Non, je ne regrette rien

Foto: TT

Jag tror den bästa skildringen av chocken att fängslas, den hittar man ändå hos Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn.

Hos honom hittar man också den bästa skildringen av dem, som berövats sina privilegier, som fortfarande tror att de kan rätta till ”misstaget”, om de bara når fram till rätt öron.

Vi kan vara tämligen säkra på att plitarna på häktet, inte är frankofiler, som lägger sig platt för de som pimplar rött och knaprar på ostar. De läser kanske inte ens dikter.

Svenska häkten har kritiserats många, många gånger, för de omänskliga förhållandena där. Skrinirsmal kommer förmodligen få en helt ny mening för Arnault.

”Ofta har mig en månad
känts mycket kortare
än denna halva natt!” 

Idioten kommer säkert försöka hävda att han har rätt – för den bluffen har ju alltid gått hem hitintills. Det här kan väl inte vara något annat, än ett litet hack i skivan, en litet misstag, som lätt rättas till.

Jag undrar hur länge han behöver sitt där i häktet, medan maran rider, innan han inser att det hade varit lättare, att ta straffet; att tre år på anstalt är billigt, jämfört med några få månader i häkte.

Det går så där

En ”perfekt storm” för SD – sedan gick rullgardinen ner

Negra Efendić har skrivit mycket som har varit läsvärt. Hennes skildring av ”välkomnandet” i Sverige och återvändandet till Bosnien, är obligatorisk läsning för den som vill följa sin samtid. Det blir inte sämre eller mindre obligatorisk för att det är en kvinna som skriver. Tvärt om. Hennes träffsäkra skildring av amerikansk fattigdom vittnar om en erfarenhet, insyn i och förståelse för utkants-vita, som knappast kommer gratis.

Men, här skriver Efendić om svenskar, sverigedemokrater, som hon uppenbarligen inte har särskilt mycket sympati för. Det blir kvävande kolonialt. Om Efendić har något annat uppsåt, än att snyta ur sig en artikel och passa på att hälla bensin på brasan, så lyckas hon inte med det.

Upplägget är det sedvanliga ”I-am-a-helt-neutral-rasse-killer” – lite Mustafa Can – d.v.s. invandrare snackar med rassen, som ”avslöjas” med att vara inkonsekvent, när han eller hon gillar en journalist som är blatte. Rassen får säga bu och rassen får säga bä. Sedan säger statsvetaren hur det är och förklarar för menigheten varför rasse-troglodyten tänker som han eller hon gör. Najs.

Det sätter fingret på ett problem, som håller på att beröva både politik och vetenskap dess legitimitet. Politiken – till följd av att de är så enfaldiga lekmän – vänder sig till akademi och vetenskap, för att få ”veta hur det är.” ”Hur det är” står mycket långt ner på prioriterings-listan, när man fattar demokratiska beslut. Demokrati omsätter inte ”hur det är” i exekutiva beslut, den omsätter människors önskningar i exekutiva beslut.

Case in point. Katarina Barrling gör också saker som inte är så dumma. Men, hon menar också att #metto-uppropen inte är riktigt på riktigt, förrän akademierna har fått att avgöra om uppropen är legitima eller ej. (Katarina Barrling angående oseriös journalistik kopplat till en blind acceptans av #Metoo) Det är en självbild som är mycket, mycket skild från den uppfattning om människors lika värde, som kommer till uttryck i Regeringsformen och de olika konventionerna om människans rättigheter. Den hållningen är helt främmande för demokrati och likaberättigande.

2018 blir därmed en sorts 1800-tal där man talar om människor, beroende på om de röstar fel, bor fel, blivit sexuellt trakasserade fel, blivit friställda fel, etc., etc., som om de vår så mycket lägre stående, att vi måste vända oss till experter för att förstå dem.

Det går så där.

Veckans knytblus

Sara Danius berättar i ett lika stilsäkert som efterlängtat sommarprogram om sitt  annus horribilis.

Det hon berättar bekräftar det vi redan vet och det vi redan förstår. Jag tycker nog ändå det mest graverande är Anders Olssons påstående att Carl Gustav velat bli av med Danius. Det är så ynkligt att man famlar efter tillräckligt förklenande omdömen.

En yrvaken Gunnar Bolin och en än försiktigare Lisa Irenius lägger sig i mittfilen – så angelägna om att varken ta ställning eller förnärma någon. Siktar de själva på en plats i akademien?

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7022495

https://www.svd.se/vad-hande-med-horace-engdahl-under-julen-2017

Det är den sådan hukande frånvaro av civilkurage, som sätter ett frågetecken för hela den intellektuella klassen. Var var ni, när de här kvinnorna behövde er?

Historiemissbruk

SD har gjort en film om Socialdemokratins historia med betoning på den rasism som kan ha förekommit i den rörelsen. Jag kommer inte att se den. Orka.

Men det är rätt intressant att följa reaktionerna på tilltaget. Det är ett djävla bensprattel. Historiker och intellektuella känner sig manade att rätta historieskrivningen och fördöma filmen. Det är inte så lite de sista dagarna i bunkern över det.

Fint folk har hållit på att rätta smått folk med felaktiga uppfattningar under hela tvåtusentalet. Trots att de  är så duktiga, för att inte tala om hur rätt de har, har sverigedemokraterna ändå gått från 1,44 % 2002 till 12,86 % 2014 i riksdagsvalen. Det ser inte ut som att segertåget har tappat tempo inför valet 2018. Det verkar inte som någon frågar sig, om sådant trav på stället med hög häst är särskilt ändamålsenligt … eller ens om det kanske är mindre demokratiskt än elitistiskt.

Men det handlar väl rätt lite om resultat, inkluderande och demokrati. Förmodligen handlar det mer om en exkluderande pose: ”Titta, jag har rätt åsikter.” Det obligatoriska ryggdunkandet är lika ängsligt. Behöver man verkligen påpeka, att man inte är idiot. Tydligen. Mycket och ofta.

Back-Slapping Backbenchers give Prime Minister Diefenbaker a cheery welcome.  (Photo by Barry Philp/Toronto Star via Getty Images)

*

Men, låt oss svära i kyrkan. Vad fan är akademiker och intellektuella i Sverige? Har de verkligen mer trovärdighet än vad sverigedemokrater har? De tycker säkert det.

Jag har haft möjlighet att följa kunskapsförvaltarna från två håll. Dels deltog jag i diskussionen kring vanvårdsprocessen. Dels kunde jag följa min hustru när hon var doktorand i historia i Lund.

Vanvårdsutredningen påstods vara det största historiska projekt någonsin i Sverige. En av förutsättningarna för utredningen var, att de som deltog kunde fara så illa av det, att det fanns en risk att de tog sina liv. Utredaren, Göran Johansson, ansåg på direkt fråga om det, att kunskapen var så viktig att det var värt risken. Det var varken forskare eller tjänstemän som utsattes för riskerna. Det var subaltern. Smått folk.

Bortförklaringen – kunskap – är lika vidrig på Regeringsgatan som den var i Block 10.

Hanteringen av personuppgifter och förhållandet till informerat samtycke, var som hämtat ur en nedstigning i helvetet.

Den enda historiker som faktiskt stuckit ut nacken för det som är rätt, är den historiker som själv deltog i vanvårdsutredningen, Johanna Sköld. DN Debatt. ”Vanvårdade nekas pengar trots förbjuden bestraffning”

Ett mer massivt missbruk av historia, än vanvårdsutredningen och upprättelseprocessen, är svårt leta upp. Men var är protesterna? Det är inga protester, eftersom det kostar mer när man utmanar makten, än när fint folk rättar smått folk.

*

Vi hade besök av en av min hustrus kollegor på forskarskolan för några veckor sedan. Det rev upp många sår. Samtalen kom att dröja vid härskartekniker; högt, lågt och allt mellan; hela djävla programmet. Och de där djävla kotterierna, där man så ängsligt rättar sig mittåt.

Carina och Johanna

Johanna skrev aldrig klart sin avhandling. När hon återkommer till det konstaterar hon, att hon aldrig blivit så illa behandlad på grund av sitt kön i något annat sammanhang. ”Att bli så diskriminerad på grund av mitt kön, blev en kamp för mycket.” Med det är hon också alltid lika lättad, att hon inte förstörde sitt liv genom att fortsatta som akademiker.

Hon hade ju andra lyten också. Hon var modern och progressiv. Det passar ju inte i ett så förhudsförträngt och trångsynt sammanhang.

Try on this for size.

2007 fick doktoranderna i den grupp min hustru ingick, uppgiften att analysera en utställning av Andres Serrano. Vi gjorde det till en utflykt och åkte tillsammans. Eftersom jag är uppvuxen på barnhem, så har jag rätt bra koll på hur det kommer sig, att någon ställer upp på bild med en arm uppkörd till armbågen i röven (som hos Serrano). Vid sidan av att det är så djävla dålig smak, kan man sammanfatta både min och Johannas hållning i Frederik Stjernfelt, Søren Ulrik Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten. Man kan också fråga sig, hur i helvete man ens kan få för sig, att förnedra vuxna människor med en sådan uppgift. Vilken annan mening har det, än att tvinga dem dem att krypa i pissoaren?

Vi gick förbi det där och hamnade i stället på utställningen Att överleva – Röster från Ravensbrück. Johanna valde att skriva om den utställningen i stället. Hon blev anklagad för att anse sig vara ”utvald.” Henrik Bachner kan förklara problemet med den svinaktigheten för den som inte begriper. Det hade naturligtvis inga konsekvenser för de svinen heller.

Något år tidigare utspelade sig en skandal på institutionen. Professor Dick Harrison trakasserade en av sina doktorander – sexuellt förstås. Han blev så småningom prickad i Statens ansvarsnämnd.

Harrison skrev en bok, Förrädaren, skökan och självmördaren. Det här ett tag före #metoo och boken uppvisar en fullständig brist på sjukdomsinsikt Dick Harrison hämnas i ny bok. Skandalen kom att betyda mycket lite för Dick Harrison och hans karriär. Däremot blev offret för Harrisons trakasserier, Maja-Lena Erlandsson Larsson, aldrig doktor i historia. Vilken djävla skam det är.

2007 års dreamteam. Martin Timell leder TV4:s jättesatsning Sveriges historia.

Om man undrar vad det är för sammanhang där ”kunskap” produceras, så kan med fördel hacka i sig Föregångarna : kvinnliga professorer om makt, liv och vetenskap. Är man inte less förr, så blir man det då.

Tobias Hübinette uppmärksammar KEJSARENS NYA KLÄDER, OM NEW PUBLIC MANAGEMENT OCH DE SVENSKA UNIVERSITETENS SÖNDERFALL Det är inte undra på att han gör det, därför hans öden och äventyr beskrivs där som ”redan en klassiker.”  Men det stannar inte vid det. Om bara delar av det som förs fram i antologin har någon liten verklighetsförankring (och det har det ju) så måste vi redan låta allt hopp fara.

Den akademiska världens oförmåga att inkludera andra grupper, minoriteter och samhällsklasser, är dels beklämmande, dels vittnar det om inskränkt isolerad kultur, som man faktiskt kan klara sig utan.

*

Malin Arvidsson har skrivit en doktorsavhandling om mina frågor. Jag borde läsa den, inte minst därför att det är en sådan kränkning mot Malin, att inte göra det. Men det är inte personligt. Jag läser inte några akademiska texter alls längre. Varför skulle jag kasta bort min tid på något så ovidkommande?

I början av 2000-talet såg jag fortfarande på vetenskap som ett sätt att skilja på verklighet och fantasi. Nu vet jag bättre. En forskare är den person som producerar den verklighetsbild makthavare vill ha. Och de står alltid på maktens sida. Deras funktion i vårt samhälle, är att förvanska subalterns erfarenhet, till deras förfång och maktens behag. Saklighet mäts inte i närhet till fakta, utan i förmågan att anrätta fakta i just så nätta doser, att makthavare kan fortsätta tro, att de presiderar i den bästa av världar.

Det spelar ingen roll hur mycket maktteorier forskare och akademiker läser, de fattar ändå inte, att de inte är välkomna på något sätt, när de approprierar – stjäl – subalterns frågor. De tillför absolut ingenting. Deras roll är att låta makten hitta  någon annan att prata med, än de som faktiskt äger frågorna, för att på så sätt beröva de som faktiskt är berörda deras möjligheter att alls delta i det demokratiska samtalet.

Det är verkligen äckligt, och oförlåtligt, när sådana människor reducerar verkliga människors verkliga erfarenheter, för att framstå som ”vederhäftiga.”

När jag gick lärarutbildning, ett ovanligt säkert sätt att skaffa sig ett nytt hål i röven helt utan glidmedel, förklarade en docent för mig, att etikprövningslagen inte gäller på svenska högskolor. Det låter riktigt genomtänkt. Naturligtvis gäller inte den lag som stiftats för att upprätthålla forskningsetik på svenska högskolor på svenska högskolor. Det begriper vem som helst. En doktor skrek i ansiktet på mig – en kvinna – röd som en blodpalt i synen, att man inte skulle kunna göra någonting, om följde de där djävla reglerna i etikprövningslagen och Vetenskapliga rådets etiska riktlinjer.

Som om inte det räcker. Jag tillåter mig påminna om justitierådet Johan Muncks härjningar när han ledde Centrala etikprövningsnämnden: Myndighet förfalskade offentliga handlingar och Representation långt över gränsen … ”’drinkduell’, under ledning av två lekledare …” Det är som Monty Python. Den skada som gjorts är förmodligen irreparabel. De skandaler som följt visar ju att akademisk och vetenskaplig verksamhet kan bli hur laglös som helst.

Intellektuella och akademiker bröstar naturligtvis upp sig och menar att deras trovärdighet är större än sverigedemokraternas.

(Jag är väl tvungen att påpeka att jag inte delar sverigedemokraternas värderingar.)

Man kan inte tillhöra ett så ryggradslöst kollektiv och samtidigt hävda moral high ground. Det har ingen trovärdighet.

Post scriptum

Sedan det här skrevs har Lars M Andersson, Thomas Barow, Elin Bommenel, Stéphane Bruchfeld, Kristina Engwall, Karin Kvist Geverts, Mattias Tydén och Klas Åmark, skrivit en debattartikel i DN om filmen.

Ögonskenligen anser det celebra sällskapet att det är mycket fiffigare, än vad jag gör, att alls bevärdiga filmen med sin uppmärksamhet. Filmens upphovsmän och Mattias Karlsson skrattar hela vägen till valurnan. De fick sätta dagordningen. Igen.

Därtill utdelas det så rättrådiga och anti-rasistiska dråpslaget bakom en betalvägg. De kunde lika gärna gömt sig i en garderob (med postnummer mellan 116 xx och 118 xx) och sjungit Sköna maj.

Behind the wall

 

Rättvisans kvarnar

Det låg något löjligt över de naiva förhoppningarna i samband med #metoo.

Svenskar tror att de lever i ett progressivt land, trots att man fäller kvinnor som påtalar övergrepp, för förtal (Kvinna skrev om våldtäkt under #metoo – fälls för förtal).

Inom bara någon dag nekas Sture Bergwall skadestånd (Inget skadestånd till Sture Bergwall), målet mot Martin Timell drives inte vidare (Åklagaren överklagar inte den friande domen mot Martin Timell), visselblåsare på Karolinska institutet fälls för forskningsfusk (Forskare fälls för KI-fusk) och pressens opinionsnämnd fäller 10 publiceringar i samband med #metoo-upprop (Metoo-publiceringar fälls av PON).

Det verkar som att svenska intellektuella inte förstår, eller förmår, tala om att rättsväsendet inte står ovan och utanför samhället, utan borde vara ett uttryck för dess värderingar.

 

I can see the master’s hand

30/5/2018

Vi satt på stranden om aftonen denna mirakulösa försommar med en pilsner. Med oss var kära grannar från Colombia.

Jag berättade om en bekant från Peru och hans andlighet. En gång satt vi och pratade vid en lägereld, om rätt allvarliga problem han hade råkat ut för. När han bestämde sig för vad han skulle göra, kom en fågel och slog sig ner på hans huvud. Där satt vi; han, jag och fågeln: El Señor.

Sådant kunde bara hända honom, därför att han hade en så äkta andlighet.

Min granne ville veta: ”- Tror du på det?” Hon ville veta , därför det är ovanligt i Sverige, att ha en relation till det andliga.

*

Jag vet bara lite om Anyuru. Jag är rätt kallsinnig till hans insikter om, att han var snygg svart poet från orten, som man inte ens behövde läsa, för att pk-lajka. För mig framstår det som kokett.

Johannes Anyuru: Vem vill ha ett pris från Svenska Akademien? Vill jag?

När Anyuru tuggar på om sitt moraliska å ena sidan, å andra sidan, blir jag bara trött. Bullshit talks, money walks. Om Anyuru snackat lite mindre, och tagit konsekvensen av den moral han  påstår sig ha, hade hans text blivit kortare: ”- Nej tack.”

Anyuru tog silverpengarna. End of story.

Från GP. Foto Nicklas Elmrin.

Vad jag förstår är Anyuru religiös: vad och hur spelar ingen roll. Seriös andlighet uppfattar sig som del av ett större sammanhang: ”… men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.” 

Det bara den som inte tror som kan inbilla sig, att det inte betyder något i helheten, vad man gör i enskildheten.

… I can see the master’s hand
In every leaf that trembles, in every grain of sand

#fuckyoutoo

Rosenvinge till höger. Foto: Linnéa Kihlström

Jag ringde Therese Rosenvinge, på SR:s medierna, för lite mer än två veckor sedan. Jag tycker att rapporteringen i Sverige kring de frågor som har med omhändertaganden av unga brister på ett skandalartat sätt.

Hon bad mig att skicka ett mejl. Inget svar. Förstås.

Så jag ringer upp Rosenvinge igen. Hon kunde berätta att de ofta får tips om underrapportering, men att de behöver något mer konkret. Hon förstod att jag var engagerad (läs idiot). Hon sade bara vilket intryck hon hade haft av vårt samtal, efter sina åtta års erfarenhet som journalist. Om hon hade läst mejlet som hon bad om? Självfallet inte.

Hon skall höra av sig. Jaha du. Tänk vad överraskad jag skall bli när hon gör det. Det lär ju bli: #fuckyoutoo

*

Under de två decennier de här frågorna har varit på tapeten, har svenska media rapporterat med tre ingångar.

  1. Upprördhet kring vad som händer i Katolska kyrkan.
  2. Exploatering av utsatta människor.
  3. Devota referat av politiker och tjänstemän.

Det är en skam. Det är inte journalistik. Det är intellektuell latrin.

Vi utgör – den del som erkänns – ungefär 4 % av valmanskåren. Vi har föräldrar, farbröder, mostrar och kusiner. Och själva har vi barn. I det berörs utan vidare 10 % av befolkningen.

Rosenvinge är bara en i raden av Södermalmare, som inbillar sig att det finns något oskyldigt i, att hennes grupp i samhället marginaliserar och osynliggör en annan grupp, d.v.s. vår.

Hon är bara en i raden, som förutsätter, att det är fritt fram att icke-bruka, en del av svensk historia – låtsas som att en del av befolkningen inte existerar.

Hon är bara en i raden, som tycker att det är oskyldigt, att lika aktivt som monomant, utesluta hela befolkningssegment från det offentliga samtalet.

De fattar tydligen inte själva, att om de känner kallade att utöva ett sådant förtryck, så återstår inget annat alternativ att uppnå ett reellt demokratiskt deltagande, än att göra sig av med dem.