I Sverige i denna tid … tyvärr

Hulk berättar som sin svåra tid

“Och nu har solen definitivt börjat lysa i Hogans liv.”

Om man inte säger upp prenumerationen, kan de inte skicka tidningen inplastad i en dunk HB då?

I dag var jag på stan. Jag handlade sådant, jag ändå kan vara utan.

Min dotter sökte min hand, på det där sättet som jag tycker bäst om och vi gick tillsammans gatan ner.  Jag vill tacka livet, för det. Jag visade henne var jag hade bott, när jag var liten och kiosken där jag brukade köpa godis då.

Jag pratade med en man, som sålde korv. Han kom från Bosnien-Hercegovina, men ville inte återvända, för han var ortodox. Nu hade han hus i Serbien (och jag påminde mig, förlusterna i människoliv, i Serbien, under första världskriget). Jag kände mig töntig, men jag tyckte det är väl ändå ingen som säger det, så jag sade det jag ändå tycker: “Välkommen hit”.

Jag är tycker att vårt land blev bättre, äntligen en del av världen, när vi fick invandring.

På ett gathörn satt en tiggare. Han kom inte från Sverige. Han hade en kudde i en plastpåse, för att asfalten skulle bli mjukare. Jag gav honom en ynklig allmosa, och bad om ursäkt för, att jag inte hade mer lösa pengar än så.

Han, han där på gathörnet, förstår förstås så mycket mer, än Fredrik Reinfeldt någonsin kommer att förstå, om jobbpolitiken.

Det som stör mig mest är förstås, att vi så länge betalat så mycket, för att vi aldrig skulle behöva se, någon ha det så. Det är en sådan skam (!) och de som är ansvariga … det förstår inte ens vilken skam det är, för just dem, som har det ansvaret.

Min dotter fick en ficklampa. Hon säger att den är bra, för hon kan tända den själv.

Jag hoppas att hon alltid skall kunna göra det.

Birgitta Almgren: ”Inte bara Stasi. Relationer ­Sverige–DDR 1949–1990”

Ingrid Elam talar om en mycket speciell inmutning, i det svenska offentliga rummet; hon kallar det: “vanlig aningslös naivitet”.

Jag vet inte vem det är givit den svenska offentligheten det uppdraget, att verka utifrån en aningslös naivitet. Det var inte jag.

Får man vara så aningslös, att man inte förstår vad det innebär, att samarbeta med en totalitär sovjetsatellit?

I en dokumentär talar Norman Davies, med något som kanske kan kallas en resignerad hopplöshet, inför västs oförmåga att se, vad som hände i det totalitära Östeuropa. Dokumentären var från Baltikum och innehöll vittnesmål från balter som överlevt sovjetiska läger, vilka innehöll allt det nazistiska lägren innehåll och lite till. Vivisektion är kanske det som sticker ut.

Men, här tillåter offentligheten sig, en “vanlig aningslös naivitet”.

Jag förstår inte hur man kan tro, att någon tar en på allvar sedan.

Inte fullt så naiv.

“Vi däremot fattade ögonblickligen. Klart och in i minsta detalj såg vi hela scenen framför oss: …”

Varför läser ni, om ni inte har någon nytta av det?

***

Jag måste tillstå, att om en kulturdebatt handlar om, att bejaka en “vanlig aningslös naivitet”, då vill jag åtminstone få se pattarna.

Jag vill helst också slippa bluddret, då. Jag vill att hon skall vara glad, jämställd, kåt (men inte förstå varför), odifferentierad, men, framför allt, att hon kan ta regi.

Ställ in dig i ledet, Ingrid.

Försök att slå den här (så) “vanliga” aningslösa naiviteten Ingrid: Girlfriend in the Mail t.o.m. “the body holes” är utbytbara!

Så leder Guillou till Stasi

Det där är kanske inte så märkligt. Visserligen har de här människorna begått landsförräderi och det i förhållande till en riktigt otäckt totalitär stat, men, de är ju till syvende og sidst en sorts tjänstemän (åtminstone i Östtyskland, som visserligen inte finns och vars regim alla tagit avståndfrån – speciellt i Östtyskland – men ändå) och skall därför inte utsättas för obehag.

Att det svenska folket, i sin helhet, skulle ha nytta av att få veta sanningen, väger ju lätt då.

Skuptur: Ron Mueck

Göran Bodegård: Håll dig till sanningen, Lasse Granestrand

“Jag trodde att journalister hade i uppdrag att granska makten, inte följa den.”

Det hör väl till avdelningen: medlöpare i dag, informationschef i morgon.

*

Vid sidan av att dessa olagliga ingrepp i människors liv, ingrepp som hotar deras liv, är så olagliga, så är de också så obönhörliga.

Man måste förhålla sig obönhörligt till det; i samma mått, utan nåd; i samma mått, utan medkänsla; i samma mått, utan hänsyn.

Till Göran.

Öppna ögonen

Jag trodde inte att man skulle behöva läsa något sådant här.

Men, man tror mycket.

*

När Dietrich Bonhoeffer (en tysk teolog som avrättades i Flossenburg våren 1945)  försökte förstå vad som hade hänt med hans land, kom han fram till att dumhet och ondska, vara samma sak; de trodde faktiskt att det de gjorde, var rätt.

När vi i dag möts av nynazism, innehåller den just de kvaliteterna. Det är white-trash,  lika obildade som de är ohederliga, som faktiskt saknar förmågan att alls argumentera för sin sak – utan att ljuga. Gellert Tamas bok är en uppvisning i den saken.

Lasse Lindroth (salig i åminnelse) fångade det i en ståupp jag aldrig glömmer:

På väg hem efter ett jobb möter han ett skinhead som vrålar:

“Du skall bara passa dig, jag vet var du bor!”

Lindroth replikerar: “Det vet jag också.”

Skinhead: “Jag skall döda den djäveln som har tjallat!”

Det är i de trakterna Lasse Granestrand hör hemma.

*

Tamas bok är en uppvisning i, hur eljest anständiga personer, står handfallna inför ett av de brutalaste och olagligaste skeenden vi kan finna i landet.  Människor som är för dumma för att veta vad de skall göra.

Vad skall man säga om de hjältar som förekommer i Tamas bok?

En sak är då säker, det är inte någon av dem som är situationen vuxen, det är inte någon av dem som räddar något enda (!) av de barn som utvisades. Grattis!!!

Guhn Godanis aningslösa reflektioner kring att Hessle var “intressant”, hjälpte väl inte sedan något av de barnen, Bengt-Erik Ginsburgs slappa pokulerande kring Hessles “gränslöshet”, satte upp den situation, som urartade i den här katastrofen.

Det är ju ändå så, att den specialistkompetens som de här människorna företräder, innehåller begreppen överföring och motöverföring. Det är liksom bland de mer grundläggande begreppen i branschen: titta där, teorierna betyder något!

Först är det för positivt och sedan (alldeles) för negativt. Känns det igen?

*

I en av de viktigare, i meningen klargörande, passagerna i Tamas bok, berättas om att det framförs som en anklagelse, att föräldrarna givit sina barn mat.

Om man inte förstår, hur långt det har gått då, har man inget att göra i det offentliga rummet – eller någon annanstans heller, för den delen.

Det Lasse Granestrand skriver, är så dumt (i meningen upphöjer bisak till huvudsak, likt alla oanvändbara intellekt), att man för Lasse Granestrands skull, hoppas att han har betalt från någon annan än DN, för att skriva det här.

Vad skall man säga om Lasse Granestrands värld, vad skall man säga om vår värld, den svenska världen.

När vi börjar skicka folk (fuskare, barnmatare, arbetslösa, arbetstagare och alla andra outhärdliga) till Auschwitz, då kommer den siste svensken att skicka sig själv – man vill ju inte göra några formella fel; eller med Granestrand – “sedan länge finns lag och praxis”.

*

“Jeg kom til verden på 5. sal
min far var tosset min mor var normal
men da de kørte ham væk sagde mor til mig:
Hvad gør vi nu lille du?

…

Men så en dag gik jeg op til ministeren og sagde:
Du der – få lige fødderne ned og ta’ hatten af!
Mand kan du ikke se at det hele er ved at gå
fuldstændig agurk?!”

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

Jag har länge, länge, i görligaste mån, undvikit reportage om utsatta barn. Det som kommer mig mest illa vid, är bortförklaringarna. Min inställning sammanfattas av en lånehaj i Spanarna på Hill Street: “Jag har redan hört alla lögner du kan hitta på.”

Jag måste säga, att jag inte förstår hur Gellert Tamas orkar, eller står ut med, att reda ut detta träsk av lögner.

Man frågar sig också, hur Tamas stått ut, med en sådan omänsklighet och en sådan orättfärdighet.

*

På ett sätt överraskar det Tamas berättar, på ett sätt överraskar det inte. Man visste väl i och för sig, hur illa det kunde vara, men man blir ändå lika chockad över dessa enskilda människoöden … det som händer människor som faktiskt finns och lever … eller försöker leva.

Och det är klart; man skäms, man skäms som en hund, att vara svensk.

*

Min svärmor, som är barnpsykiater, tillhör dem som engagerat sig för de här barnen. Men när jag ser Guhn Godanis och Beng-Göran Ginsburgs naivitet, säger jag till henne att de måste kritiseras och min svärmor med dem.

Jag säger: ”Ni är ju ändå i branschen, ser ni inte vad ni har framför ögonen. Om man hade släppt in de här människorna i vår familj, hade vi ju varit förintade på en vecka.” Min svärmor håller med.

Psykologins historia kantas av skandaler där läkare faktiskt försöker förinta sina patienter. Redan Freud – som var duktig på det – hade ett namn för det: motöverföring. Det har ju varit en del av litteraturen i snart 100 år, skärpning!

*

Svenskarnas inställning till sin civilisation är mycket underlig. Den förlorar sig i ett 1800-talets töcken, en arkaisk föreställning, om att vi här blev den mest framstående civilisationen, bara genom att finnas till.

Så är det inte. Civilisation är något man upprätthåller.

Här och nu, har förlorat förmågan att göra det, upprätthålla civilisationen som sådan.

I en (av många) viktiga passager reflekterar Tamas över de svar han får: ”Det är nästan som om en del av dessa samhällets mest uppburna, i kraft av sin position, många gånger med som, bokstavligt talat, avgör liv och död, aldrig har räknat med att någon ska ifrågasätta deras kunskap, erfarenheter eller påståenden …”

Tamas ger själv exempel på hur vi hanterar sådana här saker; man utreder sig själv. Det är liksom inte ett undantag, t.o.m. konstitutionsutskottet är konstruerat så, att regeringen aldrig skall behöva stå till svars inför någon annan, än regeringen.

Det förhållningssättet, det sättet att upprätthålla en civilisation, innebär förstås att gränsen för vad man förlåter sig själv och sina kollegor, flyttas fram och blir allt orimligare. Här visar Tamas att vi nått fram till en situation där nationen, moraliskt sett, befinner sig i fritt fall – men, har inga verktyg att hantera det.

Barbro Holmbergs svar, när hon möter protestlistorna, att hon tackar för ”stödet”, säger kanske allt man behöver veta i frågan. Det offentliga samtalet har helt enkelt förlorat sin mening.

Där står Barbro Holmberg som rent faktiskt ägnar sig åt att döda barn och tackar, de kyrkliga ledare som protesterar, för “stödet”.

Det har förlorat sin mening, att alls säga något.

*

Det är svårt att befria sig från känslan, att vi befinner oss vid tidens ände.

Det förhållningssätt, som kommer till uttryck i omhändertaganden av fattiga barn, steriliseringar, lobotomier, avvisningar o.s.v., det man kanske sammanfattningsvis kan kalla den halvt liderliga lusten att sätta åt dem, som inte har det bra, har nu antagit sådana proportioner och är så fullständigt ur synk med sin egen tid, att det väl knappast återstår något annat än kollaps.

Det vansinne (i det ordets mer egentliga bemärkelse) som omger frågan om de apatiska flyktingbarnen – det ligger ju inte så lite av desperation i att söka styrka sina teser med hjälp av mentalsjuka läkare – tyder också på, att vi närmar oss ett (välkommet) sammanbrott.

*

Sverige är ju ett modernt land eller vill i alla fall vara det.

Efter hanteringen av de apatiska flyktingbarnen, står vi inte bara inför en humanitär katastrof, så osmaklig (och olaglig) att det är svårt att finna ord för det.

Den fråga som Tamas inte tar upp är, ”Vad gör vi med människor som begår sådana brott?”

I den här frågan visar det sig, att inte ens centralfigurerna kommer på fråga för ansvar – vilket i och för sig inte är förvånande, det är ju just så vi upprätthåller vår version av civilisation.

Vi ger oss själva maktmedel för att agera mot enskilda (även om anledningen till det bara är en fantasi), medan de enskilda inga maktmedel har, att värja sig. Det är väl en och annan, som alls inte betraktar sådana förhållanden som civiliserade.

Hur hanterar vi nu, att polismyndigheten, åklagarväsendet och barnpsykiatrin korrumperats av Göran Persson, Barbro Holmberg och Marie Hessle?

Tycker du det är jobbigt? Sök då akut till psyket i Malmö! Då blir det säkert bra.  Vad görs åt det?

Vi gör förstås som vi alltid gör. Vi gör ingenting och påstår att allt är sin bästa ordning. Det är ju det så vi gör här, det spelar liksom ingen roll hur förryckt det vi säger är, det är ändå sant, för det är svenskt.

Snart återstår inga ursäkter för Sverige, snart vet alla att den solidaritet, den jämlikhet och den humanitet Sverige skryter med, är ett tomt skal över det ondsinta: florsocker på skit.

Om vi inte förmår stoppa dem, som vill förinta hjälplösa barn, så är vi inte bättre än så. Om vi sedan inte ställer dem till svars, är vi medlöpare.

***

Men, det finns ändå en sak att luta sig mot. Namn, namn som man kan hålla i handen. Hammar, Bodegård, Tamas (förstås), Pleijel, Ascher, Gustavsson, Fridolin och alla de som jag glömt här. Vem trodde att det också skulle vara Ohly?

Apatiska barn: Mer karaktärsmord och dramatisering än seriös granskning.

Det som förvånar, när man läser Tamas bok (och ändå inte förvånar), är den naivitet som Guhn Godani och andra uppvisar, när de talar om Marie Hessle. De är ju ändå i yrket, förstår de inte vad det är de ser? Förstår de inte vad de har för ögonen, förstår de inte vad som skulle hända, om hon fick löpa amok i deras egna familjer? Tydligen inte.

Jag vill här bara redovisa min uppfattning, att det ligger något direkt sjukligt över Hanne Kjöllers reflektioner kring Gellert Tamas bok.

*

Det ryktades att världen skulle bli bättre om kvinnor fick bestämma. Titta nu!

Men, det är väl en sorts jämlikhet, det också, det där att kvinnor också hatar svaghet så, att de ger sig på värnlösa människor.

*

Jag tror det kommer gå fortare den här gången. Det tog decennier innan steriliseringarna uppfattades som en skam. Det här, det tar nog bara några år … och då hör vi nog inte talas om Hanne Kjöller mer.

Foto: Yvonne Åsell/SvD/Scanpix

SD-text kan vara hets mot folkgrupp

Det går ju inte ens att kommentera – men, det är rätt länge sedan jag slutade att köpa Aftonbladet.

Glad politisk chefsredaktör.

Kraftsamling mot människohandel

Beatrice Ask berättar om vad som händer i andra länder.

I Sverige finns drottning Silvia (knappast utsatt för människohandel).

Ask vill förändra världen, men har tydligen varken insett att människohandel – inte minst på grund av invandrardebatten (de förtjänar inte bättre) – blivit norm och att hennes egen polis överhuvudtaget inte förstår problemet. än mindre (i sedvanlig ordning) vad det skall göra åt det.

En polisman sade till mig, när muren hade fallit och det började: “De är ju på varenda gård, då får vi ju låsa in alla.” Kanske skulle de ha försökt göra det de skall, stämma i bäcken, innan brottslighet blir en samhällelig norm.

The Dream Team