Jjag brister ut i gapskratt, när jag läser: “Jag övernattade fridfullt i det hus som folk enligt X knappt vågar gå förbi, åt där grötfrukost med en granne till familjen …”
Vad är det med Maciej Zaremba? Hur lyckas han träffa så rätt?
“När domstolen börjar blinka samförstånd till menigheten är rättvisan illa ute.” Och Zaremba berättar vidare i sin inledning om den samstämmighet och konsensus som råder kring familjen; det är kanske det, när alla tycker samma sak, det verkligen finns anledning att ställa frågor (vad sägs om växthuseffekten?).
Kollektivet klarlägger aldrig någonting, kollektivet samlas kring något som anses klarlagt.
Min främsta invändning mot Zaremba, det må erkännas, är att han ändå är så mycket smartare än vad jag är – och sådant, det svider.
Det där med den nya tiden, ställer till svårigheter; man måste komma på en affärsmodell som fungerar, utan att man blåser dem man samarbetar med. Sånt är jobbigt.