Mörka minnen
Ett par äldre herrar, vilka klart undgått Moderaternas arbetspolitik, som satt och fiskade vid niohålsbron i Hortobágy i Ungern, undrade var vi kom ifrån. Svédországban (från Sverige) sade min hustru. Herrarna skrockade förnöjt. I dag var det svenskar, i går japaner. Vi behöver inte resa sade de, för världen kommer ju till oss.
När jag växte upp stod mitt land utanför världen. Det var i det närmsta otänkbart att man skulle möta någon som kom från civilisationens vagga, faktiskt kunde tala arabiska eller höra kinesiska i kassan på ICA vid högskolan i Halmstad.
Nu har världen kommit till oss.
När jag växte upp, kunde man fråga var någon som talade dialekt kom ifrån. Det kan man ännu: “Kommer du från Dalarna!?” Det var – och är – ett uttryck för intresse för en annan människa.
Nu är den frågan ett uttryck för fientlighet.
Jag fortsätter oförtrutet att fråga, om och om och om och om och om och om, igen. Jag är inte främlingsfientlig. Jag är intresserad. Jag är främlingsvänlig.
Jag tycker om språken, erfarenheterna och färgerna – allt det som fattades här, när jag växte upp.
Rakel Chukri ifrågasätter, nästan försynt, polisens inställning till Mangs brott.
I Halmstad “piskar polisen gräset för att se vilka ormar som kommer fram”, något som troget och okritiskt återges i Hallandsposten (Man gripen med vapen vid tung insats). Man gör det i bostadsområdet Andersberg, Halmstads motsvarighet till Rosengård, inte på greenerna i Tylösand. Man vill ju behålla jobbet.
Svårare än så är det inte. Man är så simpel.
Vi måste be er som kommit hit från världen, om ursäkt. Vi är ännu lantisar som har lite svårt att vänja oss vid att vi är del av världen. I den, världen, är vi svenskar ännu alltför små.

Han som är svenskare än du.