DN går från klarhet till klarhet – i samhällsdebatten – eftersom man bara har projektanställda (som undertecknar med “dn.se”) under julhelgen. Jag älskar de svenska högskolorna; en hand på musen och en på flottstången – då blir det reportage om Dita von Teese.
De bästa intervjuerna som gjorts på många, många år, har gjorts av Sasha Baron Cohen som Ali G – men DN tycker det är pinsamt. Det är inte så lite pinsamt.
De finns de, jag är en av dem, som tycker mer om “My main woman - Nayomi Voff” än vi någonsin gjort, efter den här intervjun. Det är i det Baron Cohens geni ligger.
Men DN – de ser … se nedan; så går det när man inte underkänner redan på A-nivån.
Dita von Teese – DN:s nya orakel.
Öh, det gäller väl att länka till Dita, så att man é me på banan.
Jag läser Michael Herrs Dispatches. Det anses av några som ett av de väsentligaste verken om Vietnamkriget.
I ett avsnitt berättar han om dem som blir vansinniga. Han hävdar – och det är uppenbart att han både har rätt och vet vad han talar om – att alla där blev galna.
Han berättar om en soldat som sitter och flinar med en påse i handen. När han räcker över den till reporten Herr, äcklas några, andra blir t.o.m. förbannad och åter andra flinar också. Påsen är full av öron.
Jag ser nog Michael Herr mer som en konstnär än en reporter; inte minst därför att han berättar vad han ser, i stället för det han är tillsagd att säga. Här måste det sägas var lite osvenskt, för här är konst mer en fråga om konsensus; att hålla sig konventionen. Ofta föga mer än en fejk, en blandning mellan hovnarrar och freakshow, som ger människor möjlighet att fejka inlevelse och djup. En del tror på det.
Så där alldeles roligt är det ändå inte, att stöta på någon medelklassfjant, som tar sig själv på det allra djupaste allvar – som om det alls fanns något att ens ta på. Än värre är deras förakt för dem, som har det.
Michael Herr var också en del av filmerna Full Metal Jacket och Apocalypse Now. Så, det känns ändå som, att Herr har något med konst i en mer handfast mening att göra.
Det han berättar och visar, är inte vackert.
Någonstans är ändå uppmaningen att framhålla det vackra också en uppmaning att blunda för det fula.
Man behöver bara tänka på, att definitionen på det vackra här är det svenska – och sedan se sig omkring. Ja, titta på konsten.
*
Den brist på skönhet Johan Wennström talar om, handlar kanske mindre om skönhet som sådan, än att alls ha något att berätta.
Kanske är det ändå så, att det som sägs vara vackert, förlorar något av sin skönhet, när det inte är sant.
I dagarna kommer en utredning om något riktigt, riktigt vackert. Det är våra omsorger om utsatta barn.
Utredningen kommer att berätta om hur de våldtagits, misshandlats och också torterats. Kanske berättar den också om alla som dog.
Men den kommer också – så är det alltid – att berätta om det vackraste som finns, allt det vackra man kan finna i omhändertagandet om barn. Vackrast av alla är de som gör det, ännu vackrare är de som har ansvar för det. Det är bara att blunda för vad som sker, så ser det precis ut så. Det är bara att sätta en socialchef som utredare, så får vi inte höra ett ord om, vad de tycker om oss. Det skulle ju störa bilden av det, som är så vackert – våra goda avsikter.
Till skillnad från många av dem som vill nå oss med sina alster, har de där barnen – också när de blivit vuxna – något att berätta för oss.
Ja, det är svårt att se alla dessa utredningar i frågan, som annat än en sorts konstverk. De berättar om något som är så mycket vackrare, än det som finns att se.
Tidningar som SvD tar inte in debattartiklar om det som händer i omhändertagandena av barn. Kanske stör det den sköna bilden. Kanske är det precis som med de apatiska flyktingbarnen – man granskar myndigheterna – genom att tro att de är så mycket hederligare än de otäckingar som invänder mot myndigheterna. Barnatro, tror jag det kallas.
Så vackert och så vidrigt. Det skall bli kul att se hur man får ihop det. Förresten vet jag ju hur man gör, man blundar för det osköna och stirrar sig blind på sitt självförhärligande. Och tjänstemännen – ja, de håller förstås med. De vill ju behålla jobbet. De som inte håller med blir det där man kallar rättshaverister.
Och så är det då det där med kollegorna, de där kollegorna; alla skvallrar om dem, men ingen gör något. Så kan man ju inte göra. Det skulle störa den vackra bilden.
De har väl aldrig hört de vrålen, de har väl aldrig sett den liderliga upphetsningen, som infinner sig när folk inser att de kan göra vad som helst, med barn. “De har rätt till sin upplevelse.”
Visst är det vackert: “Git some!”
Skaffa fosterbarn. “Git some!” Du får betalt också.
Det var viktigt med att folk skulle få jobb. Vi fick arbetslöshet i stället.
Det var viktigt med att stärka medborgarnas ställning. I stället fick vi FRA.
Det var så viktigt med inflytande. I stället fick vi spinn.
Det var så viktigt att komma ifrån godtycket. Stället släppte man lös det som aldrig förr.
Det var så viktigt att få igång en fungerande sjukvård. I stället gav man sig på de sjuka.
Det var så viktigt att alla människor fick samma rättigheter. I stället fick vi de apatiska flyktingbarnen.
Det var så viktigt att stoppa rasismen. I stället gick SD fram.
Men det mest korkade av allt var nog ändå, att man fortsatte en neokonservativ politik, efter att den politiken kollapsat i resten av världen. Det är faktiskt så dumt, så sanslöst dumt, att man helst skall komma under behandling då.
Nu har de fattat det på de borgerliga ledarsidorna också.
*
Det var som alla andra gånger borgarna haft makten.
De fick makten därför att svenskarna var så vansinnigt trötta på socialdemokraterna.
Sedan missade de chansen att visa ett på alternativ … igen.
Det finns inget – och har aldrig funnits – ett alternativ för en borgerlig väljare i Sverige.
En på fem att han överlever partikongressen efter nästa val.
Har det ändå inte fällts tillräckligt med omdömen av det slaget?
“Det verkar dessutom märkligt om terapeuterna på Säter skulle ha förmått honom att erkänna mord efter mord i utbyte mot droger och beröm, vilket han själv hävdar.”
Det är just det där som är poängen. Man undrar när folk skall inse, att det kanske är den rollen psykiatrin har haft i vårt rättsväsende.
“För tre hundra år sedan var Sverige ett av världens fattigaste länder, vidskepligt och outvecklat. I dag är det tvärtom. Sverige är rikt, sekulariserat och tillhör definitivt ett av de mer öppna och tekniktillvända länderna.”
Snälla, kan ni inte berätta vilken sajt ni köper era tabletter från.
Lumumba Stanislaus Di-Aping är en sudanesisk diplomat. Varför inte fråga några flyktingar från Sudan (men, det kan man ju inte göra, de är ju färgade, bor i förorten och en del av dem är t.o.m. muslimer – och arbetslösa … av en mystisk anledning, för här finns ju ingen diskriminering) vad de tycker om det där.
Jag undrar om det finns så mycket vapen att köpa, som de kommer att köpa då och jag undrar om det finns så stora konton i Schweiz att pengarna får plats där (Black Money från PBS).
The Hugo Chavez Show, från PBS. Det är ju lite si och så med det mänskliga rättigheterna i Venezuela det är lätt att begå självmord där; det är bara att sätta på sig en snygg klocka och titta i en karta. Man får väl anta att de håller på så där i Venezuela, för att det är så glada för Hugos politik. Det där med klimat, det har han ju fattat – precis som Karin Bojs.
Det är inte så lite pinsamt det där: “Jag tror på vetenskapen, men jag förstår minst av allt varför.”
På nätet, där man (ännu) får säga det man tänker, kommenteras ju Bojs som vore hon ett byfån.
Om kunden (d.v.s. läsaren) har rätt – då är hon väl det det.
