I Sverige i denna tid … tyvärr

Odell dömd till dagsböter

Pjäsen som delade Sverige

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att både Anna Odells dom faller och debatten om Lars Nor0éns 7:3 återupplivas ungefär samtidigt.

Det är bara en sak som fattas; en konstkritik och en debatt, som innebär ställningstaganden och inte bara ängsliga hänsynstaganden till den ungefär lika plågsamma som förhöjda självuppfattning, som gärna infinner sig när man sysslar med konst.

Det ligger inte så lite av hyckleri över ett samhällsengagemang, som inte besväras av etiska ställningstaganden, kring vad konst betyder för människor.

Foto: Börn Elgstrand

Och vad betyder en sådan konstellation för konsten då?

Yttrandefrihet kräver pluralism

“Men det krävs i Sverige lika stor kallblodighet för att redovisa relevanta fakta om flyktingpolitik, prostitution och en rad andra frågor. Rätt många politiker, tyckare, medier och ämbetsmän har anpassat sig och gjort hyckleriet till livsform.

Jublet över vår yttrandefrihet ger inget klädsamt intryck. Det är som om man inte uppsnappat ironin: Det som gjorts till utgångspunkt för uppslutningen kring yttrandefriheten är ju inte någon obekväm sanning om Sverige, utan ett påhitt om Israel.”

Det finns alltid anledning att dra öronen åt sig, när folk säger att de är bäst … speciellt i Sverige.

Foto: Moa Karlberg/DN

Att alltid stå pall

“– Första gången jag blev utskrattad och mobbad på journalisthögskolan trodde jag de var berusade. Sedan inträffade samma sak en gång till. Då blev jag väldigt ledsen. Inte för att de betraktade mig som en okunnig gubbjävel utan för deras totala brist på insikt, att de tror att journalistik kommer till genom personlig berömmelse och inte genom hantverk.

– När jag var 20 var 65-åringar inte besvikna på mig. De var rasande.”

*

Förr läste man veckotidningar om folkets hjältar och trodde på de sagorna; nu tror man på sammma löjliga hjältesaga … om sig själv.

Foto: Ester Sorri/Scanpix

Pjäsen som delade Sverige

7 3 går så långt det går, i en sätt att se på konst, som definierar den som en frånvaro av anständighet.

Det ligger en sorts komik över, ett sådant avståndstagande från “borgliga värderingar” (d.v.s. varje värdering man kan komma på), men helt beror av borgerskapets penningar. Det är faktiskt pinsamt.

Men, de unga lär sig, hur den konstnärliga slipsten skall dras.  Det är synd, för en del av dem har faktiskt talang och till coh med något att säga – men det får vi aldrig märka av. De blir sjuka i stället – och det är ju, som bekant, vägvinnande.

Numera vi demonera mera.

Boströmgate: Usel journalistik, helt enkelt.

Lite tröttsamt är det, att höra journalister diskutera sina nobla verksamhet; vi andra uppattar inte alltid journalistikens kvaliteter så – vi uppfattar dem ofta tvärt om.

Problemet är att man sedan länge definierat hets mot folkgrupp, som något pressfriheten tillåter. Det är därför diskussionen har hamnat på den här nivån.

Frihet definieras ju av kvällstidningar som något som är till för att missbrukas. Det är ju så enkelt det är. Sånt slutar med kravaller i förorten – men det är ju bra, då har man något att skriva om; för att inte tala om vilka fina analyser man kan få till.

Johann Eichelsdoerfer. Försök för fan hålla ut avståndet … lite, i alla fall.

Foto:  Arnold Bauer Barach/United States Holocaust Memorial Museum

Uppdrag granskning

Ibland kan man undra, om det inte blir lite enehanda för reportrarna på Uppdrag granskning, att åka runt och höra offentliga företrädare “förklara” saker och ting. Svaren de får är ju oftare än inte, så korkade att det knastrar.

(Man kan förstås, om man vill vara samhällstillvänd och så, konstatera att det där med söt offentlig sektor … UPA … det är inte så lyckat.)

Men, hur fan man kan få för sig att stå och ljuga för Janne Josefsson, det begriper jag inte. Det finns väl inget som är säkrare (än möjligen att solen går upp på morgonen) att det går åt helvete.

Då, då är man riktigt, riktigt dum.

Tänk vad många svenskar – med MBL, jämlikhet och hela skiten – som tackar sin skapare, när Janne Josefsson dyker upp: “Nu kan vi äntligen komma åt chefsdrägget”, tänker de.

Foto: SVT

Farligt historiskt eko

Inget grundlagshinder för att kritisera Aftonbladet

Spekulativt missbruk av tryckfrihetslagen

Henrik Bachner (som faktiskt vet vad antisemitism är), Mårten Schultz (som faktiskt vet något om vår lagstiftning) och Cordelia Edvardsson (som verkligen vet vad antisemitism är) är kanske de röster som framkommit, som har något att tillföra den här diskussionen.

Spekulationerna kring vilka syften Israels regering kan ha (det stiligaste exemplet är Henrik Brors Ordförandeskapet i EU störs av Israels ordkrig som dels är i det närmsta suveränt ovidkommande, dels flyttar hela frågeställningen om vad det Aftonbladet faktiskt gör, till Israel), är föga mer än att göra Aftonbladets övertramp, till ett israeliskt problem. Det är det inte.

Det är vårt problem, att Aftonbladet inte håller sig för goda för sådana här övertramp, att regeringsföreträdare (tillsammans med de flesta utom Mårten Schultz) inte känner till grundlagen och att det helt enkelt inte finns antisemitism i Sverige längre, eftersom den utan undantag definieras som “kritik av Israel”.

Det är vårt problem, att den här diskussionen sjunkit till den nivån. Det är verkligen vårt problem, att den svenska regeringen inte förmår bättre än så – oavsett vad Israel gör.

Bild: Voices from Russia

”Föräldrar med svårigheter ska inte kriminaliseras”

Det är bara ett problem med den här diskussionen.

De man talar om, hör överhuvudtaget inte av.

Värre än så blir det inte.

Och så är det där med självbilden:

“Socialt arbete bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, på respekt, människosyn och förmåga att skapa relationer till de människor man möter.”

Alla (!) vet att det där är svammel.

Carl Larsson: idealet att leva upp till, så slipper du att folk diskuterar “problemet” med din familj.

Prins Eugen följde sitt samvete

Svenskan försöker hitta en svensk med samvete … och hittar ett lik!

Foto: Sally Mann

Kan Linderborg vara kvar som kulturchef?

Porier Martinsson lyfter fram det ohederliga och antisemitiska i Donald Boströms artikel.

Sådan folkbildning behövs kanske här, för man kan ju inte påstå att svenskarna är så duktiga på, att känna igen antisemitism … den förmågan tycks också minska, ju svenskare vederbörande är (för att inte tala om hur den förmågan minskar bland antisemiter).

Porier Martinsson menar vidare att både den svenska ambassadrisen och den Israeliska regeringens reaktioner är “oacceptabla påtryckningar”.

Men själv tycker han, utan att förklara varför han är mer skickad än israeler och ambassadriser, att Linderborg skall avgå.

Skall vi läsa mellan raderna, att de enda som är skickade att resonera om pressetik, enligt svensk lag, är journalister som Porier … och Linderborg?

Foto: Timbro