I denna tid … tyvärr

Patrik Sjöberg anklagar topptränare för sexuella övergrep

Sjöberg: “Fler kommer träda fram”

Det är märkligt att höra Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro tala om det som är så tabu; så avfattade, så genomtänkta, så nyanserade.

Att döma av det vi läser och hör, har Patrik Sjöberg bestämt sig att skriva sin bok, till följd av diskussioner med de som drabbats efter honom.

I stunder som dessa är det sällan någon som tar på sig ansvar, men Patrik Sjöberg gör det.

*

Media.

Man har hört rykten, men inte kunnat skriva om det. Där är det, det som alltid är. De som inget vet, de visste ändå.

Där sitter då Patrik Sjöberg på de anklagades bänk, i media, för att han berättar hur det faktiskt var. Det är bara att konstatera att Sverige är ett u-land i dessa frågor. Hur förklarar man det annars, att man ifrågasätter hederlighet? Det saknas inte ens nyanser, man kan inte göra skillnad på svart och vitt.

TV-sportens Mats Nyström presterar en intervju som måste vara oöverträffad i det taffliga och okunnigt plumpa – som om han råkat förirra sig ut ur kuvösen.

Kanske visste vi det inte riktigt innan det här, men nu vet vi. Vad Patrik Sjöberg än är, så han en riktig karl.

Frank : sanningen om lögnerna

”Viljo kallade det vetenskapliga test”

Sjöberg: Tränaren utsatte mig för sexuella övergrepp

”Jag vet att det kommer fram flera”

Sjöberg utsatt för sexövergrepp

Sjöbergs tränare anklagas för sexuella övergrepp

Sporten har många helgon med förhinder. Några av dem förlorar sig där; några vinner sig själva.

Vunnet eller förlorat? Läsaren får avgöra.

Frank Andersson vann både det ena och det andra. Vi – eller det var kanske inte vi, det var kanske de där som kallas sportjournalister som tyckte det – att han vann det åt oss.

Vi, d.v.s. de där journalisterna, klenade på Frank Andersson (och Patrik Sjöberg) en bild av en idrottsman, sådan som vi ville ha honom, en sådan som var folkhemmet värdig att vinna. Det hade kanske varit bättre om de som skapar sådana bilder, hade kunnat vinna något alls, själva.

Det är ändå så, att de som går bortom det möjliga också i någon mening kommer från det, som är bortom det möjliga.

Anna Hedenmo undrar, för hon är så dum, hur man kan kan tala så illa om de döda. Så här ser det ut, vårt ansikte i rutan, det som undrar varför man pissar på en grav.

Kanske känns den bilden (i rutan) bra, kanske inte. Men, det är ett äkta svenskt helgon; rösten som når oss från ovan.

Frank Andersson klättrar på tåg för att hämta öl och Patrik Sjöberg klättrar på den välfärd som rusar fram som ett tåg – han vågar t.o.m. ställa frågan, om vi kan förlåta de döda, dess oförrätter. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att klämma in dem i välfärdsmallen – i det land där inget ont sker.

Media förhåller sig till dem som det anstår dem; de som talar om det onda, de är de onda. Anna Hedenmo, mon amour!

*

Kanske finns ingen annan skildring, mer talande, för det där – “I can take it more than anybody” – än Martin Scorceses Raging Bull.

Det är bara barn, som ser helgon bland dem som rasar.

PS. Min fru säger: “Han är så modig.” Det är det de är, de som rasar.

“Han förgrep sig på mig under flera år”

Därför publicerar vi Sjöbergs uppgifter

Hur kan man inte älska Patrik Sjöberg: “Jag hatade honom och vid ett tillfälle pissade jag på hans grav …”

Finesserna tycks ha undgått SvD, som befinner sig någon annanstans än i den västvärld, där auktoriteter kommer i fråga oavsett om de är katolska, sekulära eller idrottsliga, när de tar sig för stora friheter med barn.

SvD har – efter vederbörligt övervägande – bestämt sig för att publicera Patrik Sjöbergs “uppgifter”. Vad smart. Då blir man ändå inte det enda media som inte gör det. Det måtte vara viljans triumf.

Elak, oartig, tatuerad och oförstörd.