700 sidor! Här kan man se varför:

Biologi och valfrihet. Jaha. Varför är det sådant kattrakande då?

Om det nu är för många barn så är det väl bara att knipa ihop. Det blir säkert roligare då.

*

I går sprang Justin, Jeremy och Eszter i trädgården. Eszter hade sin gyllene mantel på – bygdens enda superflicka.

Justin, som nu lär mig tyska (till ingen kostnad), ville göra en sallad (ljudande s) … igen. Han fick en pumpa … och låna en vagn så att han kunde få hem den.

På kvällen tyckte jag att en superflicka kunde göra sin smörgås själv. Det tyckte inte Eszter. Förresten hade hon lagt av sig manteln – hon var i en annan hamn.

Laserpistolerna?

De kommer från Gardena.

Det lär bli ett helvete att hitta dem.

Jag ser inte problemet.

Jag brukar lyssna på den här … när jag känner mig ensam.

Kan de vara något?

En månad senare rapporterar media om de här striderna. En månad.

Vi har trupp i Afghanistan, men ingen bevakning. Det är inte ens pinsamt. Det är inte ens ett skämt.

Bild: FS17 Här behövs inga rökridåer, ingen ser något i alla fall.

När Herta Müller fick nobelpriset, kunde man läsa henne i DN: Herta Müller om Rumänien tjugo år efter Ceausescus död Sen fick hon inga Nobelpris mer och vi har inte sett till henne i den tidningen mer heller. Det där hon berättar om Rumänien, ja, vem kunde tro det – vem kunde tro att det kan förekomma bland västerländska demokratier?

Det fanns de som påpekade att östutvidgningen faktiskt var en västutvidgning. De hade tydligen fel. Det är inte västerländska ideal och principer som flyttar österut i fullt ljus. Det var en östutvidgning, det var en annan sorts ideal, som kom hit i dunklet: Romerna: Kalla till ett krismöte i Bryssel.

Men, vad vet vi, om vad som händer i den nya EU-länderna. Vi vet ingenting, ingenting alls, därför det är ingen som beskriver det.

Så här i jämställdhetens tidevarv, litar media mindre på tankens än tuttens kraft.

Vem känner till det är, vem förstår vad det betyder?

Jag har bestämt mig för att läsa, när hösten väl kommer. Jag skall inte läsa en enda utredning mer. Jag skall läsa Szymborska, Miłosz, Mickiewicz, Pleijel, Ekman, Kallifatides och nu också förmodligen Boëthius.

En ny fåtölj skall jag skall jag köpa också, helst på Amnesty. En sådan man kan kura ned sig i.

För några dagar sedan fick jag följande mejl från en Johanna Wiman på Hallandsposten. Hon är säkert i en situation Boëtius känner igen. Så här hette det:

“När någon för fram en anklagelse i en tidning är det som jag förklarat kutym att låta den anklagade svara.” Det var svaret på min invändning att man var pinsamt okritiska (som vanligt).

Det är undersökande journalistik det – låt det svinet ljuga en gång till; det är enklast så.

Det var också i Hallandsposten – en så framträdande företrädare för den tredje statsmakten – man kunde läsa att polisen var ute i invandrarförorten och för att “piska gräset och se om ormarna kommer fram”. Visst känns det som jämlikhet och demokrati.

Den njutbara episteln återfinns här: Man gripen med vapen vid tung insats

Det trista med den tidningen är att man inte ens kan torka sig där bak med den heller – då blir man svart där också.

Foto: Jari Välitalo

“Prime Minister Vladimir Putin (1952- ) with Aleksandr Zaldostanov (“The Surgeon”), head of the Nochnye Volki (Night Wolves) Motorcycle Club.”

Frihet och demokrati; det är ju bara för mysigt.

(Kan ingen ringa och berätta att Chuck Norris Facts är en parodi.)

Nuförtiden är det lätt att läsa tidningen. Man tittar i slutet av artikeln, är det från TT så läser man inte den intigheten heller. (För att inte tala om alltför unga, alltför tillvända och alltför bystiga ledarskribenter.)

Men, Richard Swartz gör motstånd … och vilket motstånd han gör. Smaka bara på den här: “Varför är offrets fråga till missdådaren när allt redan är för sent.”

Här är den frågan annars religion: “Våffö gör ni på detta viset”.  En nation av barn, alltid lika besvikna på verkligheten. Än mer föraktar de dem som kommer från verkligheten; de kallar dem invandrare.

*

Det Swartz säger om Homo urbensis och Homo ruralis går i övrigt inte heller att överträffa.

Allas vårt alter ego.

PS. På grund av min existentiellt proaktiva läggning är jag självfallet lycklig ägare till två (!) motorsågar.

När Stanley McCrystal fick gå kom frågan om han verkligen hade sagt det där. Då kunde det bekräftas att han faktiskt hade det.

I fallet Littorin kan ingenting bekräftas, men man publicerar ändå. Jobbet blir ju så mycket lättare om man slipper göra jobbet.

*

Jag är ju inte precis ensam om att tycka att DN blivit en skittidning. Men, den här intervjun slår ju ändå något slags rekord.

Nu undrar DN varför Littorin inte kan hantera den sortens spekulativ media enligt medias önskemål, i stället för att fråga sig om man alls kan publicera sådant (och speciellt snask) som man inte kan bekräfta. Frågan är alltså: “Herr Littorin, varför kan du inte svara, när vi inte svarar för vårt jobb.”

Försök att förklara det för den reportern, den som kan.

Medborgaren.

Om inte förr, så förstår man vad känslomässig gymnastik är, när man skiljer sig.

Många män går under i det sammanhanget – vem bryr sig; det är ju jämställt.

Littorin har säkert gjort ett och annat misstag, men det värsta var nog ändå, att han lyfte sin hand mot media. Man får inte ifrågasätta heliga kor i det här landet; visste han inte det?

Den här kan kanske vara trevlig att läsa på vägen – den handlar också om en resa: http://www.pickabook.co.uk/moredetails.aspx?ISBN=0297858807&source=buyat&batid=playclick