Kerstin Ekman: ”Fel om Rushdie och akademin, Englund”
Vem behöver vänner, när det finns så goda fiender. Tänk om man ändå kunde göra något så dumt, så att Kerstin Ekman skrev:
“Också här smyger sig historikern Englund tätt och smeksamt intill sin akademi.”
När lyssnade man sist till piskor som ven, med sådant välbehag.
Foto: Östersundsposten
Rekordpriser för Bergmans lösöre
Det där att köpa Bergmans persedelar för höga summor, är det verkligen kultur? Är inte det en sorts spekulation som hör hemma på ekonomi-sidan?
Vad kostar det … mellan tummen och pekfingret?
Åsa Linderborg får frågorna att glöda
“Stridbara debattörer möts ofta av hat. Medan män får kritik för vad de säger, får kvinnor det också för vad de är.”
Får Urika Milles betalt av Aftonbladet?
Bild: NBC
Och är det då någon skillnad mellan Ingmar och Edvard Vergerus?
Men, om vi inte har ett privatliv, kan man leva via media.
Det är rätt tröttsamt; kan vi inte hitta på något annat nu.
När man vill bli konstnär, räcker det tydligen inte med, att man måste genomleva en konstskola – där man skall lära sig att relativisera allt och, förstås, angripa “borgerliga värderingar” – och leva tillsammans med människor, av vilka lite får många för att det skall kännas bra, är posörer; man skall skicka en ansökan till nämnden också.
Men, vill man verkligen ha samma arbetsgivare som Jan Myrdal?
Det var väl bra att de tog bort det här, även om de inte förstod varför.
Montage: K Lindelöf
Lev som du lär, Göran Hägglund
Johan Wennström kommenterar Göran Hägglunds debattartikel (”Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten”) och sätter fingret på det.
Det ligger en del i vad Hägglund säger – men, just den radikala elit han talar om, förlorade sitt unflytande vid förra valet – och sedan är det ju det där; man hittar inte så moraliska höjder Hägglund menar sig utgå från, i Kristdemokratins epicentrum – Gnosjö.
Det är ju tvärt om, storslagna idéer om frihet, mynnar ut i tafflig (och traditionell) och moraliserande detaljreglering.
Men, värst är hanteringen av frågan om barnhemsbarnen; ingenstans visar Kristdemokratin upp sin oförmåga att ta i det som betyder något, så som de gör där.
Det är som Zarathustra, som ser allt så mycket bättre, än maskarna, men gör sådant fiasko, när han stiger ner till dem.
Bild: Caspar David Friedrich
Levande historia ”Middag med Pol Pot”
I kommentarerna till Levande historias utställning, framkommer en hel del missnöje. Det är så mycket som är fel.
Jag tycker bara, att under de decennier som förflutit sedan det där folkmordet, har det väl ändå, t.ex. media, funnits utrymme i tablåer och sidor, att i så fall klarlägga precis allting och lite till.
Är man en “dumstrut” om man är en apologet för folkmord?
Jag tycker inte det.
En ung begåvad politker – född i Bosnien förstås – sade till mig: “Svenskarna har ett platoniskt förhållande till mänskliga rättigheter”.
Så är det. Det är något man talar om, men knappast besvärar sig med.
Det där med att vi skall betala för verksamheten, först, och sedan betala för resultatet, en gång till, det är säkert bra – för dem som får pengarna. Men, det är också ett svineri. Det är kommandoekonomi, som poserar som fri marknad.
Det säger inte så lite om, hur lite inflytande vi har.
Foto: HiLine Lake Lodge
Australiska brandchefer orsakade 38 människors död
I Sverige hade det där varit 38 enskilda fall, av vilka man inte kunnat uttala sig om något (det pågår utredning) och inget har någon relation till något av de 37 andra fallen.
Det beror på att vi är så mycket mer rationella.
Likheten inför lagen brinner liksom inne … här.
Å ena sidan vill vi trygghet, å den andra sidan vill vi vara helgjutna personer och sådana blir vi inte utan livserfarenheter, vilka också innefattar lidande.
Men, det finns en genväg, en tryggare väg till till livserfarenheten, man kan iscensätta lidanet själv. Ja, den allra snabbaste och enklaste vägen är fötstås en kollektivt identitet, en som innebär att man inte behöver göra en enda erfarenhet själv, då de redan är gjorda åt en.
Dock är det liksom skillnad i pregnans, när Leonard Cohen sjunger “I fought against the bottle, but I had to do it drunk” (därför att det betyder något) och när “Sanna” berättar sin “svåra barndom” och helgsupandet i familjen (därför att det inte betyder något, utan är överspänt tonårskvitter).
Nu har vi i alla fall kommit i den situationen, att iscensättningen är “King”. Kan vi inte få gehör för det som är, kan vi kanske få gehör för det som inte är.
Hur du varit hemma hos någon som är Schizofren och “klarar sig själv nu”? Redan i dörren möter soprumsstanken och ju längre in man kommer, desto värre blir det. Men vad betyder det, mot lite av Odells bensprattel på en bro i Stockholm?
Det betyder ingenting förstås, därför en iscensättning är ett kort besök i en verklighet med sådana kvaliteter att vi inte kan uthärda dem, och det är sådana erfarenheter vi vill ha, sådana man “kan välja”, inte sådana som är ödesbundna – sådana som väljer oss och som man inte kan komma undan.
Men, “erfarenheter” är nu en valuta i umgänget, med vilken man utverkar något som kallas hänsyn. Man kan kanske uttrycka det som så, att man skaffar sig rätten att dumpa “efarenheter” i knäet på sina medmänniskor, genom att hänvisa till “erfarenheter”, vilka löser en från bördan av hänsynstaganden som följer med att vara en människa bland människor.
Ofta är utvecklingen lika rak som enkel, ju värre övertrampen är, desto märkvärdigare blir erfarenheter … eller iscensättningarna av dem.
Men det är föga mer än, något “man kan kleta kring munnen, för att göra sig märkvärdig”.
*
Då för 10 år sedan, såg vi, i allt väsentligt, ett kulturliv falla platt på magen för 7:3,in i dag ser vi på samma sätt ett kulturliv falla platt på magen för inför det där bensprattlet på bron.
Jag bryr mig faktiskt inte om en eller annan tönt vill spela Allan, det är ju bara löjligt och pinsamt.
Vad som värre är, är att iscensättningen blivit “verkligare” än, det som händer i verkligheten.
Människors erfarenheter kommer längre och längre ifrån oss, så som det t.ex. kommer till uttryck i postmodernismen, där inget är vad det synes vara utan “ett påhitt”.
Båda är till syvende og sidst ett sätt att fjärma sig från människors erfarenheter, det som är, det vi lever med.
Den obefläckade; visst känns det bra!