Den ovidkommande frågan
Jag tror det är i Did anyone say totalitarianism? som Slavoj Žižek, pekar på att det bästa sättet att plocka poäng i det akademiska sammanhanget är att ställa en ovidkommande fråga.
När det är fråga om att beröva någon heder och ära, i mobbing, i Bjästa, i Vanvården eller var det kan vara, är det förstås också alltid så, att den som gör så har strategier för att dölja vad det faktiskt är man gör.
Ett sätt är förstås att ifrågasätta den som invänder. Zarembas artiklar är fulla av exempel, men, man kanske påminna om ett annat exempel på just den formen av äkta svenska saklighet Kennerfalk bloggade om “polack” som “dreglande hund”.
Ett annat sätt är förstås att fästa uppmärksamheten vid det ovidkommande. Kan det inte vara si, kan det inte vara så, kan man verkligen säga att det är en gran, innan man räknat (alla!) barren?
I en utredning om vanvård på Irland, pekar utredarna på att de aldrig kunde få svar i sak, från dem som var skyldiga till övergreppen, utan ständigt ställdes inför procedurfrågor, invändningar kring formalia. Visst är formalia viktigt, men det är bara en form, som bör ha ett innehåll för att det alls skall finnas någon anledning att ha … formalia.
Alla dessa betydelseförskjutningar, alla dessa bortförklaringar, alla dessa skiften av fokus, alla dessa personangrepp ställer oss inför en intellektuell upplösning, där man verkligen inte kan ha några intellektuella tillkortakommanden, om man vill kunna hålla reda på alla dumheterna.
Jag själv tycker att en av de viktigare passagerna i Zarembas artiklar är denna i Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike:
”Det finns för många myter kring fenomenet”, säger Bukspan. ”Som att det är svaga individer som råkar illa ut. I själva verket är det oftast kompetenta, hängivna workaholics, som brinner för sitt jobb. De blir sårbara just för att de bryr sig.”
Man kan ringa till vilken förening som helst och fråga: “Hur är det med engagemanget?” Kan det var så, att ingen längre vill utsätta sig för det där, det som kommer med att “bry sig”?
Vi säger att det fanns en tid, när människorna här knöt näven i byxfickan och stod med kepsen i hand. Kanske är den tiden åter, kanske är det vad man menar med “social kompetens”.
Jag tycker i vart fall att man kan läsa den här artikeln med viss behållning i det här sammanhanget: Herta Müller om Rumänien tjugo år efter Ceausescus död
Och så att inge skall behöva tänka en enda liten tanke i de banorna, här kommer den ovidkommande frågan redan nu: “Är inte Rumänien ett annat land?”
Mobbad då (och nu), men också prisad nu.









