I Sverige i denna tid … tyvärr

Integration: Bra jobbat

“Om du är man och invandrar till Sverige är sannolikheten att du har ett jobb efter fem år 50 procent. För kvinnor är statistiken ännu sämre, bara 30 procent arbetar efter fem år. Det är knappt att man tror att det är sant.”

Nej, det är knappat man tror att det är sant.

Men man får väl förmoda, att det innebär att vi inte har diskriminering, utan att det är fel på dem.

“De dystra siffrorna förklarar delvis, men är ingen ursäkt för, att det brinner i förorterna.”

Nähä, inte de heller.

Svartvit journalistik. Hanne Kjöller svarar Gellert Tamas.

Jag har själv läst Lasermannen. Där målar Tamas en bild av ett samhälle i ekonomisk kris, som blir alltmer rasistiskt. Det Tamas menar är, att de samhällsklimatet är en av de väsentligare orsakerna till att vi fick Lasermannen.

Man kanske uttrycka det så här, Tamas tes är att John Ausonius inte var en “ensam galning”, han var en galning som tog de andra galningar på allvar.

I boken om de apatiska flyktingbarnen menar Tamas att hanteringen av dem är inhuman och att en rad övergrepp har begåtts.

Hanne Kjöller invänder på annan plats mot Tamas ambitionsnivå. (Apatiska barn: Mer karaktärsmord och dramatisering än seriös granskning.) Det är ju också en invändning.

Nu invänder Tamas mot, att invandrarfientligen blivit en så självklar del, av den svenska förvaltningen, att den förvaltningen faktiskt har löpt amok.

*

Det vi bevittnar i denna “debatt” är den så typiskt svenska debatten.

Om vi här försöker diskutera det allmängiltiga, stöter vi genast på den intellektuella nivå, som inte kan omfatta det. I stället förlorar vi oss i detaljer, detaljer som aldrig kan sammanfogas till ett helt; så som lite olika citat och så.

Så är det alltid, när det finns kritik mot det svenska. Sådant är alltid späckat med detaljfel och därtill får man inte “generalisera”; inget man kan invända mot hänger ihop med något annat man kan invända mot – allt är ett undantag.

Å andra sidan finns det man kan generalisera kring: “Vi har det för bra”. Det skriver i alla fall Henne Kjöller i var och varannan artikel. Det är duktigt av henne, för det tycker alla andra också.

Vi har det så bra här, säger vi, att vi inte ens kan föreställa sig hur det är, för dem som har de dåligt – men en sak är säker, eftersom de bor här, har de det för bra. Vi måste straffa dem för det.

Förr gick den tredje statsmakten till storms mot USA, och “kontrollerade dem”. Förmodligen för att USA ligger på andra sidan Atlanten och ingen av dem därför tog några risker i det.

Numera går tredje statsmakten till storms mot dem, som kritiserar statsmakten, förmodligen därför att man inte tar någon risk då.

Någon hjälplös journalist på SvD stönade i P1, när frågan om de apatiska flyktingbarnen kom upp. Hon menade att det ringer så mycket rättshaverister och att man ju ändå tror mer på myndigheterna.

Så, det goda svenska kan vi generalisera kring, vi tror ju på myndigheterna; precis som Hanne Kjöller.

John Ausonius

Demokratins princip är ifrågasatt

För något år sedan konstaterade Bradley Burston på Haaretz, att det är samma människor … som är otidiga.

Det är knappast representativt. Själv läser jag inte och skriver inte heller kommentarer.

Det där är ju till för frustrerade människor utan intellektuell förmåga att reflektera kring det.

*

Men, vi har haft “debattprogram”, där dramatiken anses helt överordnad programmets innehåll. Därför bjuder t.o.m. i dag in människor som försvarar Pol Pot.

Då är det kanske inte så underligt att man får ett debattklimat, där inget gäller utom att ta heder och ära av varandra … och rasism.

Förtala, förtala, förtala … alltid är det något som hänger kvar.

“Hanne Kjöller fabricerar citat”, skriver Gellert Tamas

Jag har inte längre Tamas bok, för jag har redan lånat ut den.

Men någonstans nämns något hur man kommer åt någons trovärdighet (ur minnet): “Förtala, förtala, förtala … det är alltid något som fastnar.”

Om än det verkligen är roligt, kan kanske Tamas söka tröst i, att det inte återstår några andra argument, i följd av Tamas bok, än att angripa hans person.

Foto: Ordfront

Sacipovic fick sex månader

“Jag kan inte uttala mig i det enskilda fallet”, heter det. På det sättet skiljer vi alla “fall”, från alla andra men liknande fall.

Eftersom inget fall som liknar ett annat fall, ingår som en del av en allmängiltig bild, en generell bild (“man får inte generalisera!”),  finns inte heller några mönster i vårt samhälle, som tyder på att det finns brister att åtgärda.

Man hänvisar till, när man kan beslås med sådana brister, att de är undantag – ibland har man t.o.m. begått ett misstag, men då är det illa – och att man nu (kanske) har bättrat sig; för det är väl det det betyder, när man säger att man “skall se över sina rutiner”.

Det är den sortens hjälplöst svagsinta resonemang, som berättar för oss att 95 % av svarta muslimer är arbetslösa, men att diskriminering inte förekommer.

Det är den sortens hjälplöst svagsinta resonemang, som tillåter statliga utredningar att säga att de förvisso tar romernas berättelser om diskriminering på det allra största allvar, men ändå inte kan hitta ett enda fall, där det faktiskt förekommit.

Det beror på, att man inte tror på romer, som säger att de blir diskriminerade, men tror på svenskar, som säger sig inte diskriminera romer; men det, det är (självfallet) inte ett uttryck för negativ särbehandling.

Hur mycket det där handlar om behovet att ljuga för sig själv, blev aldrig så tydligt som när jag gick nedför Regeringsgatan i Stockholm tillsammans med en ordförande för en romsk intresseorganisation. När diskriminering kom på tal, undrade han varför de var så överspända: “Jag diskriminerar ju själv romer!”

Och så är det ju, det gör vi ju alla … utom, de som ljuger om den saken.

*

Jag skall sent glömma en dom i Halmstad tingsrätt, där nynazister (eller skinheads) frikändes för misshandel, sedan de hade hoppat på huvudet på en person, med grekiskt ursprung. De hade, hette det, inte visat tillräcklig likgiltighet för hans hälsa.

Den där greken, det kunde man läsa i Hallandsposten, ansåg inte att Sverige var ett rättssamhälle och skulle lämna landet.

Det sådant man läser i Hallandsposten, men likt annat sådant, föranleder det ingen reaktion; minst av allt i Hallandsposten.

*

Vi har under längre tid kunnat följa frågan om den vietnamesiska människohandeln här i Halmstad.

Till sist kom en dom, som friade vietnameserna.

I omedelbar anslutning till den friande domen, rapporterar Västnytt (tror jag det var), om den oerhörda tilldragelsen.

Någon polisman, uttryckte sin indignation, reportern uttryckte sin indignation – och allt det där.

Visst är det kul, att få se människor som är så själlöst stupida, att det uppfattar den tredje statsmaktens granskande funktion, som att de skall springa de etablerades ärenden, mot dem, vars intressen de säger sig företräda.

Någon (idiot!) menade, efter att ha förts bakom ljuset av “uppgiftslämnare”, i samband med frågan om de apatiska flyktingbarnen: “Att man tror ju mer på myndigheterna.”

*

För några veckor sedan, berättade Hallandsposten om en polisinsats på Andersberg.

Någon företrädare för polisen kunde upplysa om, att man var ute och “piskade gräset, för att se vilka ormar som kom fram”.

Jag undrar vad gräset tycker om det?

Jag tycker själv, att de som företräder sådana ståndpunkter, är den värsta sortens drägg man kan finna. Men det, det får man inte säga.

Kan man inte, i ett litet utbrott av jämställdhet och demokrati,  piska “lite gräs” på andra sidan staden. Jag tror det skulle pigga upp att få se någon ligga och skreva med en k-pist i ryggen bredvid sin Mercedes, på mittuppslaget i Hallandsposten.

Det finns ju madrasser som blåser upp sig själva, om man oroar sig för, att en eller annan kostym skulle kunna bli skrynklig.

Jag tror t.o.m. det vore bra för debatten om polisens arbetsmetoder (om man nu kan kalla det de sysslar med för arbete).

*

Jag minns när Sasa Sacipovics landsmän kom hit. Vi hade många namn för jugoslaverna; inget av dem var smickrande.

Vi hade många uppfattningar om jugoslaverna; ingen av dem var smickrande.

Jag minns speciellt en kille, som hade kommit till skolan och visat sina klasskamrater  det första par nya skor han ägt i sitt liv.

Det var förstås inte så, att den historien berättades av medkänsla, den berättades för att påvisa hur djävla pinsam den där killen var. Förresten var hela Jugoslavien och allt som hade med Jugoslavien att göra, också pinsamt – skiten luktade vitlök också.

Man kan kanske säga så här: insikten om att Jugoslavien ligger i en region, där man lärde sig läsa, 2000 år innan vi ens lärt oss att tvätta oss, var rätt begränsad.

Det hade varit av intresse, att se den som berättade det där, ta sig fram i jugoslaviska omständigheter.

*

Sasa Sacipovic gick på min skola, i en parallellklass. “Sasa” var det enda jugoslaviska namnet som nämndes med respekt. Han var speciell, redan då.

*

I somras träffade jag en ung, bländande begåvad, bländande bildad och bländande vacker ung svensk-bosnisk kvinna. Hon talade om de svenska domstolarnas bristande självständighet.

Den där vågen av incest-domar, som föranledde en utredning som heter Felaktigt dömda, tyder på att det kan ligga ett och annat i det.

Lite så och så, är det väl ändå med självständigheten, när Expressens Per Svensson, kan fälla avgörandet (i all evighet) i Styckmordsrättegången.

Och nu sysslar vi med “könsmaktsordningar” och “invandrarproblemet”. De skall ju helst lära sig svenska, också så slår de förstås sina kvinnor, och så.

Den andra sidan av saken, att polisen står lika handfallna inför att ungefär hälften av all mord som inträffar i landet, begås av män som slår ihjäl sina kvinnor, är just den andra sidan av saken. Så var det långt innan invandrarna kom hit och polisen står lika handfallna inför det nu, som de alltid gjort.

Det är ju så det är, att vara riktigt inkompetent; man vet inte vad man skall göra, när man har en uppgift att utföra och när man gör något, ja, då blir det fel.

*

När jag först såg nyheten om Sasa Sacipovic,  betraktade jag det som en självklarhet att han skulle kommat att dömas. Inte för att jag då hade den minsta aning om sakförhållandena, än mindre om skuldfrågan.

Sasa Sacipovic är serb och vänterpartist (d.v.s. oavsett partiets ideologi, en kommunist), det räcker.

Den som läser Hallandspostens artikel om domen mot Sasa Sacipovic, kan notera att Sacipovic dömts, mot brottsoffrets nekande.

Är det bara jag, som tycker att det påminner lite för mycket om, “att piska gräs” och stomping?

*

Jag sökte upp Sasa Sacipovic, som jag inte känner, efter domen. Oavsett skuldfrågan, kostar det inget, att uttryck sin sympati för någon som förlorat allt.

Jag skall inget säga om det, mer än det var som att möta någon, som förlorat allt.

Det kan hända dig också.

En annan serb … så som vi ser dem.

Fast mellan lag och moral

Rationellt att tiga

Omöjligt utreda apatiska barn

Det kommer en del kommentarer till den här bloggen, inte så väldigt många, men ändå. Merparten ondgör sig över, att det som skrivs, innebär något annat än det som sagts. Av den anledningen vill man också ofta gärna korrigera mitt förstånd.

Ibland görs i det sammanhanget antagandet att jag dricker rödvin. Det, däremot, är förstås sant. Det blir lättare att läsa kommentarerna då.

Ofta hörs också åsikten att invandrarna hotar att översvämma Sverige. Jag brukar tänka på en resa mellan Östersund och Arvidsjaur då. Det är inte precis som att det saknas utrymme i Sverige och var annars i Europa kan man köra 10-tals mil, utan att se en själ.

Det krävs att det finns människor, för att ekonomisk utveckling skall kunna förekomma. Man ser varken det ena eller det andra, på den svenska landsbygden. Det kallas: “Hela Sverige skall leva.”

*

Zaremba är snäll mot den myndighet som hanterar frågan om invandring och driver linjen “land skal mæþ laghum byggias” (“land skall med lag byggas”).

Jag uppfattar det nog som, att Tamas sökt driva en linje mer känslomässigt förankrad och också har fått betala för det.

Under större delen av 1900-talet, har den linjen drivits, att man skall bejaka sina känslor. Till sist har det blivit ett allmängods, som predikas på vårdcentraler och jolmiga artiklar om självhjälp, som i DN och SvD.

Känslor har också ett genusperspektiv, där det å ena sidan hävdas att känslor utgår från EQ (emotionell intelligens) vilket kvinnor ofta är utrustade med och vilket just därför skall respekteras, medan den som hävdar en känsla för något, ofta ändå ofta anses vara irrationell, om inte också “en kärring”.

Man kan på inget sätt kan invända mot Zarembas ståndpunkt. Det är ju inte bara bra, det t.o.m. känns bra, om myndigheterna tillämpar lagen och inte driver andra dagordningar – så som Zaremba skildrar det.

Å andra sidan kan man inte heller invända mot Tamas ståndpunkt, att ha en stark känsla för människors lidande, en stark medkänsla, är inte ett lyte; det är en sorts person, som vi alla vill möta, när vi far illa. Sådana där personer brukar här kallas för: “en medmänniska”.

I en del kulturer anses det till och med vara hedrande, för att inte säga beundransvärt. Jag tycker själv att det är beundransvärt och känner mig kanske just därför, inte helt hemma i Sverige.

*

Zaremba skriver på annat håll, om vår grundlag och våra rättigheter. I samband med att ha släpats inför skranket, det var något om att han var ute och cyklade, skulle han ha hänvisat till grundlagen, till rättens förvåning. Sånt kommer bara invandrare på att göra, tydligen.

En av de viktigare aspekterna av en grundlag och de rättigheter som människorna ges av den, är att den drar gränser mellan det offentliga rummet och det privata rummet. En grundlag drar en gräns, mellan vad myndigheterna kan lägga sig i och vad de inte kan lägga sig i. Den säger också något om, vad myndigheterna alls kan anklaga sina medborgare för.

De flesta svenskar är mycket väl orienterade i hur en grundlag fungerar, genom amerikanska deckare.

Där lär man att folk måste få veta vad de anklagas för, att man måste upplysa dem om deras rättigheter och att man inte kan klampa in hos folk, utan att ha välgrundade misstankar.

Det är dock fler, som kanske inte är så bekanta med, att det där ser lite annorlunda ut här.

Här har medborgarnas rättigheter så svag ställning, att myndighetsutövning ofta är ett skymningsland, där man kan ställa många frågor kring tillämpningen av den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som faktiskt är en del av vår grundlag.

Ett exempel är artikel 13 där det heter:

“Everyone whose rights and freedoms as set forth in this Convention are violated shall have an effective remedy before a national authority notwithstanding that the violation has been committed by persons acting in an official capacity.”

I det där sammanhanget kan man påminna sig: styckmordsrättegången, Osmo Vallo, Louise i Vetlanda (bland mycket annat), för att inte tala om de rättsprinciper vilka avhandlas i Hans-Gunnar Axbergers Felaktigt dömda, d.v.s. att det i den svenska rättsordningen är viktigare att en dom står fast, än att ett fel korrigeras.

Jag brukar därför roa mig med iakttagelsen, att den Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna är en svenska lag, som antagits avfattad på det engelska språket: kanske innebär översättningen oöverstigliga svårigheter.

Det tycks som, att de mänskliga rättigheterna är ett fenomen, som vi här anser oss redan ha, i följd av att inte ha satt oss in i, i vad de består.

*

I samband med Tamas bok om de där barnen uppstår en rad frågor, om hur vi tillämpar de där rättigheterna.

Det där som skett, kan det verkligen anses vara ett prov på artikel 7: “No punishment without law”.

Men, den artikel som kanske är svårast att förena med det skedda är ändå artikel 8 – som här citeras i sin helhet:

“Right to respect for private and family life
1. Everyone has the right to respect for his private and family life, his home and his correspondence.
2. There shall be no interference by a public authority with the exercise of this right except such as is in accordance with the law and is necessary in a democratic society in the interests of national security, public safety or the economic well-being of the country, for the prevention of disorder or crime, for the protection of health or morals, or for the protection of the rights and freedoms of others.

Det är väl ändå rätt svårt att påstå att utvisningarna av de där barnen, skedde för att värna hälsa och moral.

*

Hos oss råder viss begreppsförvirring i fråga om om moral, inte minste i följd av att de tre stora dramatikerna, Strindberg, Bergman och Norén, var så besvärade av den företeelsen.

Men har vi genom webbens mirakler tillgång till vad som menas med moral. Den som är så nördig att han eller hon följer länken, noterar att det har något med seder att göra. Låt oss därför länka till det ordet också: sed.

Man kan ändå tycka – de flesta tycker för övrigt det – att det kan finnas en poäng med, att vi har ett gängse sätt, att förhålla oss till varandra, inte minst att det kan finnas en gräns för, vad vi kan göra mot varandra.

Medan orden moral och sedlighet här hos oss i väsentligt har negativa associationer, har dess innebörder i allt väsentligt positiva associationer – en begreppsförvirring, så god som någon.

Moral är en personlig egenskap. Man försöker t.ex. förhålla sig moraliskt, till de människor man möter. Ju mer omtanke som man då visar prov på, desto mer moralisk anses man vara.

Moraliserande är något annat. Det är att söka påtvinga andra sedlighet.

Så mycket har skrivits om den saken, att det för länge sedan inte bara är uppenbart, utan också numera tjatigt,  moraliserande förekommer bara där, det saknas moral; det finns ingen annan anledning att moralisera, än att man saknar moral – moraliserande förekommer bara hos dem, som saknar moral.

*

Vi ser i Christina Wahldéns artikel, att åklagaren Lise Tamm anser att socialtjänsten, tar föräldrarnas rättigheter till vara, till förfång för deras barn. Det gör hennes utredningsarbete “omöjligt”.

Det är ändå en rätt uppseendeväckande ståndpunkt, för den som är bekant med den roll socialtjänsterna brukar spela, i sina klienters familjeliv.

Jag kan inte påminna mig någon som varit i kontakt med socialtjänsten, som inte vittnar om den förnedring de där utsatts för. Det gemensamma tycks vara en moraliserande hållning, som betraktar det som självklart givet, att den som hamnat i ekonomiska svårigheter, är en undermålig människa: ett mål för moraliserande.

Den roll socialtjänsten spelar i familjers liv, kan kanske illustreras av rapporter från Malmös förorter, där riktigt, riktigt fattiga föräldrar, inte vågar lägga sig i hur barnen använder barnbidraget, för att de är rädda för att socialtjänsten i så fall tar barnen ifrån dem. (Ja, det är sant.)

Det är till sist så, att den grundsten den svenska sociala verksamheten bygger på, är just moraliserande.

Det kommer inte minst till uttryck i, den humanitära katastrof steriliseringarna innebar, vilka helt och hållet utgår från, att man moraliserar över – i huvudsak kvinnors –  sexualitet. Mer basalt uttryckt, tycker man helt enkelt att fattiga som har sex, är äckliga.

Jag tycker väl därmed att min tes, att moraliserande bara förkommer där moral är frånvarande, är belagd.

Nu är det ju också så, att den sortens moraliserande, har lett till att vi har omhändertagit ett mycket stort antal barn i Sverige, som därmed skilts från sina föräldrar, för att värna om “hälsa och moral”. Våra övertygelser i den frågan är så starka, att inte ens de skrämmande rapporter om dessa människors hälsotillstånd, får oss att ifrågasätta … vår moral, d.v.s. hur vi förhåller oss till dessa människor.

*

Lise Tamm tycks se det som givet att det är hennes uppgift, att ta tillvara de här barnens intresse, mot deras föräldrar.

Så kan man se det, där man ännu inte förstått, att rätten till ett familjeliv är grundlagsskyddad. Lise Tamm tycks än mindre ha förstått varför den rätten är grundlagsskyddad.

Den rätten är inte grundlagsskyddad, på grund av en förlegad unken kristen moral, utan därför att barn utan föräldrar i regel, för att inte säga undantagslöst, är prisgivna.

Den erfarenheten är så entydig, under så lång tid, i så många kulturer, att man kanske kan säga, att det spelar knappast någon roll vilka brister man kan beslå föräldrar med, de kan ändå inte överträffa den fasa och förödelse som en sådan myndighetsutövning som Lise Tamm förträder vållar.

Lise Tamm ingår i en lång tradition av svenska tjänstemän, så som de t.ex. skildras i Maija Runcis Makten över barnen, där förtvivlade föräldrar vädjar till kallsinniga myndigheter, för att få behålla sina barn. Om jag inte missminner mig är bokens sista mening: “Därmed var maktlösheten total.”

Nu är det en gång så, att man framfört som en anklagelse, att föräldrar till apatiska flyktingbarn givit sin barn mat. Efter det, går det inte att diskutera mer, det går bara att fly.

Det är kanske så, att vi bara kan fördra människor här, om vi kan försätta dem i en situation, där de är totalt maktlösa. Gellert Tamas bok tyder på det.

Ett speciellt tack utgår förstås till Hanne Kjöller, som hjälper oss att hålla reda på, rätt och fel.

“God sometimes you just don’t come through”

Man får vad man betalar för

Vi som har haft DN, vet ju hur mycket sämre den har blivit. Bara för någon vecka sedan konstaterade vi, vid köksbordet, att den blivit en kvällstidning.

Mitt intryck är, att man talar om “vad folk vill ha”, men, talar om det för att kunna dra sig ur överenskommelsen med sina läsare och med sina med medarbetare … men få betalt ändå. Nu när det är svårt att få betalt, kanske man skulle grunna på, om det är smart.

Rationellt att tiga

Då var den gåtan löst.

Omöjligt utreda apatiska barn

Var det inte Christina Wahldén som blivit försiktig med både anonyma källor och källor som ljuger?

Australien ber om förlåtelse

Australien ber om förlåtelse

Australien ber om förlåtelse

Det är märkligt att se en händelse med sådan dignitet skildras så; ett telegram från TT.

När såg vi sist gråtande politiker be en halv miljon människor om ursäkt?

När såg vi sist en politiker göra något, så att han möts av stående ovationer?

Kevin Rudds tal

Malcolm Turnbulls tal

Life Matters

Jag har funderat några dagar på, hur man skall beskriva de insatser som gjorts av sådana som Senator Andrew Murray och Joanna Penglase (för att nämna några). Det som ligger närmst till, är att det förmodligen är rätt stökigt i himlen nu; de måste ju bygga ut pärleporten, för att få in så stora själar.

*

Det som händer i Australien tycks inte angå oss.

Det gör det.

I Australien, som har ungefär dubbelt så stor befolkning som vår, handlar det om en halv miljon människor. Här, där man uppfann folkbokföringen, går det inte att få veta, hur många de här. Siffror mellan 100.000 till över 600.000 förekommer. Det finns ingen anledning att lita på de siffrorna, därför man “erkänner” omfattningen genom ålning medelst hasning.  Lika osäkra siffror har, att mellan 60 och 70 % av dessa är döda. Smaka på den.

Här pågår också utredningar, som de som lett fram till dessa händelser i Australien, men det är inte riktigt samma sak.

Här hos oss, har man i de sociala verksamheterna bedrivit den här verksamheten, samtidigt som man skickat upp rosiga rapporter om vad man gör.

Det är från de yrkesgrupperna man hämtat personal till utredningen.

En mycket sympatisk riksdagsman berättade för mig, att hon inte förstått att det fanns en misstro mellan de drabbade och utredningen. Det säger något, om hur duktiga de är på att dölja sanningen och hur lite vi vet om vad som händer med dessa människor.

Det är svårt att föreställa sig ett större misstag, än att sätta de som dolt sanningen, till att ta fram sanningen. Ja, man kan väl tillåta sig att påpeka, att det är mer än lovligt dumt.

Utredaren själv började sin karriär som Socialchef i Kiruna. Man förstår tydligen överhuvudtaget inte, hur det uppfattas av de drabbade.

Ordföranden för den förening som en gång drev de här frågorna, berättade för mig, att man inte efterkommit ett enda (!) av de krav de drabbade haft i samband med utrednings tillsättande.

En av de viktigaste punkterna var oberoende.

Utredaren har understrukit för mig, att utredningen verkligen är oberoende … från de drabbade och deras företrädare.

Man blir inte så förvånad, när han flabbar och menar att han bara följer sina instruktioner, när man för dem som hinner dö under utrednings lopp på tal.

Jag tycker inte man skall skratta åt de döda. Jag tycker det är infamt. Jag tycker inte heller man skall följa order, som drabbar människor så, med en så nonchalant glädje.

*

Man kan göra fel och man kan göra rätt. Men, jag tror aldrig jag har sett någon så missa en möjlighet, att göra rätt, så som Maria Larsson gjort.

I de länkade artiklarna menar Larsson att frågan är “för tidigt väckt” (det kommer den förstås alltid att vara) och: “Det blir intressant att se hur skillnaderna ser ut geografiskt i olika kommuner. Det är sådant vi måste titta på först, säger hon.”

Det går inte att komma förbi; det är det dummaste uttalande jag stött på.

Styvbarn kräver ursäkt

Vanvårdade som barn får vänta

Tänk att få en sådan möjlighet, att göra något oförglömligt och att hantera det så. Man dristar sig till att påpeka, att det ändå handlar om människor. Jag själv hade inte kunnat leva, med det i bagaget. Jag hade inte kunnat leva med, att göra min vandring här på jorden, så meningslös.

Det finns människor som skryter om, att de tror på Gud. Det tycker jag inte är mycket att skryta med, för det kan t.o.m. utvecklingstörda göra.

Den enda fråga om tro och Gud, som är värd att ställa, är om Gud har någon anledning, att tro på dig.

*

Det finns ett psykologiskt begrepp som heter förträngning.

Fenomenet brukar dyka upp, när saker och ting är obehagliga.

Det där med att våldta, misshandla, tortera och döda barn, det är obehagligt. Obehagligast är det för dem som är ansvariga. De drabbade kan ju trösta sig med – och många ställer ut heliga löften i den saken – att de ändå inte sjunkit så lågt.

Det ligger något av tragisk komedi över, hur vi inte känner till dessa saker. Hur det angår oss som en TT-telegram, d.v.s. inte alls.

Det är en konstform, att läsa offentliga texter  i ämnet. Sida upp och sida ner, står det om det, som man inte känner till, så, att det bara blir alltför uppenbart.

*

I det radioprogram som länkas ovan, ställs frågan, varför de drabbade har varit tysta.

Det är kanske inte så konstigt.

Om man tillhör en del av befolkningen, som man egentligen kan begå vilket brott som helst mot (här kallas det “behandling”), är man riktigt dum, om man berättar det.

De som varit omhändertagna som barn, som jag känner till, som har lyckats skaffa sig en tillvaro, är alla sådana som inte har berättat var de kommer ifrån, än mindre vad som hände dem. Hade de inte förhållit sig så, så hade det ju varit fritt fram.

Det mest motbjudande är förstås, hur man perverterat det som kallas för vård. Det hat och den brutalitet, som framkommer i samband med de apatiska flyktingbarnen, är en logisk följd av det.

Om det nu är så, att en fjärdedel av flickorna våldtagits, hur många våldtäktsmän (och kvinnor) har man då haft som kollega? Hur många har man som kollega?

Det där förklarar många konstiga teorier och konstiga beteenden, som man stöter på i “branschen”.

*

Men vi fortsätter att förneka det.

Det behövs inte mer, för att göra det, än att “inte tro det” eller, i förekommande fall, “inte veta vad man skall göra”.

Bilden av den, som ställs inför sådan brottslighet, mot värnlösa människor, som inte vet vad som skall göras, är inte så särdeles klädsam. Jag tycker mest det ser som människor, som förlorat sin själ, ohjälpligt.

Den egentliga anledningen till att vi här inte vet vad vi skall göra, är att omhändertagandena fortsätter precis som förut och därmed också brotten mot dessa barn.

Man kan ju inte be om ursäkt med ena handen och upprätthålla ett system där barn våldtas och misshandlas med den andra.

Jag undrar varför vi behöver ha den möjligheten.

*

Sverige har blivit ett undantag i världen.

Den där vallgraven, Östersjön och Sundet, tycks separera oss från världen. När man, i världen, tar sjumilasteg åt det mänskliga till, märker vi inte ens att det händer.

Malcolm Turnbull säger: “Stories like Peters are a savage inditement on our society, but we must tell them.”

Tänk, att vara ansvarig, för att blunda för sådant; tänk att vara den, som betalar för sådant.

Från Malcolm Turnbulls tal … där vi inte var med.

Arbetade Guillou för Säpo?

Håkan Arvidsson skriver: “… för lång tid kommer att underminera såväl vänsterns rykte som den grävande journalistikens trovärdighet.”

Det är ju just det. Man kunde ju tycka att det var läge för en diskussion om journalistikens trovärdighet. Men, den tycks inte komma och då blir det som det blir med trovärdigheten.