I Sverige i denna tid … tyvärr

Malin Ullgren om Fattigbloggen: “Bra journalistik är inte bara att gästa verkligheten”

“Den mediala narcissismen kan inte vara något annat än en återvändsgränd.”

Det är inte mycket att tillägga där.

Ondska: Josef Fritzl utmanar vår vilja att förstå.

Media och dess roll; finns det något annat att invända mot, än hur man exploaterar den här tragedin.

Michael Herr har något (mycket mer pregnant) att säga om att förstå.

Bild: First Kill Coco Schrijber

Att K-G Bergström slutar är illavarslande

Per Gudmundsson tycks vara lika imponerad av K G Bergström som K G Bergström själv.

Nu får vi en annan politisk journalistik, förhoppningsvis en som inte är lika fokuserad på rapportören.

Foto: SVT.

Landet i nöd och lust

Sedan snart tio år (tror jag), frågar jag regelmässigt folk var de kommer ifrån.

Det är rätt kul, man får vara med om saker och ting.

*

Det har bara “inte varit kul” tre gånger (som jag minns).

Den första gången var en iranier – det var innan jag visste att han var mest kriminell i den staden och kanske inte var böjd att svara på personliga frågor.

Den andra gången var en receptionist på Komvux; hon var från Polen, men identifierade sig kanske nu mer med den svenska byråkratiska tillslutenheten: “Jag kan inte uttala mig i det enskilda fallet”.

Den tredje gången var på Malmö högskola, då en baskisk lärare läxade upp mig med den äran. Han menade att det var en aggressiv fråga.

Jag brydde mig inte om det där – jag visste ju att jag inte ställt frågan aggressivt – utan fortsatte oförtövat.

*

När jag byter batteri i klockan, glömmer jag den alltid. Men det gör inget för han kommer från Armenien och påminner mig alltid om att det gör Gregory Peck också; det blir inte sämre av att han ungefär lika liten och rund som Gregory är lång och ståtlig.

På China Box är de från Nordvietnam. Det hördes liksom att den rösten kom från en ”annan värld”, när hon konstaterade att ”det blir en flicka”; och, det blev en flicka.

Jag börjar känna igen albanerna. I kassan på Netto sade han, och skrattade, att det ser man ju direkt. Kanske, men man får öva då.

För en vecka sedan tyckte jag mig ana att servitrisen var från Polen. Ja, det gick egentligen inte att höra, men jag frågade och det var hon: ”Hör du det på min (och då kom den) brytning(g!)?” Nä, men jag har vänner i Polen sade jag, för någon brytning att tala om hade hon inte.

Jag som kämpat så med min (lilla) polska. ”Szczecin” det tog mig en vecka att lära mig att uttala. Przemyśl kan jag fortfarande inte uttala (”you have to have MORE ATTACK!”; hon är skådespelare), för att inte tala om ”Rzeczpospolita”: ” That’s almost perfect PH, it is just the pronunciation that is total shit.”

I Polen kan de eller också kan de inte engelska. ”Do jo spiik inglisj?” De unga svarar – förnärmat – ”off korrs”. De äldre vevar med armarna … utav helvete; det märkliga är att man fattar vad de säger då.

I en falafel-kiosk sade han att han var från Palestina – d.v.s. rent geografiskt från Libanon. Jag frågade vad han tyckte om Sverige.

Han ursäktade sig, för att hans svenska var så dålig (det var den – men det funkade ändå), för man klarade sig på arabiska i Malmö. Men, sade han, en gång hade han åkt till Borås. Det var långt. De åkte och åkte och åkte, så kom ett hus och ensam människa – problem! Sen åkte och åkte och åkte de och så kom det ett hus och en ensam människa – mycket problem! Det verkade inte som han skulle åka på det hållet igen.

Så är det. Vid en falafel i Malmö kan man lära sig vad varenda distriktsläkare vet; när man ser dem (ensamma) lomma hem från centrum, är halva kassen full av lugnande och antidepressivt; vilka med fördel kan kombineras så att man blir riktigt, riktigt välfärdad och svensk.

*

”Hont (huddant) e att me han?! – Han e rent lunago!”

Eller vad sägs om: ”Att e Annorsasas puda. (Det är Anders kudde.)” eller varför inte ”Gräbban hällar si litta” (Flickan vilar sig lite).

Upplysningsvis är det svenska. Det är det språk jag växte upp med. På 50-talet tolkade min mor på Varbergs sjukhus, för dem som kom från Ullared (där saker och ting fortfarande kan hända i den här ”uuoeckckan” (veckan) och där man ännu kan förtjusas av ”däkan (flickan) som e så granner”).

Määrgit i Léent (Margit i Lingilt) ville träffa mig. Hon var över 90. Sist jag träffade henne – för 35 år sedan – talade hon, för att uttryck det försiktigt, dialekt. Nu, nu talade hon rikssvenska. Det var en chock.

Det var just Margit som gjorde att tanken kom mig för, att det där med språk kanske inte har så lite med om man alls vill (eller alls kan) vara med i sitt sammanhang. Marigt lever inte längre i ett bondesamhälle; hon lever i ett postindustriellt samhälle och talar som om det var där hon levde.

Den som här talar mest utpräglad dialekt (Tolkning? Ja, tack!), är – med mitt benägna bistånd – dömd för misshandel (av en svagbegåvad pojke på bygatan). Man kan bli lite trött, när lovsångerna till den egna personen bara kan tävla med idiotförklaringarna av alla (!) andra: ”tyv ser kun tyv”.

Det faller en liksom i ögonen, att de som inte finner sig till rätta i vår tid (och gärna tvingar på andra sin tid) är ungefär lika nogställda (kittsliga) som de är ohäliga (odrägliga).

*

Hade detta med Zarembas reflektioner att göra; vet inte, men det var vad jag kom att tänka på.

Foto: http://www.thefirstpost.co.uk/ Snurrigt? Kanske – men det är ju så vackert! De är duktiga på det där – de där turkarna – det som är vackert:   Nuri Bilge Ceylan

Vem äger flaggan?

För någon månad sedan höll min svärmor ett föredrag hemma hos Barbro om Budapest – svärmor är född där.

Efteråt gick Ulla fram och kramade henne så innerligt att kaviaren höll på att hoppa ur tuben. Jag såg i svärmors ögon – hon har varit överläkare i barnpsykiatri och haft anledning att tala inför folk förr – att hon inte riktigt var van vid en sådan innerlighet … men, det värmde.

*

Eftersom invandrar- och judefrågan ständigt är uppe, trotts att det faktiskt inte bor någon invandrare i den mening som avses här, men kan kanske fler judar per capita än någon annanstans i Sverige, är det svårt att se det som något annat än en markering av ”vad som gäller”.

Den diskussionen fungerar, därför den stöter bort människor.

Det är rätt svårt att hitta människor ”som man så gärna vill skall flytta hit”, som inte känner sig direkt ovälkomna.

*

För någon dag sedan pratade jag med Ulla och hennes man Kurt om vårt engagemang i samhällsföreningen. Vi vill inte vara med längre, just på grund av det där.

Under samtalet inser jag att den där invandrarfientligheten, som är så dominerande, faktiskt är något som en liten minoritet står för; men, de är tongivande.

*

Det är fint med yttrandefrihet; det hade varit bättre om man funnit anledning att använda den till något annat, än att bevisa att man är riktigt svagsint.

Vi som är för artiga för det, står vid sidan om.

Foto: http://www.thefirstpost.co.uk/

Varken fredligt eller lugnt

Om inget annat kan man kanske påminna om att det först är judarna, sedan är det vi själva.

“I’m guided by this birthmark on my skin
I’m guided by the beauty of our weapons”

Foto: William Vandivert Google/Life

Politiker kräver ursäkt av Konstfack

I går var jag i en ateljé. Det var så häftigt! Det kändes som om jag hade blivit lättare.

Det var några bilder som var färdiga och några som ännu inte var färdiga.  De som var färdiga var bedövande; för sublima att återge i text – men viket hantverk, vilket arbete!

De som inte var färdiga berättade redan om vad de skulle bli – det var det där arbetet som återstod.

Min dotter (som är fyra) blev inspirerad och målade med akryl. Först gick det åt en duk, sedan en annan.  Förkläde, pensel och kazoo: “Man måste spela när man målar.”

“Men, duk är ju dyrt”, sade min fru.

“Det är ingen fara”, sade han, “jag får dem – det är ju ingen som målar längre.”

Och de där bilderna då? De är ännu en hemlighet.

Det finns inga ursäkter för kravallerna, Ohly

När man ser demonstrationerna i Malmö undrar man – var var polisen? Stod de tillbaka för att det skulle bli bilder?

I de första bilderna som släpptes från Malmö, var det rätt svårt att se demonstranterna för alla fotograferna.

Jag tycker man kan fråga sig; hur mycket (och gärna) kan man stå vid sidan om och titta, utan att delta?

Foto: DN.

Kravallerna uteblev i Malmö

“– Det skulle ju komma demonstranter från Afa, var är dom, frågade en reporter med ett tonfall som nästan lät anklagande.”

Ja, så undrar de varför folk föraktar dem.

Berätta mer!

“Jag känner mig inte trygg här”

Det där med att tala om någons rättigheter – eller frihet – för att bereda vägen för våld, samtidigt som man agerar i bakgrunden för att förslava de “befriade”, är inget nytt, varken på höger- eller vänsterkanten.

Om vi får en antisemitisk våg, kan det väl vara mysigt för somliga. Men alla andra (!) kommer också att fatta hur värnlösa de är när staten inte skyddar dem. Fråga de homosexuella.

Var det inte Ilmar Reepalu som tyckte det var jobbigt att bli hotad? Men så smart är han.

Temat är inte helt nytt.