De döda tackar dig inte
För några dagar sedan gick en dokumentär om Ebbe Carlsson på SVT.
Det där med nutidshistoria är inte så dumt. Det är ju min också min egen historia. Jag påmindes om något; det var då jag förlorade mitt förtroende för Sverige.
*
Det är mycket märkligt att se Anna-Greta Leijon resonera om det som hände då. Hon anser uppenbarligen att hon blivit orättvist behandlad och att hon bara gjort några mindre misstag.
Det är redan oroande att justitieministern sätter upp en irreguljär underrättelsetjänst. Det är än värre, mycket värre, att hon inte förstår problemet.
Ingvar Carlsson är bitter över det som hänt, men tycks inte se sin egen roll i det inträffade.
Det affären Ebbe Carlsson visade var, att det väsentliga i Sverige är om man känner “dem” … då kan man, faktiskt, göra vad som helst. Det visade oss att om man känner “dem” så står man också över lagen.
När Ebbe Carlsson avslöjades, kom det också fram att han var homosexuell och att han hade AIDS.
Ebbe Carlsson valde då att exploatera det; nu var inte Ebbe Carlsson längre en person som hade begått brott, han var någon som diskriminerades och som det var synd om.
Det mest motbjudande i allt är nog ändå att Ingvar Carlsson går på det där. Kanske var det så att när Ingvar Carlsson stod inför den värsta politiska skandalen vi haft, var frestelsen att ta den frälsarkrans Ebbe Carlssson kastade till honom för stor.
Stina Dabrowskis journalistik, det intimt personliga i offentligheten, är motbjudande redan som den exploatering det är – men, här är det mindre ett scoop, än att göra sig till språkrör för ohederlighet.
Vi brukar kalla sådant billigt. Men här blir det mer medelmåttans terror.
När Ebbe Carlsson går bort, recenserar han med detaljinstruktioner sin egen begravning. Begravningen påminner om vad som brukar undfägnas kungligheter och statsmän.
Och de kommer. Där sitter de och förstår inte ens att det inte borde vara där.
Och mordet på Olof Palme är ännu inte uppklarat.
Vad skall man kalla det? Dilletans som samhällsnorm?
*
Journalistik handlar inte så lite om förakt.
Kanske kan man inte komma till insikt om Sverige och svenskarna, utan att förfalla till förakt.
*
Richard Schwartz skriver att Frankfurter Allgemeine Zeitung ifrågasätter den svenska välfärden.
Det är kanske inte så konstigt, någon gång skall väl också tyskarna inse att Emil i Lönneberga är en fiktion.
I dagarna kommer en delrapport från en utredning om övergrepp av omhändertagna barn. Det är riktigt, riktigt kraftig medicin det. Det är ingen överdrift att karaktärisera övergreppen och dess omfattning som groteska.
För några år sedan intervjuade jag Morgan Johansson, den minister som tillsatte den där utredningen.
Under intervjun kom vi in på att utredningen kunde leda till självmord. Jag blev så paff att jag inte kom mig för att ställa någon följdfråga, när jag förstod att Johansson inte oroade sig för självmord bland de drabbade, utan bland förövarna.
Alla de här övergreppen sker då som ett resultat av offentlig förvaltning, så det var ju redan känt att Johansson stod förövarna närmre än de drabbade – men att det skulle komma till så tydligt uttryck.
Så kommer vi då tillbaka till det där, att de vi känner, de begår inte brott – dem är det synd om.
En glad Morgan Johansson i Landskrona.