vart fall inte gör det. Då blir det ju inte ens hälften så bra.

*

För några veckor sedan uppmärksammade Nordegren och Epstein filmen Spotlight. Filmen handlar om Spotlight teametThe Boston Globe och deras avslöjande av övergrepp inom Katolska kyrkan. Thomas Nordgren koketterar missklädsamt med sin inskränkta syn på katoliker. Han är missnöjd med filmen, eftersom den handlar så mycket om redaktionens inre dynamik, i förhållande till ett samhälle som har en underförstådd överenskommelse om att hålla en missgynnad grupp nere.

Jag själv tycker att filmen är förvånansvärt träffsäker och den kan i många stycken översättas direkt till svenska förhållanden – inte minst i fråga om medias brist på förmåga och mod.

Men det finns stora skillnader mellan Boston och Sverige. The Boston Globe (en tidning) publicerade 600 artiklar i ämnet under 2002. Det är tveksamt om det publicerats 600 artiklar om ämnet av någon tidning i Sverige mellan 2002 och 2016. Det som är helt säkert, är att inte en enda av de artiklarna varit lika väl underbyggda sakligt sett. De artiklarna har inte varit ”dubbelt så bra.” Typ.

249 personer i Katolska kyrkan anklagades offentligt för att begått sexuella övergrepp i staden Boston. I nationen Sverige har inte en enda (inte en enda) person anklagats för att ha begått övergrepp av något slag, till följd av utredningar eller rapportering i media. Inte en enda.

Det finns en mycket enkel anledning till det. Det finns ingen (inte en enda) redaktör som uppfattat att ämnet har med deras demokratiska uppdrag att göra; att det finns ett demokratiskt ställningstagande de borde göra. Det finns ingen (inte en enda) redaktör som har tagit det steg Martin Baron tog på The Boston Globe. I stället har de producerat ”content.”

I samband med den så kallade upprättelseceremonin kallades just Ann Heberlein in till Nordegren och Epstein. Någon redaktör behövde någon som kunde prata och Heberlein hade skrivit ”Min beoik” om förlåtelse. Det tillför faktiskt ingenting att någon som är så absolut okunnig i en fråga uttalar sig. Eftersom man städslade en dilettant att ”analysera” upprättelseprocessen, missade man också att upprättelsens reella innebörd, var att samtliga demokratiska partier hade enats MOT dem som hade drabbats av övergreppen. Det har nu också bekräftats av Åsa Regnér.

Visa mig ett enda parti som har en enda programpunkt som riktar sig till oss. Inte det ”What’s that spell?! What’s that spell?! What’s that spell?!” Upprättelse? Knappast. Det var Fuck and Forget! Big time. 

Det händer något när man gör sådan journalistik. Det händer ungefär samma sak, som när Ann Heberlein skriver: ”En rasifierad brud från förorten. Det är den perfekta kulturskribenten.” Det händer samma sak, som om man hade bjudit in Benny Hill, för att diskutera förintelsens minnesdag. Relationen har förstörts. För alltid.

Något har ohjälpligt gått sönder och de som gör sådana övertramp: de står kvar på den där positionen, där man bekräftar sig själv genom att spotta på människors sorger. De har gjort sig beroende av maktasymmetrin. De kommer inte komma dig till mötes … annat än om man tvingar dem till det.

Det går mycket raka linjer mellan det förhållningssättet och exploateringen av utsatta som i Daniel Velascos dokumentär Den fastspända flickan, Helen Grolls fråga om judarnas skuld och Jörgen Huitfeldts reportage där anonyma uppgiftslämnare påstår att ensakommande inte flytt från krig, utan att de är här för de vill få en Iphone. De har alla reducerat de människor de beskriver och talar om till själlösa figuranter i deras content. De är fullständigt främmande för att se dem som likvärdiga deltagare i en diskussion i och om vårt samhälle.

Vi som har diskuterat de frågor som rört omhändertaganden och konsekvenserna av det, kunde lika gärna sjungit ”Sköna maj”. Vi har inte åstadkommit någonting. Inget har förändrats. Inget har förbättrats. Tvärt om. Varje försök av oss att lyfta missförhållanden, möts av en reaktion som alltmer krampaktigt hävdar att undermänniskorna … är undermänniskor. Avståndet mellan herrefolket och löskefolket har aldrig varit större än det är nu. Inget blev bättre. Men vi; vi blev dubbelt så dåliga.

Det ställer också den som är underordnad, men vill delta i samhällsdebatten, inför en bister realitet. Det är meningslöst att försöka påverka något genom att debattera eller diskutera. Det enda rationella sättet att åstadkomma ens små och rimliga förändringar är genom hot och våld. Det är – bevisligen och undantagslöst – idioti att argumentera genom att lyfta fram fakta eller göra internationella jämförelser.

Man kan se gnället om näthat i det ljuset också. ”Dubbelt så bra?” Fuck you right back.

*

Det är inga små förbiseenden man har gjort.

Man har helt förbisett ras, kvinnor och sexualitet.

I tvångsvårdsutredningen (2015 – 1300 sidor) nämns aldrig homosexualitet, än mindre lesbiska flickor. Den homosexuella medelklassen kunde inte vara mer ointresserad. De har ju fullt upp att producera content. Och skulle någon nolla ta upp socialfallens homosexualitet, då rynkar man på näsan åt det. Det är ju inte … content … inte ens hälften så bra.

På Irland har den dåvarande premiärministern Enda Kenny riktat en ursäkt till de kvinnor som berövats sin frihet och sina barn av kvinnofientliga skäl. Den dåvarande premiärministern Julia Gillard riktade en ursäkt till de australiska kvinnor som berövats sina barn där. Det saknar helt motsvarighet hos oss. Det råder ingen brist på kvinnor som behandlats som mänsklig avfall, därför att de själva eller deras barn omhändertagits. Det är bara det att den svenska medelklassens feminism inte sträcker sig så långt ned i den sociala avgrunden.

I Australien har man riktat en ursäkt till ursprungsbefolkningen där, eftersom man behandlat dem ohyggligt illa på barnhem. Det har man gjort i Kanada också. Kanada har också haft en sanningskommission, som har konstaterat att omhändertagandena av deras ursprungsbefolkning är att jämställa med ett folkmord.

Här i Sverige nämns över huvud taget aldrig de svenska samerna i samband med nomadskolorna någon enda gång under hela processen. Ingen har ställt en enda fråga till Åsa Regnér eller Morgan Johansson om vår ursprungsbefolkning.

Det är märkligt att se dessa ursäkter i andra länder, därför att de alla innehåller en så fin, för att inte säga vacker, känsloton (”… words … sweet and strong, like the fragrance of orchids) – helt bortom något som förekommit här. Det debila blir aldrig ”dubbelt så bra.”

Det är en ofattbart obildad idioti. Hur fan kan det bara hända?

Redaktörer har inget intresse för det. De har bara intresse för den här veckans missfoster.

img_0674
Esmeralda ger Quasimodo att dricka

 

När spåren åter korsar vägen

Jag hade följt med till ett särgymnasium tillsammans med en pojke från byn. Där stod han plötsligt och oväntat, min fosterfar … eller vad man nu skall kalla honom. Han var själaglad för att få träffa mig igen. Jag tittade vantroget på den upphetsade lilla människan framför mig – och undrade i mitt stilla sinn, hur i helvete han kunde tro att jag delade hans glädje. Men så är det. De är inte bara obehagliga. De är insiktslösa också.

Det finns så många som har berättat för mycket om sin tid på barnhem. Medelklassen klenar på en grimas av medkänsla. Det är lite lustigt, men den bästa analysen hittills fick jag av David Lagercrantz när jag råkade stanna i steget vid hans monter på bokmässan. Den svenska medelklassen är så trygg, att misär har blivit underhållning för dem. Vi upp- och påmanas ständigt att kladda ner vår integritet – och många gör det. Men bakom den förstående och deltagande grimasen sitter någon som vill ha underhållning. Här hoppar vi över underhållningen. För mig var det precis som för så många andra. Mitt liv blev mycket svårare, tvingades till så många omvägar, och så många år gick förlorade på grund av de åren.

bourke_whiteMargaret Bourke White

Men den erfarenheten gav mig övertygelsen att jämlikhet är viktigt. Det är ju sött och t.o.m. politiskt korrekt, men en sådan övertygelse gör inte stor nytta, där så få delar den. Mitt liv präglas av att jag vuxit upp i ett samhälle där ojämlikheten har institutionaliserats av förvaltning och det där man kallar vetenskap. Den ojämlikheten är så stor att de som underordnar andra kan vara helt omedvetna om det. I den meningen är Sverige verkligen ett land mellan öst och väst. Det är inte öst, men definitivt inte väst.

Man kan kanske säga att Jekylls sida av svenskheten riktats mot offentligheten, medan Hydes sida av svenskheten riktats mot oss. Man blir bra på att se igenom förnekelse och bortförklaringar. Det är också den erfarenheten – erfarenheten av åtskillnad – som gör rasism så transparent. Jag har redan sett och hört alltsammans förut.

De patetiska uppklarningsprocenten i fall av hatbrott mot romer (1 %) och judar (3 %), motsvaras av oförmågan att beivra brott som begås på barnhem. Den mest fundamentala rätten i ett samhälle är naturligtvis rättvisa. Den som nekas rättvisa är inte en människa.

För några år sedan hade kammaråklagaren Lotten Loberg ett mål som handlade om en pojke som dödat en av personalmedlemmarna på ett barnhem. Min svärmor råkade hade haft förövaren som patient. Eftersom hon är psykiater pladdrade hon självfallet ständigt om patienterna, så jag var lite för väl informerad. Loberg hade sommarstuga där vi bodde då och vi kom att prata om ärendet över lunch hos oss. Brottet hade inträffat på ett hem för underåriga som hade begått sexualbrott. Grabben hade haft tvångstankar om att döda, men personalen trodde att de kunde ”prata med honom” och ställde ut medicinen. Och det skulle visa sig vara kontraindicerat. Åtalet handlade om arbetsmiljön. Man hade vållat dödsfallet genom bristande rutiner och oriktiga bedömningar. Helt en passant nämnd Loberg att det framkommit under förhören att förövaren hade tvingat till sig sex av andra intagna. Jag minns inte om hon ens besvärade sig med att rycka på axlarna åt dessa juridiska ickehändelser. I den meningen hade ju inget hänt. It ain’t why. I just ain’t.

Om man pratar med politiker om sådant viftar de med armarna över huvudet (oavsett parti) och rullar med ögonen åt alla håll, medan de försäkrar alla som vill höra att ”det skall inte vara så.” Det kan de ju säga. Och vad annat skulle de säga. Men det betyder inget alls. Det kan inte betyda något när man är så blind som vi är i Sverige för maktasymmetrier.

När Lobergs sedan fick klart för sig att vi var utsatta för rasistiska angrepp, försvann de som en avlöning ur vår bekantskapskrets. Först gapade de som fågelholkar: fanns sådant i verkligheten?!? Sedan drog de sig undan. Naturligtvis är de – som all annan medelklass – fullblodsantirasister. Men den svenska antirasismen är inte helt relaterad, innefattar inte ”negrerna”, utan är mer att betrakta som en slags självbefläckelse. Själv åt mig själv given.

Från SFI

I Halmstad har alla möjliga klasser haft stor nytta och glädje av att förskräckas av dem de betraktar som slödder i kommunens östligaste delar. Det går t.o.m. tillbaka på Fredrik Ströms Folket i Simlångsdalen. Föraktet för tattarna i Pickelsbo är lika levande nu som då. Men när det yppas en möjlighet att ställa den lantliga idyllen mot kosmopoliter och andra svartingar, ja, då står medelklassen som en man bakom dem de annars håller för slödder. Det finns en intressegemenskap. Det kan knappast ha förbigått någon i dessa tider.

När vårt läsår drog igång, visades ett stycke av elever på en kulturskola om hur judar räddades av snälla svenskar. Tonåriga flickor. Skira lätta böljande tygstycken som gestaltar havet. Inte ett öga torrt. Mellan mig och stycket trängde sig bilden av katastrofalt avmagrade fångar som visades upp nakna på kajen. Som djur. Freak show. I öronen genljöd sjuksköterskan som varit med på båtarna, som berättade att de verkligen inte förstod vad som hänt eller hände, än mindre hade några möjligheter att hjälpa någon av de som kom; man var helt oförberedd. Det enda som fungerar lika välsmort som alltid var konstruktionen av en svensk hjältesaga.

 Från Hoppets hamn

Den oförfalskade svenska godheten strömmade från scenen. Lite väl rågblond för att det skulle kännas riktigt bra. Det låg något desperat över det. Om vi bara stirrar tillräckligt stint på Doktor Jekyll, kanske vi slipper att alls se Mr Hyde. Och Mr Hyde skrattar hela vägen till valurnan.

Det är väl rätt länge sedan ställningstagandet mot antisemitism – någonstans i höjd med Sten Andersson kanske – hade något med judar att göra. Det har varit en identitetsmarkör; ett kvitter som låtar varenda bofink signalera att han eller hon är en helt äkta bofink; ”inte nazist.” Det ligger något patetiskt över människor som gör stort nummer av att de minsann inte tillhör historiens värsta avskum. Var inte det redan typ självklart? Uppenbarligen inte. Avståndstagandet mot rasism och antisemitism har inte med judar och andra rasifierade grupper att göra. Det är något du väljer på identiteternas smörgåsbord; det som gör dig till den du är. Det är också därför människor blir så rasande när man pekar på att deras antirasism är ihålig eller rent av rasistisk.

Elever har ett osvikligt väderkorn för det överspända och skitnödiga. Det är väl en sak att de blir tryckmatade med förintelse och antirasism. De känner ju den fadda bismaken av att något är ruttet i konungariket Danmark; furor paedagogicus, att vi försöker tvinga dem att lära sig det vi själva borde ha lärt oss.

”– Men, fungerade de där resorna till Auschwitz då? Lärde ni er det de väntade sig?”, frågade jag en grupp elever som satt i lärarrummet.

”– Nej, det fungerar inte ett skit. Vi ogillade inte judar redan innan. Men de som gör det, de tycker ju att Auschwitz bara är så fett djävla najs!”

Frågor på det?

” – Och du vet PH, när man åker till Auschwitz och de tjatar, och tjatar och tjatar om förintelsen och hur viktigt det är, det är då man skall säga till dem att man inte tror på det. Du skall se vad tokiga de blir. Helt vilda. Oj, oj, oj! Då vill de tala med dig allihop, tillsammans. Då säger man bara:” – han sätter upp en tokoberörd min – ”Det är inte sant.” Hela han lyser belåten som en katt över minnet av att ha lurat hela det överspända hydet rakt i fällan.

auschwitz-showersTurist-dusch i Auschwitz

Lärare har ju en löneförmån, en spegel, som hjälper oss att se hur löjliga vi själva kan vara.

Jag bryr mig inte mycket om politik längre. Det är redan för sent. Vi driver herrelöst mot avgrunden. Det finns ingen politisk kraft som förmår eller förstår. Det finns ingen att prata med, ingen att vädja till. Därför ägnade jag miljöpartiets debacle bara förstrött intresse. Men jag stannade upp och lyssnade lite mer noggrant när Kaplan jämförde Israels politik med nazitysklands. Det man behövde veta om Kaplan var signed, sealed and deliverad. Ytterligare klargöranden rev bara upp mer av såret.

Den millimeter som Stefan Löfven inte hade att ge ifråga om antisemitism, när det gällde Omar Mustafa, har nu antagit oanade mått. Kloka människor skriver i tidningar och sociala medier och förklarar att det där är antisemitism. Vi har en samhällsdebatt som är så förenklad – stupid – att nivån sjunkit till att man tvingas förklara att vatten är vått. Till och med motståndet mot idiotin har blivit en del av bruset.

När vi köpte det där huset, det som låg där borta – långt, långt öster om Eden – kom kvinnan som vi köpte det av hem till oss i uppror. Hon berättade att min fosterfar – deras döttrar hade varit skolkamrater och var fortfarande bekanta – hade försökt avstyra köpet. Han hade ansett att ”sådana” inte skulle ha hus. ”Han går ju mot sig själv”, sade hon darrande. Som om meningen med ett boende utanför hemmet alls kunde vara att det skulle sluta med ett liv; som om det någonsin har varit något annat än ett sätt att bli av med avfallet.

Själv konstaterade jag att han uppenbarligen inte kommit från sin abjektion – sitt äckel – ens efter tre decennier. Jag vet något om att vara avskydd, som få människor vet; jag vet någonting om att vara avskydd, som få människor förmår fördra. Det är min lott.

Men min fosterfar är miljöpartist. Och nu skrapar Lönnebergafundamentalismen knäna i gruset. Nu när floret fallit och ljuset faller rakt i ansiktet på miljöpartiet, visar det sig att en mer dämpad belysning hade varit mer till deras fördel. Det skulle förvåna mig om inte den svenska romansen med de gröna är över nu. Men det finns uppenbarligen rätt många miljöpartister som är påfrestande sena att fatta det.

kjell_jormfeldtFrån Smålandsposten

En av dem är Kjell Jormfeldt, min före detta fosterfar, som känner sig manad att avge ytterligare en av dessa förklaringar som är lika klargörande som stötande. Han säger att det inte är särskilt uppseendeväckande att likna Israel vid nazityskland.

– Det är fullt jämförbart.

Tänk vad han är sig lik, där hans spår nu åter korsar min väg.