I Sverige i denna tid … tyvärr

Mobbning: Såsom i en spegel.

Jag tror det är i Did anyone say totalitarianism? som Slavoj Žižek, pekar på att det bästa sättet att plocka poäng i det akademiska sammanhanget är att ställa en ovidkommande fråga.

När det är fråga om att beröva någon heder och ära, i mobbing, i Bjästa, i Vanvården eller var det kan vara, är det förstås också alltid så, att den som gör så har strategier för att dölja vad det faktiskt är man gör.

Ett sätt är förstås att ifrågasätta den som invänder. Zarembas artiklar är fulla av exempel, men, man kanske påminna om ett annat exempel på just den formen av äkta svenska saklighet Kennerfalk bloggade om “polack” som “dreglande hund”.

Ett annat sätt är förstås att fästa uppmärksamheten vid det ovidkommande. Kan det inte vara si, kan det inte vara så, kan man verkligen säga att det är en gran, innan man räknat (alla!) barren?

I en utredning om vanvård på Irland, pekar utredarna på att de aldrig kunde få svar i sak, från dem som var skyldiga till övergreppen, utan ständigt ställdes inför procedurfrågor, invändningar kring formalia. Visst är formalia viktigt, men det är bara en form, som bör ha ett innehåll för att det alls skall finnas någon anledning att ha … formalia.

Alla dessa betydelseförskjutningar, alla dessa bortförklaringar, alla dessa skiften av fokus, alla dessa personangrepp ställer oss inför en intellektuell upplösning, där man verkligen inte kan ha några intellektuella tillkortakommanden, om man vill kunna hålla reda på alla dumheterna.

Jag själv tycker att en av de viktigare passagerna i Zarembas artiklar är denna i Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike:

”Det finns för många myter kring fenomenet”, säger Bukspan. ”Som att det är svaga individer som råkar illa ut. I själva verket är det oftast kompetenta, hängivna workaholics, som brinner för sitt jobb. De blir sårbara just för att de bryr sig.”

Man kan ringa till vilken förening som helst och fråga: “Hur är det med engagemanget?” Kan det var så, att ingen längre vill utsätta sig för det där, det som kommer med att “bry sig”?

Vi säger att det fanns en tid, när människorna här knöt näven i byxfickan och stod med kepsen i hand. Kanske är den tiden åter, kanske är det vad man menar med “social kompetens”.

Jag tycker i vart fall att man kan läsa den här artikeln med viss behållning i det här sammanhanget: Herta Müller om Rumänien tjugo år efter Ceausescus död

Och så att inge skall behöva tänka en enda liten tanke i de banorna, här kommer den ovidkommande frågan redan nu: “Är inte Rumänien ett annat land?”

Mobbad då (och nu), men också prisad nu.

Dick Harrison: “Kunskapsförakt gör mig jävligt pissed off”

“Plus you don’t have no Dick-control when you’re 18.”

”Säg inget vänligt till mig”

Ibland, när jag försöker orientera mig, tar jag till SAOB. För några år sedan slog jag upp ordet ”orättfärdighet”: ”som är så beskaffad att han (förhärdat och till andras skada) handlar i strid med det rätta eller Guds vilja”

Vad som är rätt eller vad Gus vilja är, är en rätt svår fråga; det därför det är så intressant att leva.

Det heter ändå att man varken kan veta vad Guds vilja är eller vad rätt är.

När vi hos oss försöker avgöra skillnaden mellan rätt och fel, säger vi, att vi skall vara rationella och inte känslomässiga.

Jag tycker då att man kan läsa följande avsnitt ur Maciej Zarembas artikel, med en viss behållning:

”Läsaren får ursäkta inslaget av känslor. Men detta reportage är det mest uppslitande jag gjort. De förtalade och utstötta är inget ofarligt sällskap. Deras ensamhet är ofantlig, deras tilltro obefintlig. Och vinner man den, följer en förväntan på upprättelse, som det tär att bära. Det är tålamodsprövande att få fram berättelsen. ”Beskriv”, bönar jag. ”De fryste ut mig.” Men hur gjorde de? ”Det var falskhet.” De har svårt att berätta vad som hände, deras minne av hur det kändes har helt tagit över. Deras känsla av overklighet smittar av sig, och det gör också deras maktlöshet. Flera gånger var jag nära att ge upp det hela, av rena hälsoskäl.

(Det blev en tröst att upptäcka att jag inte var ensam om denna reaktion. När Paris arbetsdomstol år 2002 började rannsaka mobbning gjorde domarna på den avdelningen uppror. Av omsorg om deras hälsa fick målen spridas över flera rotlar.)”

Jag tycker att det är rätt tveksamt, att det alls är så särdeles rationellt att söka komma från det man känner, när man försöker avgöra frågor som har med människor att göra. Jag tycker exemplen förskräcker – ändå är det vårt ideal; det förskräcker också.

*

Här hos oss är vi sekulära och anser också att vi står över sådana där vanförställningar som de troende har.

Det heter tidigt i Bibeln (1 Mos. 3:5) ”så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”

Det känns inte precis som om de som sköter sådana här saker, arbetsplatsmobbing, är såsom Gudar (kanske mer som att de tror det), än mindre som att de förstår vad gott och ont är.

Visst hade det varit bättre, lite bättre, om svenskarna hade haft lite bättre känsla för det där; om de hade haft lite lättare att förstå det där.

”Blodet från de döda aktivisterna kan inte tvättas bort”

Jag har ingen åsikt om det här. Jag vill inte ha symboler målade på huset.

Blockad mot Gaza måste hävas

” … förenad i en regnbågskoalition av världsmedborgare som tagit Förenta nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna på allvar.”

Det är inte precis första gången man ser folk ta patent på mänskliga rättigheter; Gardell är säkert den enda i hela världen som förstår den saken rätt. Han är ju professor.

När man ser så politiska ställningstaganden, kan man tycka att det är lite synd.

Livsstilsbubblan

Det är ju ingen som tål idioterna i Stockholm. Man förstod ju att botten helt fallit ur där uppe, när Richard Swartz fick gå från SvD.

Nu skriver han i DN, bland det mest läsvärda som skrivs numera … förmodligen som ren hämnd.

Smaka bara på den: “Inte minst unga människor har på egen hand eller med statens hjälp fått sin framtid förvandlad till ett återbetalningens tukthus som får vad som förr kallades löneslaveri att framstå som ren semester.”

Radhusbiff – det man har råd med efter att boendet är betalt – blodkorv.

FOTO: Barbara Klemm (Norstedts)

”SD:s väljare litar inte längre på den etablerade politiken”

Jag råkade vara på judiska museet i Berlin någon dag efter att det öppnades. Det var en upplevelse.

Kring museet stod tyska vakter beväpnade med k-pistar … som skyddade det judiska.  Museet var fyllt av personal, det var allt annat än den öde tomhet man hittar i Sverige.

Jag frågade en i personalen – ung, vacker och upplyst intill ryggmärgen – om hur det kändes att ha det här museet nu. Hon frågade mig var jag kom från och när hon antydde att rasism inte alls fanns i Sverige – ni vet, Astrid Lindgren – korrigerade jag hennes.

Men undrade hon, hur kan ni ha sådant nu. Vi har haft mycket hårda besparingar förklarade jag för henne. Jag behövde inte förklara mer, hon förstod genast.

Den där unga stiliga kvinnan hade en utbildning och i Tyskland är mekanismerna bakom fascism levande historia, realiteter, inte esoteriska teorier.

*

Jag har reagerat på det där, att man ställt så stora grupper utanför, tagit möjligheterna från dem, med ena handen och sedan moraliserat över deras protestester med den andra.

Det är ett alltför bekant skådespel, det är som att se bönder ge polacker 30 kronor i timman och sedan moralisera över att de inte sköter sina betalningar.

Hos oss är det  värre än så, därför här har socialdemokratin – genom Göran Persson och Barbro Holmberg – inte haft något annat att säga till de här grupperna, än att flörta med deras rasism. Det blir inte så mycket mer osnyggt än så.

I dag marscherar pilkorsfascister på de ungerska gatorna, ilskna och köttiga. Hade man givit den ungerska staten det den behövde, ett stöd mindre än bara en av de engelska bankerna fick, då hade de varit joviala gubbar, som viftat med salami och tokajer.

Men det var för dyrt, både här och där.

Sen är det klart, vi hade inte haft så viktiga frågor att diskutera heller då – hur hemska de obemedlade är.

Vänskap eller friktion

Låt Vilks tala klart

Vi lever i ett fattigt land i utkanten. Ju närmare man kommer den fattigdomen, desto vanligare är det att stöta på den synpunkten om konst: “Vad är det till för? Vad kan man använda det till?”

Det där är ledsamt och det säger mycket om oss; inte minst om vårt skolsystem. Vad svenskarna än är, så är de i vart fall obildade.

Det är den trevliga sidan av saken.

Den mindre trevliga sidan av saken är de fördomare som finns i de kretsarna kring konstnärer. Man förstår dem inte och därför ser man ner på dem. Man ser på dem som en sorts parasiter som ägnar sig åt att producera skit.

Och konstnärerna? Ja, de har gjort till sitt ideal att bekräfta den bilden. De tror att de är självständiga då.

Läs mer här: Kritik av den negativa uppbyggligheten

Bild: Franz von Stuck

Fortsatt strid för skadade soldater

Vi säger att rationalitet är vår nationalkaraktär. Ändå fattas sådana här beslut, ändå fattas många sådana här beslut – beslut som vältrar sig i det orimliga och det omänskliga.

Det hade varit bättre att ha ett samhälle där medborgarna hade inflytande, än ett samhälle där bara tjänstemän har inflytande.

Vad gör vi nu? Vi detaljreglerar mer … i stället för att kräva det rimliga.

Foto: Frida Hedberg

Krögarnas intressen går före

IOGT-NTO:s Anna Carlstedt skriver: “Sluta snacka om folkhälsa och gör i stället det som både ni och vi vet fungerar … “

Det är rätt trist att bo i ett land, där man på fullt allvar använder begrepp som borde dött ut efter 1945. Det där med att skänka sundhet till massorna, det är inte bara gammalmodigt och unket, det har dessutom missat, att vi har medborgare som faktiskt är myndiga. Om det nu är så, att “informationen” inte fungerar, så är det väl bara att konstatera, att folk inte är intresserade.

Det finns också något Anna Carlstedt inte nämner; kanske förstår hon det inte. Vad det gäller restauranger och uteliv i allmänhet, är Sverige ett u-land. Det finns bara ett annat europeiskt land där mindre del av befolkningen går på restaurang och det är Makedonien.

Nu är det en gång så, att man definierat mathållning som utfodring här och vi har därför en mycket lång väg att gå, för att få riktiga restauranger.

I huvuddelen av landet är det bästa man kan hoppas på, en självdöd pizza eller en malträterad köttbit med béarnaisesås på dunk.  Det är ju inte undra på att det kommer till våld!

Samhällets fiender