Reepalu slingrar sig
Jag har haft den tveksamma förmånen att kunna följa den här diskussionen i 15 år.
Under den tiden har antisemitismen förvärrats stadigt för att inte säga obönhörligt. Någon inbromsning eller förbättring har inte synts till.
Reaktionerna har varit många. Somligt har flytt, andra gömmer sig.
Några har definierat Sveriges muslimska invandrare som orsaken. Det finns naturligtvis muslimska antisemiter, men muslimer i Sverige har faktiskt inget inflytande – inte ens över antisemitism. Den svenska antisemitismen är helt och hållet svenskarnas angelägenhet – så som Ilmar Reepalu är ett exempel på.
En av de vanligaste motiven i svensk antisemitism är, att antisemitism inte är antisemitism, det påstås vara kritik mot Israel.
Om något av det där, att “judar är nazister” eller “att det gasats för få judar”, ändå betraktas som antisemitism, ja då är det muslimernas fel.
Man förklarar alltså sin antisemitism med främlingsfientlighet. Det är som att befinna sig i ett träsk.
Vi markerar alla social tillhörighet på ett eller annat sätt; där vissa motorcyklister gör det genom sin klädsel, gör intellektuella det med sina åsikter.
Det där “att vara kritisk mot Israel” har verkligen kommit på modet bland intellektuella.
Men, när man kommer i slang med dem, om antisemitism, visar de sig strax att deras kunskaper om antisemitism, Israel, Palestina – ja, kort sagt allt som har med saken att göra – är så bristfälliga att “intellektuell” knappast är det första ord man kommer att tänka på.
Man har läst Aftonbladet, d.v.s. (möjligen) lyckats räkna Carolina Gynnings bröstvårtor och samtidigt – man får väl se det som en synnergieffekt – “informerat” sig om “ockupationen av Palestina”. I vissa mer avancerade fall, har man också tittat på TV, där man kunnat se en eller annan övervintrad hasch-rökare, förklara varje skeende i regionen med tal om “den judiska lobbyn i USA”.
Jag måste tillstå att jag känner, när människor framför djupt kända och antisemitiskt färgade åsikter, därför att de inte begriper bättre, att ordet “idiot” ligger närmare till hands för mig.
Man är verkligen idiot, när man kämpar för mänskliga rättigheter, med hjälp av den mest komprometterade tankeströmning som alls finns att tillgå.
Reepalus egna uttalanden – “det var inte jag” eller där han jämställer judiska nationella strävanden med antisemitism, håller sig på den nivån. Får man möjligen påminna om att Sionismen byggde ett land och Nazismen ödelade en kontinent – vår kontinent.
De som är antisemiter vill gärna uttala sig (om Israel), men de råkar i nöd när de behöver förklara sig. Svaren är och förblir rent svammel. Anledningen är att antisemitism inte går att förklara på ett anständigt sätt.
Fredrick Federley skriver i frågan och invänder kraftfullt mot det hot svenska judar nu lever med.
Det ser nu ut som, att vi äntligen nått botten, i denna fråga; det verkar som om det har vänt.
Det räcker uppenbarligen inte längre att göra en Reepalu, “jag har inget sett och jag har inget sagt”, för att förklara bort det mer.
Det är en i det närmsta obeskrivlig pinsamhet, att vi svenskar förhållit oss till den tilltagande antisemitismen här hos oss, genom att ta till det absolut mest komprometterade man alls kan hitta i frågan: “Vi visste inte.”
*
Till sist skall jag göra en liten iakttagelse. Jag vet inte hur många gånger jag genom åren sett människor som invänt mot antisemitismen bli idiotförklarade.
Jag vet inte hur många gånger jag sett uttalanden som utnämner judar och svenskar, till extremister och fanatiker – så som man gör i Svenska kyrkan – om de vänt sig mot antisemitism.
Svenskarnas vurm för det “rationella” är mer en pinsamhet än något man faktiskt kan iaktta; här argumenterar vi i huvudsak genom personangrepp – så som det illustreras i t.ex. frågan om apatiska flyktingbarn. Också en fråga om etnicitet.
Foto: Henrik Brunnsgård/Sydsvenskan
