I Sverige i denna tid … tyvärr

Lieberman vill diktera villkoren

Kanske är det lättast att förstå Avigdor Lieberman i ljuset av den här lilla dokumentären: From Russia With Hate

Från krigshjälte till “teaterkung”

” … en smula feminin, som kulturen anses vara i en ishockeynation.”

*

“Han är vek, ensam, missförstådd, till slut grymt förrådd.”

Visst kan man bli lite lätt trött, när man gång på gång ställs inför den svenska berättelsens schablon: “Han trodde han var en riktig karl, men egentligen var han en hysterika.”

Horace tittar på svenskar. Foto: Anders Wiklund/AP.

“Fråga patienterna om konstprojektet!”

Strindberg, Bergman och Norén; det som hänt är kanske inte så konstigt i en kultur som vår, som definierar god konst som hänsynslös.

En kollektiv minnesförlust

Det är nästan gulligt, det där med att tro sig inte behöva ta ställning och därmed inte heller besväras av uppgiften att försvara livets helgd.

Vad har Svenska kyrkan att erbjuda ett folk “som tror på något, men inte som i kyrkan”? Ja, man har ett arv – i just den här frågan – som man inte heller tänker låta sig besväras med. Det är för politiskt obekvämt.

Varför är vi i Afghanistan?

Carsten Jensen låter oss ana att Danmark ändå ligger närmre kontinenten, i en artikelserie som kanske är en av  de mest läsvärda om Afghanistan.

Sko kastades mot Israels ambassadör

Foto: Scanpix/SvD

Jag minns när man ännu blev mer upprörd än upprymd över våld med politiska övertoner.

Och så är det där med skon. Visst är det orginellt. Jag undrar verkligen hur dom kom på det.

Johanna har stora ögon. De blev större när Stina skurit sig i foten eller haltade. Vår veterinär – Stina behövde henne egentligen aldrig – hjälpte oss då. Hon klargjorde på lindrigast möjliga sätt, att Stinas husse och matte – om möjligt – var än fjompigare än hunden själv.
Men nu var Johannas ögon verkligen stora. Stina låg vid kryddlandet. Hon kunde inte komma upp.
Tankarna for genom huvudet; ”veterinären, femsiffriga belopp och en bitter känsla av djurplågeri efteråt”, eller ”om det är nu det sker, men inte sker, och jag måste göra något åt det”.
Jag flydde till grannen. Han är handfast. Han stod bredvid en stund och gjorde ingenting. Det kändes bra.
Vi lade mormors filt om henne och lade henne i en pulka. Sedan bar vi in henne i hallen och lade henne bredvid elementet där hon brukade ligga och mysa. Hon kunde inget göra, men hon tyckte inte om att vi lyfte henne – jag såg det i hennes ögon. Jag berömde henne för att hon var så duktig, hon tyckte ju så mycket om det och det tonfallet. Så det gick bra i alla fall.
Vi lät henne ligga ensam. Jag gick ut i hallen, klappade henne och pratade lite med henne emellanåt. Efter en timma var hon borta.
Ture kom med traktorgrävaren. När jag stod i hålet, stack bara ögonbrynen över kanten.
Jag tror inte hon var kristen, så jag kunde ju inte läsa över henne. I stället tackade jag henne för det som varit och det sista jag sade till henne, var de av mina ord hon tyckte mest om: ”Opp och lek”.
Jag höll på med Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. I den ringlar skyttegravarna kilometer efter kilometer. Medan jag fyllde igen Stinas grav, blev jag allt mer säker på, att min sida hade förlorat den gången.
Hennes pojkvän – jodå, det var så sedligt så – en saluki som hette Zagatto dog bara någon dag innan. Ingen av oss tror att det är en slump; vi tror att de nu springer tillsammans, på lätta tassar.
Hon knarrar fortfarande i trappan och på övervåningen. Jag går runt henne där hon ligger i mörkret på golvet om nätterna. Flera gånger har jag fått hejda mig, när jag sett henne på alla möjliga ställen där hon verkligen inte får vara och varit på väg att kalla in henne; hon är ju fri nu.
Hon tyckte om att leka med bollar. Människor förstod det och lekte kanske lite för mycket med henne. I somras såg jag att hon var alldeles, alldeles för gammal för det nu. De såg det inte, men jag såg det och kallade in henne. Vi städade bort bollarna ur trädgården.
Jag har aldrig träffat någon som led så, av att vara till besvär. Det var därför hon lade sig vid trädgårdslandet, när hon inte orkade längre; hon visste att hon var ur vägen där. Det var det som gjorde mest ont. Inte ens i den stunden ville hon vara till besvär.
Jag har inte kunnat gå ut och gå sedan hon gick bort. Hon fattas mig. Jag vet inte längre hur man gör det, utan henne.

“Men i grunden var han förstås som en av oss, folket i Nifelhem, förtrognast med vemodet.”

Bara det hade räckt för att köpa boken, två gånger … men det är bara en av så många, många meningar.

Foto: Robert Henriksson/SvD

Konstnär: ”Studentens syfte avgör”

“– Jag kan förstå att ett projekt kan verka ologiskt och konstigt innan man ser resultatet.”

Dror Feiler

ANNCOL

Klarnar logiken nu?

Eller nu kanske? Hur som helst är det spännande att se resultatorienterade konstnärer.

Bildt: Medveten förstörelse i Gaza

Äntligen förenas Ohly och Bildt – mot judarna … av lätt insedda skäl.

Nu får det vara bra med EU; en union med Turkiet är det enda som duger: Turkey’s Turn From the West.

När börjar pusskalaset?