När Aida Hadžialić blev kommunalråd i Halmstad 2010, visade jag henne bygden öster om Simlångsdalen, just den landsort hon nu talar för i Aftonbladet. Det samhället höll på att falla ut genom botten. Kanske kunde unga friska ögon tillföra något.
Trakterna ovanföre den gamla skidanläggningen i Gyltige har sedan Fredrik Ströms Folket i Simlångsdalen alltid associerats med tattarna i Pickelsbo. Det är den gängse europeiska bilden. Ju längre österut de bor – i världsdelen, landet eller kommunen – desto lägre stående anses de vara.
Som av en händelse skriver Paul Mason om unga vita fattiga i The Guardian, samma vecka som Aida Hadžialić gör det i Aftonbladet. Hans analys är att den fattiga arbetarklassens kultur har utplånats av thatcherismen. Det var det som höll på att hända där vi levde då och det var det jag ville visa henne. Fattigdomen höll på att krossa bygden.
Det predatoriska parasiterandet på fattiga är lika mycket bygdens tradition som midsommarstången. Det är ju det Fredrik Ström berättar om. Och förr eller senare lämnar alla bygden. Det spelar ingen roll vad du tycker om det, du har ändå betalat för det; den som har arbetslöshetsersättning eller är sjukskriven under lågsäsong och arbetar nästan utan lön under högsäsong. När jag kom på en gammal distriktssköterska med att ha lurat sina polacker på deras lön, for det ur henne: ”De skall inte ha lön, de super ju bara upp det.”
”Du tror väl inte att vi åker dit ut”, sade polisen. De som drabbas av det glömmer det aldrig. De glömmer det inte därför att det är sant. Resultatet är laglöst land. Det är allt annat än tillrådligt att leva där som ensam kvinna. Oavsett ålder. När min granne berättade om en gruppvåldtäkt hon råkat ut för – nej, hon ringde inte polisen – fick vi nog. Vi visste precis vem det var och precis hur de förövarna hängde samman med de lokala maktstrukturerna och hur det i sin tur garanterade att de skulle gå fria. Hennes närmsta grannar voro saligvordna sommargäster med bygderomantik i blick; polisens insatschef, en kammaråklagare och ett hovrättsråd (it’s a true story).
Vi hörde självfallet inte av Hadžialić under hennes tid som kommunalråd. I samband med att vi flyttade därifrån sökte jag upp henne för att berätta om hoten, våldet och otryggheten på landsorten. Jag kan nog rätt säkert säga att hon inte uppfattade att hon själv hade något med det att göra. Däremot berättade hon att själv var hotad. Det senare tycktes däremot besvära henne.
Hon berättade också att hon verkligen hade lyssnat till vad jag berättat för henne den där gången. Jag hade ju sagt att inga politiska partier (utom låglönefundamentalisterna) hade vänt sig till landsbygden. Hon hade därför ordnat med en val-buss, som skulle turnera på landsbygden. Jag såg aldrig till den bussen. Kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam.
Det råder nog inget tvivel om Hadžialić tillmötesgående den gången mest berodde på att hon var ung och dum. Socialdemokratin övergav landsbygden för många decennier sedan. De befarar att ekonomisk tillväxt på landsorten skall komma lokala kapitalister och markägare till del. Hellre då offra alltsammans än att hitta spelregler som fungerar. Så länge inga svenskar arbetar på hyggena och åkrarna skiter socialdemokratin högaktningsfullt i deras villkor. Det är hela saken.
Halmstad är en segregerad kommun. I ena änden har Moderaterna 54 % i det välmående valdistriktet Tylösand-Frösakull, i den andra det invandrartäta Andersberg Norra har Socialdemokraterna 72 % av rösterna. I väster inkomster mellan 20 och 50 tusen i månaden. I öster mellan 12 och 13 tusen i månaden.
I Simlångsdalen har Social- och Sverigedemokraterna var sin fjärdedel av rösterna. Man kan i grund och botten inte förtänka väljarna det. Det är ju knappast rationellt att rösta på de demokratiska partierna i de trakterna.
Aida Hadžialićs röster kommer inte från landsbygden. De kommer från invandrarförorten. Hennes väljare kommer från de trakter där man ännu inte helt uppfattat att Olof Palme är helt död. T.o.m. mycket död. Cynikern skrattar att idioterna i förorten röstar socialdemokratiskt därför att de ännu inte förstår svenska.
Den fattige blatten och den fattige lantisen har mycket mer gemensamt med varandra, än vad de har med den sociala surfaren Hadžialić. Ingen av dem har henne att tacka för det minsta. Det tar dem ett halvår att tjäna vad hon tjänade på en månad på sitt första jobb. Om de alls har ett jobb.
När Hadžialić höll ett brandtal inför europafacken reagerade jag på det. Det är alltid alarmerande när en person exploaterar sig själv, sin historia och berättelse i det offentliga rummet så tanklöst. Hadžialić brandtal handlade om öppna gränser: ”Vi skall välkomna migranter inte vara rädda för dem.” Hon var själv det lysande exemplet (en Selimović runner-up) på lyckosam invandring; från våldtäktslägren i Foča till ministerpost, på grund av helt äkta svensk socialdemokrati.
I SvD berättar nu Hadžialić att hon är ”fullt medveten om” motsättningen mellan hennes eget levnadsöde och den politik hon nu för: ”Men jag är ett statsråd i den svenska regeringen och jag måste tänka på landets bästa.” Det är inte första gången vi ser politiker utmåla det oförsvarliga som ett tungt ansvar som de tvingas bära. Vi förstår också att Hadžialić – liksom många andra politiska broilers – helt saknar mänsklig beröring med de som röstar på henne.
De två ståndpunkter som Aida Hadžialić har antagit i invandrarfrågan är så väsensskilda, diametralt motsatta, att det inte blir helt lätt att hitta någon som nedlåter sig till en diskussion på en så låg nivå.
Däremot är en så stor moralisk flexibilitet politiskt användbar. Det var väl just de kvaliteterna man hoppades finna i en så ung och oerfaren minister. Man upphör – fort – att vara ung, när det hela är över och man upptäcker hur ensam en människa kan vara. ”Is a dream a lie if it don’t come true or is it something worse?”
Lite senare dömdes den man som hade hotat Hadžialić. Såvitt jag vet har ingen som hotats, misshandlats eller våldtagits i byarna utanför Simlångsdalen fått rättelse. På det viset är vi lantisar precis samma sorts slödder som Alexandra Pascalidou, Anna-Klara Bratt och hela det identitetspolitiska hydet. Ingen av dem åtnjuter lagens skydd, men det är ”oerhört problematiskt” att de understår sig att gnälla om det.
Vi vet redan att socialdemokratin inte har något att erbjuda svenska romer, resande, judar, svarta, asiater eller muslimer. Hadžialić använder en grupp som socialdemokratin är totalt likgiltig för, som tillhygge mot en annan grupp, som de är lika likgiltiga för.
Det som händer i det halländska skogslandet är inget mindre än historiens slut. Man stöter på lämningar sedan vikingatiden på var och varannan gård. Nu upphör den kontinuiteten. Det vi ser är förintandet av en kultur. Det säger något om vår tids politiker och hur orelaterade de är, att Hadžialić ens vågar ta upp att hon vill skicka en val-buss, som svar på en historisk tragedi.
Jag visade Aida Fröböke kvarn. Kvarnen ligger vackert i en ravin i Fylleåns dalgång. Mossvattnet doftar tungt om aftonen. Där har jag kommit till ro. Nu på vintern låg snön djup, tyst och tung.
Jag hade lockat Aida mycket, mycket långt från hennes hemtrakter. Det såg inte ut som om hon hade förirrat sig så långt ut bland hiena förut. Jag tyckte lite synd om henne, där hon pulsade fram i sina blanka klackade lågskor.