Im Anfang war die Tat!

Demonstrationer i Göteborg; gladare kan ingen vara. 

Goethe ligger nedpackad i en låda. Bildning, allmän eller annan, har ju förlorat sin mening. Citatet i rubriken är från orginaltexten av Goethes Faust. Heinrich Faust, textens huvudperson, funderar på hur hur Johannesevangeliets inledning skall översättas. I 1917 års översättning skriver man: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh. 1:1)

Victor Rydberg översätter: ”… och skriver trygg: »i förstone var dåd»!” Översättningen förlorar den bestämda artikeln; ”dådet” har något mer bestämt över sig. Man kan kanske kosta på sig iakttagelsen, att det är en poet som detroniserar ordets betydelse.

Här behöver inte de senaste decenniernas rapportering och debatt upprepas. Polis och rättsvårdande myndigheter uppvisar en heltäckande oförmåga att stävja hatbrott. När Polisen uttalar sig, t.ex. i samband med Almedalen eller demonstrationerna i Göteborg, framgår att de har en annan verklighetsuppfattning, än den vetenskapen har.

Vetenskapens uppfattning är lätt att sammanfatta. Den påstår att det finns  ett samband mellan att man uttrycker hat och hatbrott. Det kan tyckas lite för självklart, för att väsnas om det. Men, som vi ser, det är det inte.

Den här sajten kan få vara ett exempel på vetenskap: Bilders makt. Det handlar alltså inte om åsikter. Det handlar om fakta.

När Polisen underlåter att beivra hatbrott och hävdar antidemokratiska gruppers rätt att demonstrera, så är det ett ställningstagande.

Justitieministern, Morgan Johansson, skriver via Facebook (sic!): ”Svensk polis gör mig stolt idag.”

Dådet talar tydligare än ordet.

Veckans rebell

Rubrikerna skria om att Dylan kan ha plagierat; som här:  http://www.dn.se/kultur-noje/bob-dylan-kan-ha-snott-delar-av-nobeltalet-fran-en-laxhjalpssajt/

Här kan i stort sett bara en av två saker ha hänt.

Bob Dylan with son Jesse Dylan, Byrdcliffe home, Woodstock, NY, 1968. Photo By ©Elliott Landy, LandyVision Inc.
  1. Real media producerar fejk news.
  2. Dylan visar fingret åt ett skitnödigt etablissemang.

Oavsett vilket, har jag samma åsikt, om alla inblandade – t.ex. att Sara Danius är riktigt trevligt att se och höra på.

STOCKHOLM 20161220 – från Sara Danius blogg. 
Sara Stridsberg blir invald i Svenska Akademien.
Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060

 

Homo inferioris

Så var det då det där med att läsa tidningen … Ju längre tiden lider, desto värre blir det. Horace Engdahl säger eller skriver någonstans att han har givit upp hoppet om att öppna tidningen och hitta något intressant att läsa där. 

Men det är värre än så. Gång efter annan möter vi larm och hot och hat riktat mot journalister. I den följande debatten finns bara en part, de stackars journalisterna. De som invänder mot journalistik, betraktas som rasister eller rättshaverister.

Läsaren kan ju ta en titt på det tidigare blogg-inlägget, om mot-hatets drottning, Maria Sveland. Mötet med henne befriar oss vanliga dödliga från många illusioner.

På sistone har jag ändå läst två artiklar i DN, som uppmärksammar den misslyckade och missnöjda människan. De har inte kommit på det själva. Det är Ove som gäller.

Den ena artikeln är skriven av Kristofer Ahlström, Samhället gör oss alla till rättshaverister. Den andra av Viktor Barth-Kron, Lärdomar från en vardagsterrorist på Lilla Essingen.

En person har ändrat (rättat till) husnumreringen på en gata på Lilla Essingen. De båda skribenterna skildrar i förklenande ton detta brott mot en ordning, som de själva uppenbarligen uppfattar sig som företrädare för.

Ingen av herrarna tycks ha haft att göra med delinkventen. De behöver ju inte det. För dem är deras fantasier och fördomar om den där människan ”en samhällsanalys.”

Båda herrarna förhåller sig lite roat nedsättande till mannen med numren. Det är lika självklart för båda, att tilltaget är ett uttryck för det svagsinta och mindervärdiga.

Samtidigt finns det ett ängsligt, puerilt, för att inte säga förhudsförträngt, självhävdelsebehov; ett behov att försäkra hela världen om, att skribenten själv inte är lika patetisk.

Lycka till.

Båda är också goda exempel på den intellektuella medelklassens främsta lyte. De är som Elifas och Bildad i Job. ”Varken du eller dina angelägenheter angår mig. Du är inget för mig och jag har inga angelägenheter. Jag fördrar att du har problem, framför att jag har dem.” De ser sin avsaknad på engagemang, mål och mening utanför sig själva, som ett ideal. Man behöver inte dela den uppfattningen.

Kanske är det bara därför de skriver i DN, för att de är väldresserade stryktäcka kuggar i en medelklassmaskin, som inte har någon annan mening att upprätthålla sig själv: The Wall, muren mellan dem och de som hotar deras bekvämlighet: ”The dream is gone | I have become comfortably numb.”

De inbillar sig att man kommer att förlåta dem, att de betraktar människor med engagemang och angelägenheter som spetälska; att de står där och ropar: ”Oren! Oren!”

Det tror inte jag.

(Jag må förlåtas mitt pig-latin, men andemening framgår väl ändå.)