Fireworks

En av anledningarna till att Jonas Thente upprör är att han sällan synts trängas på barrikaderna för den enkle mannen från landet, men när han gör det, hamnar skulden vid feminismens dörr.

Eftersom Thente inte står på mina tår, blir det lättare för mig att ta till mig de goda poängerna i hans resonemang.

Vi vågar väl ändå säga att feminister i regel inte heller kan skryta med att ha stått på barrikaderna för ursprungslantisen; okysst, den finnige och förståndsförträngde som visst läser, läsarbrev, som möter kvinnan med prillan käckt på svaj, med fettsprutan i ena handen och flottstången i den andra. Det är svårt att förtänka feministerna förbiseendet.

I vår hemby gick sverigedemokraterna från 10 % till 20 % i det här valet. Barnfamiljerna flyr som kaniner, från både skola och hembygd.

Halmstad fjärde juni. 100 spänn till en tiggare, vackra vemodiga ögon, utanför bolaget. 100 spänn i det makalösa grönsaksståndet på torget – kurder – allt kostar 10 eller 15 spänn och ser ut att vara tre dagar färskare än på ICA. Torskrygg på Willy’s; extrapris. Det är då vi möter honom. Avskummet. Pedofilen. Bynazisten. Jag känner hatet och avskyn välla upp i mig. Ja, jag hatar det aset så att jag känner smaken av det.

Jag har stått på barrikaderna för lantisarna. Min fru har stått på barrikaderna för lantisarna. Det gör vi icke åter. Numera klipper jag hellre av ett finger med en slö sekatör. ”La haine attire la haine!”

Men Thente pekar på realiteter som jag – tyvärr – känner igen. Alltför väl.

”Denna [familj], av tattarsläkt på båda sidorna … För mödrahjälp vid senaste barnets födelse uppställdes villkoret, att modern skulle underkasta sig steriliseringsoperation, vilket hon dock vägrade- hon utfor i stället otidsenligheter mot tjänstemannen.” (Romska vitboken s. 129)

Ja, svenska är svårt. Inte minst för svenskar. I citatet ser vi något mycket grundläggande i ojämlikhetens dynamik. Invändningar mot övergrepp ses som ett uttryck för att något fattas den som klagar. (Jfr. Philomena Essed, SOU 2005:41,Vardagsrasism s. 71 – 90)

Och det är där den drabbades invändningar sammanfaller med våra egna skuggor diskussionen upphör och raseriet tar vid: ”högt gnyr Garm vid Gnipahålan … ulven ränner.” Ett sådant utbrott är Maria Hagbergs antiziganistiska tirader riktade mot Soraya Post (SVT Opinion, ”Feministiskt initiativ präglas av kulturrelativism”), ett annat David Eberhards lika talande som obehärskade utfall mot Anna-Klara Bratt (Newsmill, Myt att tokfeministerna är hatade). Det är ett fantastiskt skådespel – och det sker inför öppen ridå – därför det kräver rasande att kvinnor och romer skall veta sin plats, av ingen anledning alls, än ett så uppenbart personligt tillkortakommande.

Det är just därför att förtryck går från det våldsamma till det besinningslösa, där man försöker bekämpa sina egna tillkortakommanden i någon annan, Den Andre, som det är så viktigt att aldrig ge den ene oinskränkt makt över den andre. Det är den viktigaste lärdom man tar med sig från barnhem, avdelningen, ett annat kön, en annan social klass, en annan etnicitet eller en vacker hudfärg.

Vi som har klagat på vanvårdsprocessen, och det finns rätt mycket att klaga på där, tvingas leva med att medelklassen förutsätter att det inte är ett utslag av en saklig eller rimlig iakttagelse, utan kommer av en ful oartighet, en sjuklighet: ”Imbecill psykopat med allvarliga brister inom vilja- och känslosfären.” (Romska vitboken s. 136) eller ”… en gravt narcissistisk patient påtalar att inte alla i världen förstår dennes storhet.” (Newsmill, Myt att tokfeministerna är hatade)

Det är också den mekanism som upprätthåller skillnaden mellan den skildrande och de skildrade. Det är också därför skildrarklasserna trivs så mycket bättre med varandra, än med oss andra. Med tiden blir man rätt trött på det. For real

Det är dessa attityder som är bakgrunden till att vanvårdsutredningen gick ut med en broschyr, för att påkalla de drabbades uppmärksamhet, som inleds med det muntra tillropet: ”Horunge” (här hos Sveriges socialchefer). Man försöker lyckligtvis numera inte längre vara ”kamratlig” med feminister genom att tilltala dem med epitet som ”djävla slyna.” Men, för oss som har varit på barnhem anses fortfarande just epitetet vara det naturliga tilltalet. Det finns, bevisligen, få mer trängande angelägenheter – skola, sjukvård och arbete, who gives a flying fuck?! – än att åtminstone få behålla rätten att tilltala svarta med epitetet: ”neger” (Johannes Anyuru, SVT Opinion, ”För vita svenskar är rasisten alltid någon annan”). Call them as you see them.

Men, visst är det bra med upprättelse? Är det inte det? Visst är det bra att skildrarklasserna har skrivit ickeklassernas ”mörka historia”? De intellektuella har en uppgift!

Eftersom det rör ickeklasserna så vänder skildrarklasserna inte sig till deras huvuden. Man frågar inte hur de ser på omhändertaganden, professionen, lagstiftning, rättstillämpning eller vetenskap – för de har inget av värde i huvudet. Frågeställningen är och förblir: ”Vad har hänt dig mellan benen?”

Visst är det ett vackert – ja, naturnära – sätt att bemöta den, som vill återupprätta sina medborgerliga rättigheter. ”För att det skall bli en seriös och vetenskaplig studie, måste du berätta dina erotiska skräckhistorier först, så kan det bli upprättelse … öh … sen … kanske … för vissa (fast inga tattare). Men, du kan berätta fritt. Vi förstår dig. Don’t try this at home. Vi kan skildra dig. We are trained professionals.

Vilka samhälleliga och vetenskapliga värden skildrarklasserna ser hos ickeklasserna? De som de har i fittan.

Mer, mer och än mer; ”mer och mer besudlad.”

Klaga? ”Imbecill psykopat …”

Det finns en aspekt av vanvården som skaver mer än andra: genocid. Det skulle ju vara trist om det gick att göra gällande att man att man har försökt utrota resande och romer.

Den aspekten osynliggörs därför med smeksam följsamhet i flera led. Man kan som sagt stoppa upp huvudet mellan benen på de drabbade och stirra stint, ”för deras egen skull.” I vanvårdsutredningen räknar man inte de levande, men, än mindre de döda. Problemet försvinner – i nationen – om nationens utredare blundar för det. Och genom att legitimera, i stället för att ta avstånd från omhändertaganden på etnisk grund, har man ytterligare osynliggjort den aspekt av frågan som har med genocid att göra.

”Den omständigheten att ett barns kontakt med sin familj och sitt ursprung eller barnets möjlighet att tala sitt modersmål begränsats eller försvårats kan ha gjorts i enlighet med den tidens uppfattning om vad som i längden skulle vara det bästa för barnet. Under den tidsperiod som ersättningen avser har uppfattningen förändrats, vilket gör att bedömningen får göras utifrån vad som ansågs normalt vid tiden för händelserna.” (Ersättningslagen, Prop. 2011/12:160, s. 22)

Den skrivningen avser förstås de som inte syns i den, romer och resande. Romska vitboken ger många exempel på vad som är ”normalt vid tiden” och ”i längden skulle vara det bästa.”

Låt oss därför ställa svensk lag mot FN:s definition av genocid:

Article II … (d) Imposing measures intended to prevent births within the group;
(e) Forcibly transferring children of the group to another group.” (FN, Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide)

Men, det ingår inte i det offentliga samtalet. Det är frågor som experter sköter och skildrar åt dig så att du skall slippa bry dig. Ta en kaka till.

Klaga?

En av anledningarna till att man är så bekymrad, är att man är så skuldmedveten. Man vet ju att man utsatt romer och resande för massiv diskriminering och har därför för sig att det skall medföra massiva kostnader att erkänna det. Men, man vet inte hur få romer och resande faktiskt har blivit.

Trots att tattarkrameri numera är på modet och förstärker frisinnade och progressiva identiteter och varumärken (inte sällan samma sak), hindrar det alltså inte att man retroaktivt legitimerat övergrepp som är liktydiga med genocid i svensk lag. Det förbiseendet kan bara förekomma där, vurm för sjattarnas och tattarnas rättigheter ännu är mer en pose än ett allvar, ännu mer är en accessoar än en tvingande angelägenhet.

Hans Caldaras, ”synnerligen artig och belevad”, skildrar sin egen erfarenhet av att ”frigöras” genom att reduceras till ett objekt för de som tycker sig veta bättre, skildrarklasserna, och pekar också just på John Takmans välvilja som ett av de ben kränkningen – ”mer och mer besudlad” – vilar på. (DN, Hans Caldaras: Det var jag som var ”Z-173”) Vitbokens dom är hårdare – ej lika synnerligt artig och belevad: ”Utmärkande för många av de omfattande kartläggningarna av romer är att de har byggt upp och bekräftat, snarare än att de har utmanat, negativa föreställningar om romer.” (Romska vitboken s. 95)

Det anmäler en självklar fråga. Vad är skillnaden mellan nu och då? När inträffade förvandlingen? När övergick kartläggning av romer från förtryck till förmån och kartläggare av romer från förtryckare till förkämpar? Hur gick det till?

Förmodligen var det rocket science. Man smällde av ett stort fyrverkeri vid millennieskiftet, och ur dimmorna stego tattarkramarne transmogrifierade, nyutsprungna, pånyttfödda, intill ryggmärgen tryckimpregnerade av helt äkta osjälvisk altruism.

När och hur blev det missriktade tattarkrameriet så djävla välriktat?

Det är inte det att jag inte tror på mirakler. Jag vill bara ha en skildring av härligheterna. Så att jag kan hänga med. Så att jag kan haka på.

Men osynliggörandet av ickeklasserna – som medmänniskor – i upprättelsen har haft konsekvenser. ”Han är också ett offer, men när han ber om en kofta blir han hånad … Vad känner han då? Och vart går han i stället?” (DN, Jonas Thente: Den politiska teorin är en hallucinogen som bör tas i lagom doser)

Du kan läsa om vart han går i tidningen. En förödmjukad vit man på marginalen har hittat hem:

” – Vi har inget samröre med SD men de verkar vara det enda parti som faktiskt bryr sig. Om de … kallar ihop till ett möte för att vi ska kunna bilda ett gemensamt rikstäckande förbund så är det en bra sak för oss som vi inte tänker tacka nej till, säger Peter Lindberg, presstalesman för Vanvårdad och bortglömd.” (SvD, Föreningar går ihop för ersättning till vanvårdade)

Och när du trodde att det inte kunde bli värre, så fortsätter det ändå att falla, fritt:

”På fredag startas en ny förening som tänker kräva upprättelse för Sveriges resandefolk (sic!).

– Jag vet att i vår förening, bara i Vanvårdad och bortglömd, så är vi 75 procent som är resande, säger Lindberg till P4 Jönköping.” (SR P4 Jönköping, Ny förening kräver upprättelse för resandefolket.)

Antiziganism, också bland resande, har varit en skamfläck för oss som drivit upprättelsefrågan, sedan Gun Strömdahl tillsammans med Linda Styf vägrade samarbete med romerna (”vi vet hurdana de är”) i föreningen Samhällets styvbarn 2007 till Peter Lindberg i föreningen Vanvårdad och bortglömd 2014. Det är ett exempel så gott som något på de förtrycktas förtryck av de förtryckta.

Och så är vi tillbaka på ruta ett. Tattarna har återigen pressats ut i marginalen, den marginal där inget återstår, annat än att bete sig som en tattare.

Fireworks? Anyone?

*

Publicerat i Tidningen Kulturen 2014-06-10