”And although my eyes were open wide They might have just as well been closed”
Sanningar (och osanningar) susar förbi i ett allt högre tempo, men har också blivit allt mer innehållslösa. Hel- och halvkopior, tävlar med förfalskningar, för att inte tala om den stora felkällan, att ingen betalar för kvalitet.
Alltför ofta ser vi en rusning bort från informationssamhällets mångtydighet, detta överflöd av nyanser och nyanseringar, mot entydighetens förlovade land. Det land där vi kan hänge oss åt det enkla, solklara och otvetydiga; för att inte tala om dessa möjligheter att äntligen få kasta oss ut i så berättigade affekter.
Vad är det som till sist skänker oss säkerhet? Är det fakta? Eller är det bara det att vi har råkat i affekt?
En sådan fråga, som är så klar och enkel, att det lämnar utrymme för få tveksamheter, är rovdjursfrågan. För den som är inriktad på miljö och naturvård är svaren givna. Naturen och artskyddet först. Jan Guillou har idiotförklarat någon han kallar ”varghatarna” och hjälpt att göra frågan helt entydig, istället för mångtydig, skavande, levande.
Men, mycket få lever med rovdjur. Om det är ett problem, så är det problem långt, långt bort från tyckarens vardag. Men där vi skall fatta beslutet om vi skall låta barnen gå ner till busshållplatsen och vänta på skolbussen själva, trots att det finns björn eller varg på trakten, är frågan långt från lika enkel, långt från lika förenklad.
”Anledningen till olyckan (är) fortfarande oklar” heter det i ett uppföljande reportage om den unga kvinnan som dödades i ett varghägn i Kolmården. Anledningen är oklar eftersom vi i entydighetens namn gjort varg till ett mys-djur, inte ett rovdjur. Vi måste låtsas att det är en ”olycka”, att ett rovdjur dödar.
Vi får en skymt av ett sådant mångtydigt sätt att förhålla sig till och leva med rovdjur, som sträcker sig långt bortom det förenklade och simpelt rationella, i avslutningen av Börje Salmings sommarprogram. Jag råkar ha gjort det Salming har tankarna när han är ute i markerna, kommit emellan en björnhona och hennes ungar. Det lämnar mig aldrig, närheten till naturen; björnens och den jag hittade hos mig själv då. Salming ger oss en inblick i något samiskt, något som inte är vi, något som är så mycket djupare och mångtydigare än vad vi är: ”Och det sista jag tänker är: Skönt. Nu är jag hemma.”
Och bortom Börje Salming är de andra samerna, de som inte är lika namnkunniga. Samerna har problem med unga som tar sina liv, bland annat på grund av den maktlöshet de känner i rovdjursfrågan. De dör. För oss utan namn.
Frågan om rovdjur kan bara förbli entydig för oss, om vi förpassar det mångtydiga till den andra, till dem som bor i glesbygd, och till sist, till samerna.
På försommaren debatterades våld i nära relationer. Michael Alonzo – en man, en hårding vad jag tror – berättar att han har fått stryk. Det är också just han som pekar på hur debatten snabbt svänger från våld i nära relationer till mäns våld mot kvinnor.
I bortändan av den diskussion ser vi utfall mot män som grupp; kvinnor är entydigt offer, män är entydigt förövare.
Varje gång jag ser en diskussion om män som slår kvinnor tänker jag på en kvinna vars man slog henne i många år. På något sätt klarade hon av det. Till sist tog jag mod till mig och berättade att hon varit en förebild för mig när jag hade tyckt att det var motigt. Kunde hon, som var så liten och nätt, klara honom, som var så stor och grov, då kunde jag klara mina bekymmer.
Det kom redan innan jag avslutat meningen. ”Det var Erik på Säterstugan. Han söp honom full, för han tyckte det var så roligt att se honom slå mig.” Och så tystnade hon, och så kom det. ”Nej, förresten, det var alla.”
Och det, det är ett mycket mer mångtydigt problem, än det affekterade påståendet att män är svin och att det bara är att lämna honom. Vem skulle hon lämna? Alla?
För bara några veckor sedan ”avslöjades” att 30 elever i en skolklass i Norrköping var könsstympade. Det var lite för entydigt, och chockerande, för att man skulle tro det.
P1:s Medierna avslöjade sedan att det inte fanns en sådan klass och de könsstympade flickorna alla kom från länder, där 97 % av kvinnorna är könsstympade. Reportern, Annica Hesser på NT, säger när hon får kritiska frågor om sin egen källkritik: ”… hade västvärlden skrivit om det här problemet?”
Antropologen Sara Johnsdotter frågar: ”… om vi måste ljuga till oss en uppmärksamhet. Är inte frågan tillräcklig allvarlig i sig själv …?”
Historien blev bättre, entydigare. Nyanserna föll ifrån. Det svarta (sic!) var svart och det vita var vitt. Vi kunde vara helt säkra på att vi hade rätt. Och så fick vi då vältra oss i rättrådig indignation; hänge oss åt harm.
Och nu sätter känslostormarna kring Israel och Palestina igång igen.
Ockupation? Visst är det entydigt.
Vi, européerna, lever på en kontinent där många – om inte de flesta – lever på mark som i någon mening är ockuperad. Jag har levat större delen av mitt liv på ”ockuperad” mark, i Halland och Skåne.
Ockupation, är också en förklaring med modifikation.
I en mycket udda ”förklaring” länkad av en vänsterpolitiker – svart och född i ett annat land och som jag annars beundrar – framställs en del av problemet som resultatet av … den judiska invandringen till Palestina. Sverigedemokraterna hade inte kunnat göra det bättre själva.
Bosättare och bosättningar. Stolliga zeloter i främmande land. Det är väl ändå entydigt.
Om vi förbjuder judar (och tyskar) att köpa sommarstugor i Småland, blir livet bättre då? Om vi förbjuder svenskar att köpa hus i Spanien, blir det spanska livet bättre då? Vilka områden är det, som vi tycker skall vara jude-rena?
Anne Applebaum påpekar i Washington Post att ockupationen av Krim och konflikten med Ukraina, är ett krig som Putin behöver av inrikespolitiska skäl. Ryssland är ett land i så dåligt skick att dess ledning inte tål ett demokratiskt samtal och därför behöver man hitta en anledning att ”ta itu med förrädarna.”
Vi som tittar på Gaza utifrån, tycks inte ens kunna föreställa oss varför palestinierna skulle må bra av en demokratisk stat; en stat som inte utmanade en övermäktiga motståndare, om och om igen; en stat med ett fungerande rättssystem.
Förhållandena på Gaza för den palestinska befolkningen, under palestinskt styre, tycks vara helt ointressant för oss. Palestinska övergrepp mot palestinier får relativt det lidande det orsakar, mycket liten uppmärksamhet. Det är svårt att befria sig från intrycket, att det mer handlar om en möjlighet att få uttrycka sin avsky mot judar, än en genuin omsorg om palestinier.
Det har ändå en betydelse, i denna storm, att det är Gideon Levy, Dror Feiler, Henry Ascher och Göran Rosenberg, som får utrymme i spalterna, framför mer proisraeliska judiska debattörer.
Andra världskriget ställer den moderna människan inför några existentiella ofrånkomligheter.
Vi kan inte tillåta oss att inte veta. Det är helt enkelt inte ett alternativ.
Vi kan inte tillåta oss att förfalla till det entydiga. Vi måste tvinga oss till nyanserna, vi måste tvinga oss till det mångtydiga. Vi får inte förfalla till eller låta oss luras av propaganda. Det finns ingen nyans, ingen oskuld, vitare än vit; det finns ingen nyans, ingen skuld, svart, svartare än svart.
Men, frestelsen är för stor. Jag ser med sorg och vemod på många goda krafter, inte minst på vänsterkanten, som nu gör ställningstaganden som berövar dem deras trovärdighet och legitimitet.
Man kan inte vara antirasist i fråga om folk och folkslag man föredrar, och bli så onyanserad i sina ställningstaganden ifråga om andra folk att det slår över i rasism.
Man kan inte vara antirasist, eller ens demokrat, och antisemit på en och samma gång.
“I was feeling kinda seasick
But the crowd called out for more”
*
Publicerad i Tidningen Kulturen 2014-07-15