#fuckyoutoo

Rosenvinge till höger. Foto: Linnéa Kihlström

Jag ringde Therese Rosenvinge, på SR:s medierna, för lite mer än två veckor sedan. Jag tycker att rapporteringen i Sverige kring de frågor som har med omhändertaganden av unga brister på ett skandalartat sätt.

Hon bad mig att skicka ett mejl. Inget svar. Förstås.

Så jag ringer upp Rosenvinge igen. Hon kunde berätta att de ofta får tips om underrapportering, men att de behöver något mer konkret. Hon förstod att jag var engagerad (läs idiot). Hon sade bara vilket intryck hon hade haft av vårt samtal, efter sina åtta års erfarenhet som journalist. Om hon hade läst mejlet som hon bad om? Självfallet inte.

Hon skall höra av sig. Jaha du. Tänk vad överraskad jag skall bli när hon gör det. Det lär ju bli: #fuckyoutoo

*

Under de två decennier de här frågorna har varit på tapeten, har svenska media rapporterat med tre ingångar.

  1. Upprördhet kring vad som händer i Katolska kyrkan.
  2. Exploatering av utsatta människor.
  3. Devota referat av politiker och tjänstemän.

Det är en skam. Det är inte journalistik. Det är intellektuell latrin.

Vi utgör – den del som erkänns – ungefär 4 % av valmanskåren. Vi har föräldrar, farbröder, mostrar och kusiner. Och själva har vi barn. I det berörs utan vidare 10 % av befolkningen.

Rosenvinge är bara en i raden av Södermalmare, som inbillar sig att det finns något oskyldigt i, att hennes grupp i samhället marginaliserar och osynliggör en annan grupp, d.v.s. vår.

Hon är bara en i raden, som förutsätter, att det är fritt fram att icke-bruka, en del av svensk historia – låtsas som att en del av befolkningen inte existerar.

Hon är bara en i raden, som tycker att det är oskyldigt, att lika aktivt som monomant, utesluta hela befolkningssegment från det offentliga samtalet.

De fattar tydligen inte själva, att om de känner kallade att utöva ett sådant förtryck, så återstår inget annat alternativ att uppnå ett reellt demokratiskt deltagande, än att göra sig av med dem.