Collateral damage

Det mest slående och påfrestande inslaget i antirasistiska sammanhang är den osnygga intoleransen. Man missar ogärna möjligheten att misstolka och missförstå, för att få missfirma den antirasistiske nästan. När den första förvåningen lagt sig, inser man att det alltför ofta handlar om ett puerilt hävdande av den egna personen: Jag är mer antirasist än du, jag är bättre än du.

Intresseklubben antecknar.

Ofta utspelar sig dessa drabbningar, därtill, mellan två fet-vita svenskar; glömska om den rasifierade eller etnifierade landsmannen. Det är ju faktiskt först 2014 afro-svenskarna kunnat göra en film (Raskortet) där de framför sin egen syn på den diskriminering som drabbar dem. Den afro-svenska vågen är ju i huvudsak ett 10-talsfenomen, nyframsprungen.

Men under det finns något mycket mer sinistert, en antirasistisk passion som älskar att hata en ras, judar. Athena Farrokhzad var rädd på spårvagnen när hon var på väg till basketträningen. I dag är en judisk flicka lika rädd, eller räddare; ” … apartheidlagar och etnisk rensning … en fundamental del av staten Israel … Israel mördare … Israel mördare … ” Hur förhåller man sig till det mantrat? Hur förhåller man sig till en sådan antirasism? Var kan den ena antirasisten möta den andre antirasisten? På det slagfält där en etnicitet förgör en annan?

Den antirasistiska rörelsen håller på att gå förlorad, inte minst på grund av ett lika aggressivt som destruktivt hävdande av det egna jaget och … rasism.

SD fördubblar samtidigt sitt röstetal i EU-valet på många håll och tar ett stort steg framåt i Norrland.

När så många har så rätt, men det ändå blir så fel, då är det dags för en reflektionernas halvhalt.

Cecilia Höglund inleder i Arbetaren: ”Vad kan skrivas om Israel och Palestina som inte redan skrivits?” Det är en bra fråga. Låt mig ta ned den bollen och försöka göra något med den.

Konflikten kring Israel och Palestina har pågått hela efterkrigstiden. Efter kriget i Libanon 1982 har opinionsvindarna vänt mot Israel. Inte minst kom skulden för falangisternas massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila att läggas framför Israels dörr. Kritiken av Israel övergick också i en demonisering, inte minst av Ariel Sharon, som t.ex. avbildades ätandes palestinska barn i brittiskaIndependent kring millennieskiftet. På svensk grund kommer kritiken mot Israel inte minst från vänster. Och här kan vi kanske göra en sådan halvhalt.

Vad har sagts, gjorts eller skrivits – under alla dessa år – som har givit palestinierna bättre förhållanden? Det fattas fortfarande ett civilt samhälle, demokratiska institutioner, rättssäkerhet, fysisk säkerhet, sjukvård, utbildning, ekonomiska möjligheter och välfärd.

Kritiken mot Israel har i det hänseendet varit helt verkningslös. Och den palestinska självständigheten blev ett rungande fiasko.

Men det blir ingen halvhalt. Istället hoppas man tydligen att om man bara ökar volymen, så skall kritiken åstadkomma något mer, än ingenting alls. I Arbetaren skriver Höglund ”ett folk dödas”, i Aftonbladet skriver Somer Al Naher ”blir slaktad”, i Tidningen kulturen skriver Anne Edelstam om ”judarnas terrorkrig”, vänsterpartiets Ali Esbati talar (på FB) om ”en massiv, ondskefull terroraktion”, i SVT återges en skildring av stämningen i Gaza ”de vill utrota de palestinska barnen” och i ETC hävdar Kajsa Ekis Ekman att det handlar om mord – inte en väpnad konflikt, utan brottslighet – och att Israel inte är en rättsstat.

Inget av detta är i saklig mening sant.

Det mesta av det är totalitär propaganda.

Och så är det då det, att vi faktiskt inte är deltagare i konflikten. Men man försöker därför t.o.m. förlägga striderna här hos oss, dra in oss, göra oss delaktiga, genom att rita in Gaza på kartan över Stockholm – Eva Franchell i Aftonbladet – eller Göteborg – Eva Olofsson (V) på FB.

De svenska judarnas protester mot dessa övertramp och överdrifter, detta rashat, möts av white rage, t.o.m. från svarta svenskar. ”Den gnälliga överkänsliga minoriteten försöker tysta den rättfärdiga majoriteten”, invänder man enligt känt mönster – darrande av harm, ”den gnälliga minoriteten är egentligen dunkelmänner, mörkermän, mördare.”

De avhumaniserande stereotypa skildringarna av staten Israel i synnerhet och judar i allmänhet kommer inte att förbättra situationen för befolkningen på Gaza, den här gången heller.

Men det kommer att leda till än mer antisemitism här hos oss, i Sverige, den här gången också.

I morgon: Varje gång en rasist spottar på ett judiskt barn, på spårvagnen, varje gång rasisterna driver en judisk familj från trakten, varje gång en jude döljer sin bakgrund, varje gång en jude, sionist eller pro-israel censurerar sig själv, skall ni stå där, och förneka.

Ni skall stå där och förneka att den rasismen har med ert eget omänskliggörande av israeler och judar att göra.

Ni skall neka, förneka och osynliggöra era egna landsmän. Den här gången också.

Det är inga svenska antirasister, inte en enda, som har den minsta avsikt att minska ”sidoskadorna” (collateral damage) av sin egen heta hets mot Israel.

Vi skriver 2014 och vi väntar ännu på att någon av våra ledande rikspolitiker skall ställa sig upp, ta den svenska judiska befolkningen i försvar, och säga: ”I den här frågan finns inte en millimeter att ge. Hit. Men inte längre!”

Och när ett judiskt barn skulle vilja våga berätta om sin bakgrund i skolan, men inte kan ta den risken, skall ni tala om för hen – på samma sätt som Eva Olofsson invänder mot min maning till nyansering på FB: ”Det förstår inte jag riktigt invändningen emot det är kritik mot Israels politik 80 % av de som dödas och skadas i Gaza är civila.”

Alla judar som drabbas av antisemitism och rasism här i Sverige är civila. Alla.

*

Publicerad i Tidningen Kulturen 2014-07-29