Alliansen blind för missförhållandena

Barnhem. När det gäller dagens missförhållanden och vanvård står alliansens folkhemskritik blind, stum och handfallen, skriver PH
Bartholdsson.

Vi som har försökt förstå hur den goda viljan kunnat urarta i
vanvård på barn- och fosterhem har självklart följt folkhemskritiken
uppmärksamt. Några av dem som lämnat bidrag till den diskussionen – och därmed hjälpt oss att förstå, oavsett om vi håller med eller inte – är Yvonne Hirdman, Maija Runcis, Maciej Zaremba och Gellert
Tamas. Man kan kanske tillåta sig att sammanfatta deras insatser
med att de riktat ljuset mot missbruk av välvilja, välfärd och
vetenskap.

Diskussionen har, förstås, varit välpasslig för borgliga politiker och man har inte varit sen att omfatta, sola sig i och inte minst ideologisera, kritiken.

Men de tillkortakommanden som belyses av folkhemskritiken ligger nu 10, 20, 30 år eller ännu längre tillbaka i tiden. Nu är en annan tid, en tid med andra missförhållanden.

I en interpellationsdebatt (15/1) där riksdagsledamoten
Pyry Niemi (S) riktar en fråga till Maria Larsson (KD) om
upprättelse till finska krigsbarn kommer just det otidsenliga och
otillräckliga i folkhemskritiken i blixtbelysning. Samhället har
inte, menar minister Larsson, ansvar för de övergreppen
därför att de finska föräldrarna lämnat ifrån sig barnen frivilligt.
Ja, hon säger så. Vi förstår då också varför upprättelseprocessen
omgivits av så stora svårigheter.

Kristdemokraterna och regeringen tar inte avstånd från
övergrepp som sådana. Normaliseringen av barnmisshandel –
”normal”, ”acceptabel” och ”aga” är ord som används i Ersättningslagen – bekräftar den iakttagelsen. Det man främst
tar avstånd från är samhällets inblandning i övergreppen; folkhemmet och välfärdspolitiken, att samhället har ”klampat in i
familjernas liv”.

Bakom undantaget för så kallade frivilliga omhändertagandena
döljer sig en vidrig hantering där maktlösa grupper förmåtts lämna ifrån sig sina barn efter att utsatts för påtryckningar, hot, utpressning
och vilseledande, inte minst i provinsen.

Undantaget har med andra ord lett till att förövare går fria
samtidigt som offren till och med nekas en ursäkt.
När det gäller dagens missförhållanden står folkhemskritiken
blind, stum och handfallen. Övervåld på Oasen i Aneby, ”Den fastspända flickan” och inlåsningarna på BUP i Stockholm är samtlig tre fall så grova att det ligger något svindlande över dem. Ändå
anser regeringen att missförhållanden har blivit marginella
företeelser. Privatiseringarna misslyckas i den ena samhällssektorn
efter den andra; sjukvård, äldrevård, järnvägenoch på landsvägarna. Men, privatiseringarna av barnhemmen påstås alltså ha lyckats. Det
är förstås mycket osannolikt och mer troligt är att systemskiftet
istället lett till en större utsatthet.

Historien, så som den formulerades i folkhemskritiken, tog
slut vid regeringsskiftet 2006. Det talades då om befrielse från
folkhemmet. Vad består denna frihet av? Isolering, nedläggning
och bältesläggning? Kristdemokraternas barnhemspolitik har
helt enkelt förirrat sig bortom historiens slut.

PH Bartholdsson
På barnhem
1970 – 1975

*

Publicerad i ETC 2014-07-27