I denna tid … tyvärr

Romer: Ljusglimt i Europas mörker

Det här var roligt att få läsa!

Bilden är från Svenko.  Man smäller ju bara av!

Dilsa Demirbag Sten: Därför måste vi våga lyssna

De lämnade ger nya perspektiv på barnavården

I går ringde jag upp Rebecka Lennartsson, som är vid Stockholms stadsmuseum och har arbetat med en utställning som heter Hitta hem. Hon har också skrivit artikeln ovan.

Det var ett annorlunda samtal.

Lennartsson är – så uppfattar jag henne – en modern människa, upplyst intill ryggmärgen. Hon känner till det här med forskningsetik, maktrelationer och kolonialism.

Jag tror jag vågar säga att mycket av det jag berättade för henne, om hur man faktiskt gått till väga när man skrivit historia på regeringskansliet (bara det!), kom som en chock för henne. “Fredsskadad” skulle  Klein ha sagt.

Min hustru, som också är akademiker, berättade att det efter det bedrägeri vanvårds- och upprättelseutredningarna faktiskt innebar, har ett hat mot forskare börjat växa fram. Ibland är de, tycker jag, kusligt naiva.

Det var ett annorlunda samtal. Lennartsson tilltalade inte mig, så som fallet plägar vara när jag talar för dem som drabbats av vanvården, som en fjärde klassens hjärnskadad halvapa. Det kändes skönt. När jag kommer till Stockholm, skall jag nog gå och se Lennartssons utställning ändå.

Om någon förstår vad vi säger? Tveksamt.

De tolerantas dolda intolerans

Det har varit ett rent nöje att följa Bengt Olssons äventyr. Upplysta fördomar är ändå inte mer än så, fördomar. De gör livet lätt, man vet vad man skall tycka, man vet vad man skall säga. Intellektuellt stimulerande … det vore synd att säga.

Olsson själv då? Uppenbarligen en ål, i sjönöd.

August Strindberg. Han var besatt av att förvandla vänner till dödsfiender

Jaha, hur skall man ta det här då? Nathan Shachar skriver om Strindberg på kultursidan. Jag trodde de tiderna var förbi, de när man skriver lärt om författare på kultursidan.

Shachar skriver om Strindbergs otrevliga sidor, hans hänsynslöshet.

Svensk konst har sedan fått leva med en rätt trist uppsättning stollar, vars huvudsakliga ärende är, att de står utanför och ovan det mänskliga sammanhanget. De är – om de är män – ofta speciellt duktiga på att svara svinaktiga mot kvinnor.

Det är också påfrestande mycket av det vi kallar kultur i Sverige, som långt mindre handlar om ett verk, än om en eller annan plågsamt självupptagen person.

Kultur har därför här alltför ofta riktningen bort från bildning och medvetande.

 *

 ”Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:
Vem är du som stämplar vishet såsom mörker”  (Job 38 : 1-2)

En sådan medvetenhet och en sådan hänsynslöshet hör dem till som står ovanför människorna, gudarna. Strindberg ville vara en av dem.

Carl Eldhs Strindbergmonument i Tegnérlunden.

Enligt Wikipedia ställdes anskrämligheten upp år 1942, året då Nazityskland var på toppen av sin makt. Det märks.

Det är rätt enkla människor, de som beundrar dem som förstör.

Samhällets styvbarn

Så blev det en lokal till föreningen Samhällets styvbarn.

Det gäller att få dem att känna sig välkomna.

Åsa Beckman: Den samlade lögnen i världen har ökat

Jag tyckte om filmen och jag tycker om Åsa Beckmans reflektion.

Kanske är det så trösterikt, för att åtminstone någon lagt märke till ljugandet.

 Foto: Andreas Apell

”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt” 

”Socialdemokratin måste på nytt gå i takt med tiden”

Det är rätt många av oss som lever i Sverige som levat i en tid, när Socialdemokratin var en makt utan ände och dess makt ändlös. Det är inte alla som uppskattar det, men vi lever faktiskt i en historisk tid, en tid när Sverige förändras i grunden.

Vi har längtat efter förändring, nu har vi den.

Jag skall inte påstå att jag är tillräckligt påläst för att ge ett omdöme, men utifrån ser det ut som att en del av socialdemokratin insisterar på att leva på 70-talet, oavsett vilket decennium vi befinner oss i och den andra delen får försöka sopa upp konsekvenserna av det.

Att det (oavsett partiledare) ännu är ett stycke kvar till att socialdemokratin blir ett helt modernt parti, framgår ju av den kvardröjande Palmeretoriken – maktens otidigt formulerade förenklingar, kan man kanske kalla det.

Ett exempel är vänstermannens självklara förolämpningar riktade mot Jan Björklund och djupa indignation över “vinster i välfärden.” Problemet, att skolan tycks ha utvecklats till en Kafka-värld där inget begrepp längre motsvaras av något man kan hitta i verkligheten, det har man inget att säga om.

Man vill att det skall var lika för alla. Man tycks säga: “Om vi alla ligger ner i skitrännan, då är det lika för alla.” (Se Maciej Zarembas artikelserie: Hem till skolan.)

Peter Weiderud: “Vi uppfattas som starka förespråkare för utbildning, men med en ambivalens till de utbildade.”

Vi kan lite, men tycker desto mer.

Jag tror inte det funkar mer.

Håkan Juholt, mannen som fick symbolisera (eller äta upp, välj själv) en socialdemokrati som förlorat sin relevans. Det är levande historia.

Felicia Feldt: Svårast var att lämna ut mina syskon

I mottagandet av Felicia Feldts bok Felicia försvann, ser vi en förvånande reaktion: man ifrågasätter – speciellt på SVT – om det verkligen går för sig att säga som det är. I intervjun ovan ställer inte Marianne Rundström och Johar Bendjelloul frågor till Felicia Feldt, de ifrågasätter henne. Johar Bendjelloul är uppenbart uppbragt och talar med darr på stämman om “etiska överväganden”, som om de (självklart) saknades.

Vi hittar en helt annan hållning i Sara Wennerblom Aréns Nyhetsbyrån, där Katerina Janouch och Claes Malmberg (väsentligen mer än Staffan Dopping) är mer upprörda över vad som avslöjas (d.v.s. vad Anna Wahlgren gjort), än att det avslöjas.  Claes Malmberg är befriande vred över den hänsynslöshet som finns i den elit han själv tillhör.   Han pekar också på att Anna Wahlgren tillåtit sig saker som hade varit förödande om hon varit en man.

Wennerblom Arén blir – förstås – orolig och slår till bromsarna, Wahlgren är inte där för att bemöta kritiken. Det är inte Pol Pot, Reinhard Heydrich och Feliks Dzierżyński heller, så vi kan – enligt den logiken – inte tala om deras regimer heller.  Förresten är de ju alla döda och dem får man inte heller tala illa om.

Avslöjandet av Anna Wahlgren (Staffan Dopping tycks frukta att Wahlgren inte kommer att överleva det) är ändå inte en överraskning. Fenomenet Anna Wahlgren var alltid en alltför uppbar överdrift för att man skulle kunna tro det och alltsammans hade en vådlig slagsida av folkhemsinkompetens.

*

Svensken sägs vara saklig därför att han är formell. I Sverige är formen viktig. Vi har större formgivare än vad vi har filosofer.

Därför är det väl inte helt förvånande att diskussionen om Wahlgren mindre handlar om innehållet i hennes gärning, än hur Felicia Feldt framställer det; det är som man överhuvudtaget inte kan förhålla sig till ärendet, utan bara till utformningen av paketeringen.

Programledare piper nu att Wahlgren inte är där för att svara – hon vägrar ju att komma! – och vi därför inte kan veta vad som är sant. Det är bara i Sverige som vuxna människor kan inbilla sig att två pajkastare på TV är mer klargörande än en.

Den svenska betoningen på estetiken återkommer i juridiken. En rättspositivistisk rättsordning bedömer ju inte rätt eller fel, utan huruvida något passar in i formen eller ej.

Den som vill underrätta sig om dessa förhållanden kan läsa igenom några ärenden från JO  rörande sociala frågor. Det går rätt fort att tappa andan, därför en förintelse skulle inte kunna förhindras i Sverige, om den bara genomfördes formellt korrekt. Förresten skulle det gå bra att strunta i reglerna också, det framförs “allvarlig kritik”, men eftersom vi hänger oss åt formen, saknar förstås åtgärderna också innehåll.

JO Hans-Gunnar Axbergers beslut (ja, det är en favorit) Allvarlig kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län, som avvisat utlänningar med motiveringen att dessa ägnade sig åt tiggeri och dagdriveri  (de otympliga titlarnas estetik; ju länga de är, desto sakligare är episteln) är ett exempel på den estetiserade rättsskipningen.

Axberger är allt annat än dum och det finns ju poäng att plocka på att värna landet från vad som förefaller vara missklädsam främlingsfientlighet hos polismyndigheten.  Axberger, som kan svenska använder formuleringar i sina bedömningar som “obsolet”, “skönsmässiga bedömningar av moralisk karaktär”, etc. Axberg är ju också unik i att ha kunnat framstå som en lika duglig kanslist som människorättskämpe (Jurister på gränsen till nervsammanbrott).

Här syns Axberger i väldigt fint sällskap.

Jag tror Zaremba går alldeles för långt i sin bedömning: “Det är faktiskt enastående. Och en sann kulturgärning i demokratins tjänst. Juridiken, tycks Göran Lambertz mena, är inte en teknisk expertkunskap, det är en kodifierad tillämpning av vad vi tror på i det här landet.”  

Något sådant tror jag inte vi har, långt ifrån.

Så här skriver Axberger i sin “allvarliga kritik”: “Det finns inget i materialet som visar att avvisningsinsatsen haft sin grund i att de avvisade alla var romer, och att de därför särbehandlades negativt. Flera inslag i handläggningen är likväl anmärkningsvärda. Det gäller den otillräckliga analysen av gällande rätt och den bristfälliga dokumentationen samt den kollektivt utformade beslutsmotiveringen – “dagdriveri/tiggeri” – som för tankarna till en förlegad rätts- och människosyn.”

Vad som faktiskt händer dem besluten rör, beslutens reella innehåll – att man kastar ut romer ur landet – visar sig vara ovidkommande för Axberger. Axberger vänder sig alltså mot hur det ser ut: “otillräcklig analys”, “bristande dokumentation” och “förlegad människosyn.”

Vi kommer ingenstans ifråga om rättigheter – eller rätt och fel – så länge man bedömer hur det ser ut istället för hur det är.

Horace Engdahl påstår att Tyskland är ett Sverige för vuxna. Då är väl Sverige ett Polen för utvecklingsstörda.

Felicia Feldt bryter monologen

Det hör till “spelreglerna”  att det offentliga är skilt från det privata och det privata från det offentliga. Saken är skild från personen. Det kan till och med vara sant … så länge det inte är ett bedrägeri.

Det är ändå inte helt ovanligt att enskilda personer upphöjer sina käpphästar och lyten till det allmängiltiga.

Alla har vi en liten släng av neuros, sade Freud, medan han bemötte också sakliga kritiker med ett infamt personligt förtal. Ett riktigt kusligt exempel är Wilhelm Reich som uppenbart bröt samman på grund av det. C. G. Jung vittnar om hur förödande det var för honom själv.

Genom Felicia Feldts skildring förstår vi genom vilken lins det föregivet objektiva projicerats.

Nu vet vi att det inte var objektivt, det var ett bedrägeri.

Anna Wahlgren tar till det enklaste av argument, “Det handlar inte om mig, det handlar om henne.”

“Många medelålders människor behöver bearbeta händelser i sin barndom, men gör det i regel inte offentligt.”

Det måste vara märkligt för Wahlgren som – liksom så många i hennes generation – kunnat stå bortom det anständiga – och därtill hyllats för det – att tiden nu kommer ifatt henne.

Kate Bush sjunger om just Wilhelm Reich, en annan förälder.

“Your son’s coming out.”

Croneman: Det handlar inte om ”känslor” utan om sammanbrott

Man läser Croneman för att få läsa något, i stället för att somna.

Men, jag hörde också de där utbrotten. Det var SVT Play så jag kunde tillkalla min hustru och lyssnade vi ett par gånger på de är utbrotten och försökte ställa diagnos.

På ett sätt är det rörande att vuxna män så lyckats behålla barnasinnet att de faller i gråt för något så betydelselöst som VM-medlajer. Det är distanslöst och allt det där.

På ett annat sätt är det verkligen oroande. Det låter ju som om de skriker vid tidens ände. Jag tror det är därför de skriker.