Veckans missfoster

En gång i tiden tyckte jag att det var viktigt att läsa tidningen. Det tycker jag verkligen inte längre. Jag såg det som en plikt. Jag hade för mig att det var ett sätt att delta i samhällslivet. Men, mina tidningar tyckte inte att de hade någon plikt mot mig, deras plikt var mot marknaden. De som ännu skriver, vill ju gärna tro att deras hantverk betyder något viktigt. De vill att vi skall bekräfta det. 

Boy-George-012Boy George - röda läppar

There is fiction in the space between
You and me”

Den intellektuella klassens budskap är först och främst att de är bättre än ”ordinära” människor. Det ligger något genant och överkompenserat över den som hävdar sin stora betydelse … och så gärna ger uttryck för sin ringaktning av andra.

När Internet kom, kom också möjligheten att kommunicera med media. Det slutade jag snart med. Det där att den som håller med är duktig och den som inte håller med är en idiot … Nej, det är inte en diskussion. Det är så en klass som föraktar ”vanliga” människor uttrycker sig.

Det kommersialiserade människoföraktet blir som tydligast i den mediala hetsen mot Anna Odell och Sture Bergwall. Nu när Ann Heberlein råkat i luven på Rakel Chukri, har redaktören som roll upphöjts till en position bortom kritik. Men, när hetsen mot Anna Odell var som värst publicerades t.o.m. en läkare (David Eberhard) som gav sig på en patient. Så skall en undermänniska tas! Om det är en slump att media med en röst mobbar den mobbade? Om det kollektivet är oskyldiga till det?

Man behövde inte läsa så särskilt mycket, innan det puerila och dramatiserande i Ann Heberleins texter föll en i ögonen. Heberlein är representativ för intellektuell svensk medelklass. De var bönder i går och har nyligt flyttat in till stan. De är mycket imponerade av sin nyfunna sociala belägenhet, svadan finns där, men tankegodset är rätt löst påklistrat; ett lapptäcke med omväxlande rosa, blå, röda och i förekommande fall, bruna lappar. Lapp som lapp.

F:a Heberlein var ögonskenligen en missfostercirkus från början. Hon spelade en roll som går hem hos redaktörer och den rollen spelade hon verkligen väl. Om jag inte missuppfattat historieskrivningen är Ann Heberlein rent faktiskt Rakel Chukris egen Golem, henne eget verk, hennes egen ”creature made of clay” (Patrick Kavanagh). Det var en totalupplevelse, med intressanta (men lite väl förförpackade) lyten och allt.

När Heberlein gav sig på ”en rasifierad brud” från förorten, gjorde hon det som hon är bäst på; hon fyllde manegen med narrspel. Det är lika simpelt som effektivt. Alla pratar om henne.

Redaktörer vet bättre än mig. Och dig. Alla vet det.

Den annars både tilltalande, tänk- och läsvärda Nisha Besara är inne på det temat, när hon talar om Heberlein i samma sammanhang. Den goda människan har ersatts av den ännu bättre människan. Hon och han – Homo altus: ”Här kommer vi som strävsamt har jobbat oss fram och upp genom att vara dubbelt så bra.” (Expressen – Därför gick det snett så snabbt, Ann Heberlein)

Det är säkert så att Nisha Besara är dubbelt så bra. Jag betvivlar det inte för ett ögonblick. Men jag själv är inte det minsta intresserad av att läsa någon som är, tror eller hävdar att han eller hon är dubbelt så bra. Och jag undrar lite. Vilken plats har de röster som inte är ”dubbelt så bra”? Hur skall man över huvud taget hantera människor som inte är ”dubbelt så bra” i en demokrati? Straffa dem? Osynliggöra dem? Ignorera dem? Hata dem? Spärra in dem? Förvisa dem? Medicinera dem? Stirilisera dem? Pissa på dem? Skriva om dem? Gestalta dem? Skildra dem? Noréna dem? Gasa dem?

De själv skall i vart fall inte gör det. Då blir det ju inte ens hälften så bra.

*

För några veckor sedan uppmärksammade Nordegren och Epstein filmen Spotlight. Filmen handlar om Spotlight teametThe Boston Globe och deras avslöjande av övergrepp inom Katolska kyrkan. Thomas Nordgren koketterar missklädsamt med sin inskränkta syn på katoliker. Han är missnöjd med filmen, eftersom den handlar så mycket om redaktionens inre dynamik, i förhållande till ett samhälle som har en underförstådd överenskommelse om att hålla en missgynnad grupp nere.

Jag själv tycker att filmen är förvånansvärt träffsäker och den kan i många stycken översättas direkt till svenska förhållanden – inte minst i fråga om medias brist på förmåga och mod.

Men det finns stora skillnader mellan Boston och Sverige. The Boston Globe (en tidning) publicerade 600 artiklar i ämnet under 2002. Det är tveksamt om det publicerats 600 artiklar om ämnet av någon tidning i Sverige mellan 2002 och 2016. Det som är helt säkert, är att inte en enda av de artiklarna varit lika väl underbyggda sakligt sett. De artiklarna har inte varit ”dubbelt så bra.” Typ.

249 personer i Katolska kyrkan anklagades offentligt för att begått sexuella övergrepp i staden Boston. I nationen Sverige har inte en enda (inte en enda) person anklagats för att ha begått övergrepp av något slag, till följd av utredningar eller rapportering i media. Inte en enda.

Det finns en mycket enkel anledning till det. Det finns ingen (inte en enda) redaktör som uppfattat att ämnet har med deras demokratiska uppdrag att göra; att det finns ett demokratiskt ställningstagande de borde göra. Det finns ingen (inte en enda) redaktör som har tagit det steg Martin Baron tog på The Boston Globe. I stället har de producerat ”content.”

I samband med den så kallade upprättelseceremonin kallades just Ann Heberlein in till Nordegren och Epstein. Någon redaktör behövde någon som kunde prata och Heberlein hade skrivit ”Min beoik” om förlåtelse. Det tillför faktiskt ingenting att någon som är så absolut okunnig i en fråga uttalar sig. Eftersom man städslade en dilettant att ”analysera” upprättelseprocessen, missade man också att upprättelsens reella innebörd, var att samtliga demokratiska partier hade enats MOT dem som hade drabbats av övergreppen. Det har nu också bekräftats av Åsa Regnér.

Visa mig ett enda parti som har en enda programpunkt som riktar sig till oss. Inte det ”What’s that spell?! What’s that spell?! What’s that spell?!” Upprättelse? Knappast. Det var Fuck and Forget! Big time. 

Det händer något när man gör sådan journalistik. Det händer ungefär samma sak, som när Ann Heberlein skriver: ”En rasifierad brud från förorten. Det är den perfekta kulturskribenten.” Det händer samma sak, som om man hade bjudit in Benny Hill, för att diskutera förintelsens minnesdag. Relationen har förstörts. För alltid.

Något har ohjälpligt gått sönder och de som gör sådana övertramp: de står kvar på den där positionen, där man bekräftar sig själv genom att spotta på människors sorger. De har gjort sig beroende av maktasymmetrin. De kommer inte komma dig till mötes … annat än om man tvingar dem till det.

Det går mycket raka linjer mellan det förhållningssättet och exploateringen av utsatta som i Daniel Velascos dokumentär Den fastspända flickan, Helen Grolls fråga om judarnas skuld och Jörgen Huitfeldts reportage där anonyma uppgiftslämnare påstår att ensakommande inte flytt från krig, utan att de är här för de vill få en Iphone. De har alla reducerat de människor de beskriver och talar om till själlösa figuranter i deras content. De är fullständigt främmande för att se dem som likvärdiga deltagare i en diskussion i och om vårt samhälle.

Vi som har diskuterat de frågor som rört omhändertaganden och konsekvenserna av det, kunde lika gärna sjungit ”Sköna maj”. Vi har inte åstadkommit någonting. Inget har förändrats. Inget har förbättrats. Tvärt om. Varje försök av oss att lyfta missförhållanden, möts av en reaktion som alltmer krampaktigt hävdar att undermänniskorna … är undermänniskor. Avståndet mellan herrefolket och löskefolket har aldrig varit större än det är nu. Inget blev bättre. Men vi; vi blev dubbelt så dåliga.

Det ställer också den som är underordnad, men vill delta i samhällsdebatten, inför en bister realitet. Det är meningslöst att försöka påverka något genom att debattera eller diskutera. Det enda rationella sättet att åstadkomma ens små och rimliga förändringar är genom hot och våld. Det är – bevisligen och undantagslöst – idioti att argumentera genom att lyfta fram fakta eller göra internationella jämförelser.

Man kan se gnället om näthat i det ljuset också. ”Dubbelt så bra?” Fuck you right back.

*

Det är inga små förbiseenden man har gjort.

Man har helt förbisett ras, kvinnor och sexualitet.

I tvångsvårdsutredningen (2015 – 1300 sidor) nämns aldrig homosexualitet, än mindre lesbiska flickor. Den homosexuella medelklassen kunde inte vara mer ointresserad. De har ju fullt upp att producera content. Och skulle någon nolla ta upp socialfallens homosexualitet, då rynkar man på näsan åt det. Det är ju inte … content … inte ens hälften så bra.

På Irland har den dåvarande premiärministern Enda Kenny riktat en ursäkt till de kvinnor som berövats sin frihet och sina barn av kvinnofientliga skäl. Den dåvarande premiärministern Julia Gillard riktade en ursäkt till de australiska kvinnor som berövats sina barn där. Det saknar helt motsvarighet hos oss. Det råder ingen brist på kvinnor som behandlats som mänsklig avfall, därför att de själva eller deras barn omhändertagits. Det är bara det att den svenska medelklassens feminism inte sträcker sig så långt ned i den sociala avgrunden.

I Australien har man riktat en ursäkt till ursprungsbefolkningen där, eftersom man behandlat dem ohyggligt illa på barnhem. Det har man gjort i Kanada också. Kanada har också haft en sanningskommission, som har konstaterat att omhändertagandena av deras ursprungsbefolkning är att jämställa med ett folkmord.

Här i Sverige nämns över huvud taget aldrig de svenska samerna i samband med nomadskolorna någon enda gång under hela processen. Ingen har ställt en enda fråga till Åsa Regnér eller Morgan Johansson om vår ursprungsbefolkning.

Det är märkligt att se dessa ursäkter i andra länder, därför att de alla innehåller en så fin, för att inte säga vacker, känsloton (”… words … sweet and strong, like the fragrance of orchids) – helt bortom något som förekommit här. Det debila blir aldrig ”dubbelt så bra.”

Det är en ofattbart obildad idioti. Hur fan kan det bara hända?

Redaktörer har inget intresse för det. De har bara intresse för den här veckans missfoster.

img_0674
Esmeralda ger Quasimodo att dricka