HD bör pröva Quicks resning
Man kan ju undra var i Christer van der Kwasts begåvning ligger. Men det framgår här. van der Kwast håller på att förlora sin trovärdig (äntligen! skulle vissa säga) och tar till (försåtligt; uppenbart för att skrämma dem som skall göra bedömningar) juridisk retorik – som han verkligen behärskar.
van der Kwast inleder i första stycket med en sammanfattning. Den är kort, koncis och saklig – kort sagt perfekt.
Men redan i andra stycket möter vi ett utbrott av falsk blygsamhet (“några synpunkter”). van der Kwast som tänkt låta ärendet (förmodligen stoiskt) ha sin gång, har av tvingats ut ur sin tystnad.
Det tredje stycket inleds med det värdeladdade ordet “påståendena” men mynnar ut i det tacksamma och berömmnad avfärdats på goda grunder”. I nästa mening kvalificeras “omständigheterna” med ett “nya” inom citationstecken. Redan här framgår van der Kwasts begåvning; hans flyt i språket – garnerat med välklingande vederhäftighetssvenska – låter det lilla stickordet – om än ack så pejorativa – liksom susa förbi och bara lämna en liten aning kvar – den att det att det är något tveksamt i det “nya” i omständigheterna.
I det fjärde stycket kommer vi till en av de riktigt stora frågorna i svenskt rättssystem; vad är det som gäller? Som framgår av Hans-Gunnar Axbergers Felaktigt dömda, ser man det, i det svenska rättssystemet som ett egenvärde, att systemet som sådant är orubbligt – d.v.s. rättssystemet anses mer vederhäftigt ju färre domar som ändras. Som den uppmärksamme läsaren noterar, kan man inte upprätthålla en sådan ordning, med mindre än att det blir av underordnad betydelse, huruvida en bedömning blivit rätt – i meningen överensstämmande med vad som faktiskt förekommit – eller ej.
Det sättet att förhålla sig kallas för rättspositivism och innebär ofta en svår chock för dem som drabbas av det, när de inser att vad som är “rätt” (i mening som det bör vara) är skilt från “rätt i juridisk mening”, vilket därmed innebär att det blivit “rätt”, när ett beslut fattats, oavsett om det beslutet motsvarar faktiska omständigheter.
Man kan faktiskt se det som att det svenska rättssystemets bedömningar underordnats huruvida de är bekväma för det systemet eller ej; sak reduceras till formalia och invändningar avvisas med hänvisning till “att inget nytt framkommit” – kravet på “nyheter” för omprövning är ju inget annat än ett annat sätt att säga, “vi erkänner aldrig några fel”.
Den nuvarande justitieministern “har studerat vid internationella ekonomlinjen i Uppsala, men saknar examen” och är förmodligen inte tillräckligt insatt i rättsfrågor för att lägga märke till sådant. Men hon är inte ensam om det. Det blir så, när man hyllar bondförnuft – de som är smartare än så, får så lätt att dra en vid näsan.
van der Kwast passerar den saken i en mening – men noterar med tillfredsställelse att hovrättspresidenten noterat detta förhållande; det finns hopp (hopp om kollegialitet), för van der Kwast.
I det femte stycket finner vi en retorisk modell, som ändå måste sägas vara en lustifikation. Hovrätten sägs ha svårt att “i efterhand” bedöma tingsrättens bedömning. Eftersom det råkar vara deras uppdrag, kanske van der Kwast kan rekommendera någon annan tjänst, på Posten eller så. För övrigt får man verkligen hoppas, att redan tingsrättens bedömning, var en bedömning i efterhand. Det brukar liksom vara så, när man inte är direkt inblandad i brottet.
van der Kwast forsätter med vad som, för att tala med van der Kwast, ändå måste karaktäriseras som ett “påstående”. Varken Quicks nya hållning eller något annat “har generellt kastat nytt ljus över händelseförloppet”. Det är ett påstående som är så kontrafaktiskt att det ändå måste sägas vara lite manligt. (I den meningen, att det som förevarit inte har med ärendet att göra, har förstås van der Kwast rätt.)
I det sjätte stycket görs gällande att försiktighet måste iakttas, att Hovrätten menar att Quicks nya hållning inte har “bevisbetydelse” och att “nyheterna” skall vägas mot “styrkan” i den ursprungliga bevisningen. Många har fördomar mot psykiskt sjuka, van der Kwast tycks ha mer sådana än många andra, men man kan väl ändå trösta van der Kwast med, att den nya “bevisningen” inte är berättelser från en psykiskt sjuk person, som dessutom är nerdrogad (med mediciner som är kända för att få folk att erkänna saker och ting). Även i detta stycker stryker sig van der Kwast smeksamt mot sina kollegor.
I sjunde stycket (sjunde vågen) kommer kritiken.
Hovrättens ställningstagande är “minst sagt förvånande”, de har inte “i nämnvärd grad (!!!) beaktat sina egna angivna förutsättning”, “det kan starkt ifrågasättas”, inte är “av den dignitet” o.s.v., o.s.v. Det här är massmord på juridiska och ändå kan man inte låta bli att tänka: varför säger du inte vad du tycker Christer – “Jag har alltid rätt och ni är idioter.”?
I det åttonde stycket möter så van der Kwast van der Kwast i ett cirkelresonemang. Man kan inte lita på Quick på grund av Quicks “psykiska särart”. Vad van der Kwast menar är förstås att Quick är ett djävla psykfall – ungefär som hans advokat Claes Borgström menar – och därför är alla hans påståenden inte bara tvivelaktiga – de är påståenden som endast och uteslutande ger anledning att göra påståenden om dem och Quick själv.
Det hade förstås varit så mycket bättre det där, med Quicks påståenden, om inte van der Kwast fäst sådant avseende vid dem. Det hade varit än bättre om man inte berättat för Quick vad han skulle påstå. Det van der Kwast faktiskt påstår här är, att Quick är bara trovärdig när han påstår vad van der Kwast själv påstår. van der Kwast är sin språkliga begåvning till trots kanske en av de få som är så korkad, att han gör en person i Quicks omständigheter, till ombud för sina påståenden.
Så är det där med förskönande omskrivningar; “psykisk särart” påminner mig mer om de förskönande omskrivningar man höll sig med i tredje riket, än något som alls kan förknippas med någon form av anständighet. Om man finner någon charm i det är det väl den diskreta borgarklassens – men det är likväl inget annat än simpelt förtal.
I det nionde stycket återkommer van der Kwast till bevisläget. Något upprepande kan tyckas.
I det tionde stycket gör van det Kwast gällande att bevisen i de tidigare domarna grundades på solida bevis. Vi som har sett utredningens egna filmer, har en annan uppfattning. Det är liksom inte “bevis” att ett drogat psykfall upprepar vad man berättar för honom.
I det elfte stycket misstänkliggör van der Kwast Hovrätten och undrar om de verkligen skött sitt arbete (han borde ju veta hur domstolar sköter sitt arbete). Han undrar om rätten “djupdykt i utredningsmaterialet”. Det är klart, det är bara att hopa tillräckliga mängder psykotiska gallimatias i en tillräckligt stor hög, så blir det materialet omöjligt att “djupdyka” i utan att förlora orienteringen.
I det tolfte stycket avfyrar van det Kwast sin bredsida.
Han misstänkliggör återigen hovrätten och undrar om de tagit intryck av den massmediala diskussionen. van der Kwast använder förstås mer värdeladdade ord än så, så som “omfattande massmedial kampanj”.
I ett en annan samhällsordning, en ordning i vilken det fanns en gräns för vilka övertramp man begå, hade väl ändå påståendet att hovrätten skadat tilltron till rättsväsendet, blivit föremål för åtal.
Man kan väl konstatera, speciellt i ljuset av hur många domar som visat sig vara felaktiga – och det i ett rättssystem som av princip flåvägrar att ompröva något alls, om inte nationen kommer i uppror genom media – att det fattas ett och annat i de granskande funktionerna i vårt rättssystem.
Man kan helt enkelt inte ha så djävla fel och ha rätt ändå. Det kan liksom inte vara helt korrekt och helt djävla åt helvete på samma gång. Men här är det det.
Nåväl, van der Kwast, gillar uppenbarligen inte grundlagen (förresten var han väl en av dem som idiotförklarade dem som hänvisade till den), därför van der Kwast invänder här mot pressens granskande funktion. Han framför som ett misstänkliggörande att hovrätten kan ha uppmärksammat den granskningen.
Offentliga företrädare som gått i kvav i följd av sina misstag göra ofta så. De misstänkliggör inte bara dem avslöjar dem, de misstänkliggör media i sin helhet. Mediala företrädare står ofta och låter sig upplysas som sådana förhållanden, som fågelholkar – utan att ställa någon följdfråga.
Innebörden av van det Kwasts invändning är att den enda granskande (och fungerande – om det än är lite si och så med det) funktionen i samhället skulle förlora sin betydelse.
(Inom parentes kan det nämnas att BEA:s mutor i samband med Eurofighter Typhoon och JAS 39 Gripen, genom media, är kända i hela världen, men inte i Sverige, eftersom Christer van det Kwast utredde det här.)
van det Kwast är en av de där som uteslutande skriver till idioterna, de som hör hur vederhäftigt det låter, men inte förstår vad det betyder.
*
Vi rör knappast framåt, vi rör oss mot botten.
Foto: Björn Tilly/Aftonbladet
