Arlington

”He wasn’t a good soldier.” Arlington National Cemetery; man kan inte riktigt förbereda sig för 400.000 gravar.

Adrian Michael Perkins
Adrian Michael Perkins

Man kan inte heller riktigt förbereda sig inför att det blir så tydligt att USA är ett imperium – och oavsett om vad vi tycker om USA – så bygger alla imperier på oanade mängder blod. Och vad vi än tycker det, så är har USA varit, och förblir, garanten för vår egen nationella säkerhet. Vi har ingen nationell gravplats. En av anledningarna är att vi har outsourcat vår säkerhet. Vi möter dem som dött för oss (bl.a.) i Arlington.

Peter Englund skriver mycket fint om de där tokerierna, i sin Spegelscener; en fascination av krig som går vinglande balansgång mellan det nödvändiga och det otillständiga. Micheal Herr (Dispatches, Apocalypse Now, Full Metal Jacket), som tyvärr dog i sommar (The New York Times – Michael Herr, Author of a Vietnam Classic, Dies at 76), talar om samma tveksamma balansgång, i Coco Schrijbergs klassiska och alltid lika nödvändiga dokumentär First Kill; en dokumentär som oroar med mer sanning än vad som är lätt att svälja. Michael Herr är en av få hjältar jag har haft: ” … he came to resent his celebrity, especially when reporters or television producers wanted him to relive his time in Vietnam. … Among other things, a retrospective light shining on him struck him as disrespectful to the men he wrote about.” 

Det där drev oss till Osijek, Vukovar och Novi Sad. Det drev oss till radiotornet i GliwicePrzemysl och den Röda armens gravplats  i Wroclaw.  

Slaget om Przemysl
Slaget om Przemysl
Wroclaw 1945
Wroclaw 1945
Vukovar 1991
Vukovar 1991

Man kan inte gå oberörd förbi de äldre par, som uppenbarligen besöker Arlington, för att närstående ligger där; tänk så många öden som samlats där.

Jag tror det går att uppfatta på distans. Men när man är där drabbas man av att platsens rituella, religiösa, betydelse. Hedersvaktens 21 steg och 21 sekunder, den nästan bisarra stiliseringen av ritual, rörelser och persedlar; allt är ägnat att helga de döda. Och genom att helga dem som dött för nationen, så helgar man också nationen.

Jag själv kommer från en tid när man slutade beundra mandom, mod och morske män och i stället började se hjältar och mod som löjeväckande. En mer reflekterad hållning till hjältar kan aldrig skada, men, som så ofta hos oss förföll vi till att lika oreflekterat bara förkasta det vi trodde på i går. Det är bekvämt; kräver ingen tankemöda – eller möda av något slag – och ändå kan man tycka ”helt rätt” och använda de åsikterna som ett sorts socialt glidmedel.

Vilka hjältar har vi här? Ingvar Carlsson? Hans Holmér? Refat El-Saed? Barbro Holmberg? Janne Josefsson? Kanske beror vår avvaktande hållning till hjältar på, att vi avundas de länder som inte har lika glest mellan dem.

Vi har Raul Wallenberg. Men det säger något om oss, att vi tappade bort honom.

Hur det än är med det, är Arlington en mycket vacker plats; en plats som på många sätt är helt ofattbar. Jag hoppas att bilderna förmedlar något av det.

I museets bokhandel finns böcker för att förklara veteranernas ilska för deras barn.

Kanske skall vi tillägna den här sidan till Adrian Michael Perkins (översta bilden). Född 12 september 1994, död 17 May 2014. Han hann inte bli 20 år gammal. Olika falla ödets lotter. Och så mycket onödigare än så här blir knappast en våldsam död. MailOnline – US soldier shot colleague dead because he thought his uniform was messy and he ‘wasn’t a good soldier’

Hur det kom sig att kameran fastnade för Adrian Michael Perkins? Olika falla ödets lotter.