Den som har någon som helst tvekan om vad regeringen faktiskt tänker i vanvårdsfrågan, bör dröja vid avsnittet i lagrådsremissen, där det påpekas att den som framför anklagelser mot någon av dem som begått dessa övergrepp, kan åtalas för förtal. Det behöver väl inte nämnas att det brottet ännu inte är preskriberat.
Torbjörn Jerlerup och Anne Skånér invänder här på Newsmill, i reaktioner på en lagrådsremiss från vår regering, mot den märkliga tidsgräns som dragits, för vem som kan få ersättning för övergrepp och inte.
Den sittande regeringen har nu en gång faktiskt klargjort sin avsikt. Man vill inte ersätta dem som drabbats av vanvård på barnhem. Nu när man ändå lämnar ett lagförslag, så gör man det under tvång. Man vill begränsa verkningarna av nederlaget. Därför är lagrådsremissen på många sätt en skrämmande läsning.
Det är kanske inte ägnat att förvåna att ingen av dem som förlorat sitt språk och sin kultur på grund av rasistiskt motiverade omhändertaganden kommer att omfattas av ersättningen. Men, det måste ändå sägas vara rätt häftigt att man nu hårddrar tolkningarna så, att inte heller de som har givits felaktiga diagnoser, ständigt omplacerats med kända och självklart förödande konsekvenser eller ens de som utsatts för medicinska övergrepp, kommer att omfattas. Vad det gäller de medicinska övergreppen tycks man i huvudsak avse påtvingade ingrepp i flickors underliv.
Sverige har förändrats. Den jämlikhet vi strävat mot för kvinnor, har kanske aldrig tidigare tagit så stora steg bakåt. Det är en syn på kvinnor, som jämställer dem med kreatur. I ljuset av lagrådsremissen – vad regeringen faktiskt föreslår efter alla dessa år – framstår vanvårdsdebattörer som gisslan i ett mycket elakt spel.
Ursprungligen sattes gränsen för de övergrepp som skulle komma ifråga för statens uppgörelse vid 1980, för att undgå eventuellt rättsligt ansvar. Staten kan ju inte gå ut och erkänna övergrepp, som inte är preskriberade, utan att också lagföra dem. Det var det man ville undvika. Tänk vilka rubriker det skulle ha blivit, om man hade kasat offenligt anställda pedofiler inför rätta.
Nu har man häftat på en efterkonstruktion. Det heter att övergrepp inte förekommer i samma utsträckning mer, varför man inte heller behöver oroa sig för dem.
Det är en bortförklaring som man har tagit till, om och om igen, under hela det moderna Sveriges historia. Det var inte vi, det vara våra föregångare – de var så omoderna. Vid sidan av att man med ett sådant påstående faktiskt omyndigförklarar bl.a. BO Fredrik Malmberg, säger det något om hur litet det krävs för att sopa så ohyggliga saker under mattan. Man tar bara till samma gamla lögn – igen.
Den som har någon som helst tvekan om vad regeringen faktiskt tänker i frågan, bör dröja vid avsnittet i lagrådsremissen, där det påpekas att den som framför anklagelser mot någon av dem som begått dessa övergrepp, kan åtalas för förtal. Det behöver väl inte nämnas att det brottet ännu inte är preskriberat.
När nutid blivit dåtid, visar det sig utan undantag, att övergreppen alltid varit lika utbredda, som i varje annan tid. Men det, det får vi ta i en annan tid.