Klimatlarmen har skapat en masspsykos
” … i stället tackla verkliga utmaningar som omsorg om människors välfärd och om skogar, hav och andra känsliga ekosystem.”
Härom kvällen var vid havet. Det är alltid lika vemodigt. Fler och fler arter hotade … och det diskuteras inte ens.
Västkustens laxar utrotningshotade
Möjligen det mest korkade jag läst i DN.
“Förlegade könsroller hör inte hemma i ett modernt samhälle. Heteronormen bidrar till intolerans och oärlighet i synen på oss själva och våra medmänniskor.”
Om nu ledarskribenten tror, att det enda man behöver göra för att bli en helgjuten människa är, att byta sexualitet, så är det synd om honom/henne.
En dag kommer ju de “oärliga och intoleranta” att riktigt tröttna; jag är glad att jag inte kommer att vara mål för den motreaktionen.
Outad
Outad
Outad
Så här heter det i SvD:s ledare:
“Och det är inte okej att debattörer och politiker slösar energi på att oroa sig över att vissa människor har gjort för bra ifrån sig. Det hjälper nämligen inte.
Vi kan fortsätta att gotta oss i reportage över skamlösa stekare, med andra ord. Men det gäller att inte stirra sig blind på dem. Det stjäl bara fokus från de verkliga problemen.”
Jag har två invändningar.
Den är att det där är en fråga om moral, en fråga vi ansett oss för goda för under lång tid. På svenska ligger den huvudsakliga betydelsen av ordet moral i hur vi förhåller oss till varandra. Stekarnas förhållande till andra lämnar ändå något i övrigt att önska.
Den andra invändningen är, att det påminner lite för mycket om tyskt 20-tal, för att man inte skall intressera sig för det. Det är ett tecken på en mycket oroande situation.
Foto: webben
Hbt-frågor ska lyftas i biståndet
Det är en så sanslös kulturkolonialism att man inte kan tro det. Nu skall vi tvinga på dem vår sexualitet också.
Och … det fungerar, SIDA kommer att få pengar till det.
Misskända HBT-personer. (Foto: Leni Reifenstahl)
Oblomovs storhet tar tid att förstå
Ibland är det roligt att läsa. Alltså Richard Schwarz:
“När man är ung slukar man allt från frökataloger bort till de tjockaste romaner utan att riktigt förstå vare sig de ena eller de andra.
När man blir äldre tar frökatalogerna över: en dag i trädgården framstår som ett bättre alternativ än att börja läsa om ”Krig och fred”, ”Jerusalem” eller Reymonts ”Bönderna” ty när våra dagar blir alltmer anorektiska går tiden hårt åt den bulimiska delen av världslitteraturen. Men så vilar också vår så kallade bildning på ett gungfly av halvt bortglömt, osmält och en gång aldrig förstått.”
Ja, det är så det är, det är sådan vår bildning är.
Transrättigheter nästa stridsfråga
Var det inte så, att vi har fått “jobb-politik” (man hör inte så mycket om det där nu) och samtidigt har den största ungdomsarbetslösheten i Europa.
När sådana här frågor kommer upp i den nationella debatten, måste man ju ändå inse, att det handlar om ett opium för folket.
Sexualitet är inte politik – och blir bättre ju mindre politisk den är – det är en privatsak.
Foto: Andres Serrano
Se där har vi den nya tidens solidaritet, den där man till sist själv vill bli exploaterad.
Mannen är ett subjekt – kvinnan är en negation
Jag vet verkligen inget om kvinnor, har aldrig gjort och kommer väl aldrig att göra. Jag lever invid några och jag tycker om att titta över där, på andra sidan och försöka förstå. Men, de förstår sådant jag inte förstår och de förstår inte sådant jag förstår.
*
I kväll kom min dotter och frågade mig om jag ville spela ett (skittråkigt) spel. Jag hade tankarna på annat håll och var på väg att föreslå något annat, när jag såg att det började stocka sig för henne.
Så, kan man ju inte behandla människor. Så vi spelade det där spelet innan vi gick och lade oss. Det var roligare än vad jag hade trott.
Jag berättade sagan om när det fanns en mamma och en pappa som var helt ensamma, på den tiden när det inte ens bodde en flicka här och hur den flickan kom.
När sagan var slut, vände hon sig om, kurade ryggen mot mig och höll min hand i sina händer medan hon somnade.
*
Någon dag efter att min fru berättat för mig att hon var gravid, satt vi i väntrummet på ukrainska ambassaden i Budapest. Medan vi väntade på dessa östliga tjänstemän, vilka tycktes vara full fart med att injicera bromsvätska där bakom skärmarna, kom en man in med sin dotter.
Det var en liten flicka, som gömde sig bakom sin pappas ben, där hon nyfiket kunde utforska mig.
Jag har nog aldrig haft en så innerlig önskan, som att få en sådan flicka; och det fick jag.
*
Vi stötte på henne i kassan på Willy’s, en av de hejigaste damer i 80-årsåldern jag stött på.
Hon kom från Szatmar. Det tog mig några sekunder att se tattueringen på armen. Hon adopterade oss där och då, som vi stod och gick.
Sedan, på väg mot bilen, kom vi överrens att om vi fick en dotter till, skulle hon få hennes namn … och det fick hon.
Det verkar t.o.m. som att hon blir lika hejig.
Hon var en av de där, som bara vet, men inte kan förklara för någon människa hur … d.v.s. en kvinna.
Sedan fick jag veta att hon arbetat på sjukhemmet här, under många år. Papphammar hade förstås ingen aning om, att hon var en överlevande.
“Ibland går Fantomen som en vanlig man … ”
*
En av våra bekant, fick mycket stryk av sin man. Jag minns det från barndomen och har alltid tänkt på det, när hustrumisshandel har diskuterats. Jag minns blåklockorna, solglasögonen och … de alltför vita lögnerna.
Jag har under hela mitt vuxna liv undrat hur det klarade av det där. Jag har förstås inte frågat, men gläds åt den söta lilla gumma hon blivit. Det räcker ändå så, det ligger inte så lite tröst i det.
Han dog för några år sedan. En av hennes, inte helt finkänsliga, bekanta hade utropat att det måste ha varit skönt att ha blivit av med honom. Det där går som en historia här nu; som från Änglagård.
Då, när det var som värst ringde hon på nätterna, till en av grannarna som hjälpte till att försökta honom i säng och sova ruset av sig.
På dagtid sades det aldrig något, under decennier, om vad som varit under natten … förrän 30 år senare.
Hjälparens svärmor låg för det yttersta och hon hjälpte till att vaka.
När hjälparen ville ge något för att tacka, vägrade hon att ta emot det; hon hade sagt: “Du har hjälpt mig så mycket, så jag skall inget ha”.
Ja, det svindlar; för så mycket mer, mindre är mer, kan det inte bli.
Det är liksom svårt att se hur sådant kan komma andra än kvinnor för.
***
Men, det kan vara rätt tröttsamt att höra, antagandena om vad vi tänker om er kvinnor – för att inte tala om vad de tankarna gör er till.
Det är väl Schiller som talar om kvinnoromanen; den som är skriven med ett öga på pennan och ett på mannen.
Om ni inte bara blängde så på oss, kanske ni skulle lägga märke till er själva.
Och … ni vet lika litet om oss, som vi vet om er.
*
Er tävlan med oss, om vad vi tänker om er, är dömd från början; ni vet det inte och ni kommer aldrig att veta det.
Det är med det som med alla andra projiceringar, det som finns att hämta i dem, är ens egna föreställningar.
Det är inte bara så att ni duger för oss, ju brunstigare (eller förälskade för den som föredrar det) vi är, desto mer ser vi er som gudinnor.
Ert mindre värde, det får ni stå för själva.
Det enda mindervärdiga jag är riktigt säker på att finna hos kvinnor, är vad de inbillar sig att vi män tänker. De vanföreställningarna är i full paritet med dem, vi har om er.
Skillnaden, samhälleligt och socialt, är väl den att våra är under omprövning och era gäller ännu som norm. Det ligger något lite lätt pinsamt över det.
(Det där var det väl ändå inte vi som hittade på?)
Feministisk porr vill skaka om
“– Att jämföra ‘Dirty diaries’ med vanlig porr är ungefär som att likställa en konstinstallation med en dokusåpa.”
Kajsa Ekis Ekman beskriver i ett antal artiklar på sistone, hur de vänsterintellektuella (enligt min beskrivning då) isolerat sig från de frågor – för att inte tala om människorna – de talar om.
Ekis Ekman menar bl.a. definierar sig själv som utsatt, vilket med självklart dels leder til latt man har något av intresse att tala om, dels till att man har rätt.
Man kan uttrycka det där brutalare än så. Det handlar helt om att marknadsföra sig själv. Det handlar helt enkelt om exploatering av det otillständigaste slag.
Postmodernisterna har en lindrigt sagt hög svansföring … och detta är vad de åstadkommer.
Det är inte ens ett skämt.
Foto: Aftonbladet
Anna Odell drar stor publik i Kalmar
Finns det något värre än att gå på konstutställning i småstäder? Där man devot simmar fjärilssim, inför vad trams som helst, från … storstaden.
“allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt“
Det är så lagom nyskapande, efter Strindberg, Bergman, Sonja Åkesson, Karin Boje och Sylvia Plath.
Var det där med att bli inlagd också ett steg i karriären?
Foto: Fredrik Stenberg/Scanpix
Vänsterns idévärld handlar inte bara om klass.
“Vi lovar att Arena kommer att fortsätta komplicera vänsterns frågor …”
Kapitalismen bryter samman, arbetslösheten skenar, diskrimineringen av invandrare är inte bara institutionaliserad utan har upphöjts till det högsta goda, o.s.v., o.s.v. – och man vill “komplicera” frågorna. Häpp.
Själv tycker jag puckarna aldrig varit rakare än nu; synd bara att vänstern befriat sig från dem de talar för.
Arbetarklass har blivit ett mode, där arbetare inte hör hemma. Vem hade kunnat tro att man skulle få se det?
Foto: Paul Schutzer Google/Life