Historiefiering

I Vetenskapsradion historias 600:e program,Vad ska vi med historiker till?, talar historikerna Eva Österberg, Klas-Göran Karlsson och Cecilia Riving om historieämnets betydelse för samhället. Upplägget är populärvetenskapligt mys-pys – inte för mycket djup- eller tungsinne, lite lagom lättsmält. Panelens sammansättning försäkrar oss om en framställning där vi slipper komplikationerna, oppositionerna.

Alla som kommit i beröring med en maktkamp, oavsett om den utspelat sig i familjen, på jobbet eller i eller mellan nationer, vet också att där det ges möjlighet att förändra, förbättra och försämra historien till förmån för sig själv och till förfång för andra, så kommer man att göra det.

Det finns få saker som missbrukas så mycket som historia. Historia används i lika delar som slagträ och för att lägga ut dimridåer; historia är mindre sanning än ett stridsmedel.

Professor Klas-Göran Karlsson talar om journalister som ringer och han säger ”… där skall vi … finnas till hands … med kloka sanningar.” Vi andra, bildningens bollkallar, som pila kring så lustigt nedom vitterhetens baslinjer, må gratulera Karlsson till den självbilden.

I programmet beskriver också Cecilia Riving betydelsen av sin egen forskning om psykiatrins historia. Enligt Riving kan historikern ”… erbjuda en kunskap som samhället så akut behöver” och hennes egen forskning är en förutsättning för att förstå psykiatrin i dag och därmed också för att förbättra den.

Det finns invändningar man kan göra mot denna mördande reklam i egen sak.

Den smäktande kunskapstörst Karlsson ser (”… ich bedarf der Hände, die sich ausstrecken …”),som så gärna läppjar kunskapens söta nektar från hans utsträckta hand, kan också – enklare sagt – bestå i att journalisten inte vet den blekaste skit om historia, än mindre om den sak hen skriver om, och minst av allt vill förmörka sin tillvaro med research – ett arbete varken hen eller hens publikation har råd med – men åtminstone vet vem hen skall ringa till. Någon som är mikrofonkåt.

Resultatet saknar helt tuggmotstånd, men är ändå svårsmält

Den tillvända aningslöshet som anas i Rivings syn på historikens roll i samhället, är av det slag som ger unga män förhoppningar och postlibidinösa sur mage. Det är inte bara det att skandaler i, eller med anknytning till, psykiatrin förekommer. De har blivit ett stående inslag i gatubilden; ständigt närvarande. På framsidan byggs en rationell kuliss med vetenskaplig glossolali – a wall of words – på baksidan ett vältrar man sig som svin i en latrin av fantasmagorier; i de värsta stunderna sjukliga och rasistiska fantasier om utsatta medmänniskor.

Med tanke på hur det faktiskt ser ut för de psykiskt sjuka – jag har inte ett hål stort nog i själen för att rymma den avgrunden – är den aningslösheten inte bara världsfrånvänd, den är chockerande människofrånvänd.

Och. Om Riving och hennes kollegor inte lyckas lura av oss vår historia, är deras historia ingenting. Därför denna lismande äckliga inställsamhet, som gräver i våra fickor efter det som är vårt: ”We wants it, we needs it. Must have the precious.” Nej, er historia är verkligen inte vår historia, och än mindre är det vår historia om er, den vi ändå alltid viskar om er, ”i det fördolda … i jordens djup”(Ps. 139:16).

I vad mån det handlar om att egentligen veta bättre eller om att bara vara bättre, blir tydligt i att avståndet mellan ”den som kan” och ”den som inte kan”, den som skapar historia (anamnesen) och den som drabbas av historia – mätt i maktmeter – aldrig blir större än i psykiatrin.

Mattias Göransson på Magasinet Filter (som sammanställde Hannes Råstams postuma bok om Sture Bergwall) berättar; för att avkoda vad som sades av de inblandade, måste man först förstå att Socialstyrelsens tillsyn bara sträcker sig två år tillbaka i tiden. Det är en tidsgräns som mer eller mindre garanterar att alla ärenden som är lite besvärliga faller för åldersstrecket, redan innan man har möjlighet att behandla dem. Och alla ”svar” i besvärliga ärenden är alltså på väg – i sporrsträck – mot tvåårsgränsen, då det inträffade har gått förlorat, åt historien. I psykiatrin skapar historia inte betydelser, den utraderar dem; psykiatri har ingen anamnes.

Rivings utsaga om historiens betydelse för psykiatrin är alltså inte bara aningslös. Den är falsk. T.o.m. mycket falsk.

Den lätta stämningen är mer än missklädsam, i det att den gör omvägar kring några av de största och mest tveksamma historiska projekt vi har haft i senare tid. Den lätta stämningen blir därför pinsam.

De två projekten är den romska vitboken och vanvårdsutredningen.

I båda projekten skrivs en historia där den ansvarige parten inte ens är påtänkt som svarande. I vitboken vittnar romer om vad rasistiska förövare gjort mot dem, men förövare vittnar inte om sin gärning. Den nu aktuelle Rainer Höss farfar berättade faktiskt vad han hade gjort som kommendant i Auschwitz. Är Sverige bättre än efterkrigstyskland, därför att ingen gynekolog berättat om de tvångsaborter hen tvingat romer till? Är Sverige bättra därför att ingen historiker ens ställt en fråga till en gynekolog om tvångsaborterna, inte ställt en enda fråga till en fosterförälder som ”tog tattaren ur barnet”, inte ställt en enda fråga till en politiker som skickat iväg ett barn och berövat det dess ursprung? Är svensk historia bättre då?

I vanvårdsutredningen är den tendensen än mer uttalad. Under flera år utspelade sig ett vidrigt skådespel på regeringskansliet, där man förespeglade utsatta att deras berättelser kunde bli underlag för beslut om ersättningar, medan man drev dem framför sig i en reaktivering av trauman, (”Intervjuerna reaktiverade traumatiska upplevelser.” SOU 2009:99 s. 90) t.o.m. tills att de fallit samman så fullständigt att man fick frakta bort dem (SOU 2011:61 s. 278). Det var mindre att skriva historia, än att ha socialfall att hoppa genom ringar: ”Mütze ab.”

Är Sverige bättre än Vatikanen därför att man hotar dem som vittnar i media om övergrepp de drabbats av, och därmed använder sig av sin meddelarfrihet¹, med åtal². Är det ett bättre sätt att skriva historia än det katolska?

Är Sverige bättre än Tyskland, trots att vi inte har en enda Katrin Himmler (Die Brüder Himmler),inte någon enda en, som gjort upp med sin familj, där löskefolkets barn gick som arbets- och sexslavar i hushållet, ”syskon” som gick under innan de var 35 år fyllda? Är vi bättre, för att ingen känner skuld? Är vi bättre för att ingen känner skam för de brott som begåtts?

Redan under förberedelserna till vanvårdsutredningen stod det klart att metoden, att intervjua, kunde utgöra en sådan påfrestning för de som deltog i studien, att det fanns risk att de tog sitt liv. Det är självfallet uteslutet att genomföra studier som är livsfarliga för deltagarna i varje civiliserat samhälle. Här i Sverige regleras det i etikprövningslagen (SFS 2003:460, 9 – 10 §). På samma sätt är det naturligtvis uteslutet att förmå människor att delta i sådana studier, eller att upprätta register om det som hänt dem, utan att de har lämnat informerat samtycke (SFS 2003:460, 13 §, 17 § ”Samtycket skall vara frivilligt, uttryckligt och preciserat till viss forskning.” SFS 1998:204, 13 §, 15 § ”Det är också förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv.”). De här resonemangen var helt obekanta för vanvårdsutredningen.

Den som vill ha något att skratta åt, bistert, kan ju begrunda vad det innebär att vanvårdsutredarna faktiskt var rena analfabeter vad det gällde forskningsetik.

I ett senare skede skulle vanvårdsutrednings historiker, Johanna Sköld, neka till att hon hade deltagit i vanvårdsutredningen som historiker, i en skrivelse till Centrala etikprövningsnämnden. Hon menade att hon endast hade varit sekreterare där, d.v.s. hade inte en vetenskaplig roll. I samma sammanhang skriver vanvårdsutredaren, Göran Johansson, till Centrala etikprövningsnämnden och påstår att han anmält sitt register över övergrepp till Datainspektionen (PUL, § 36 ”Behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad omfattas av anmälningsskyldighet.”), vilket inte heller är sant.

Johansson hävdade med eftertryck att hans utredning inte var att betrakta som forskning eftersom den var en seriös utredning.

Man kan skratta åt de så allsidigt syrefria bortförklaringarna. Men man måste ändå förstå att vi lever i ett land, där det går alldeles utmärkt att flytta sådan forskning som är totalförbjuden på lärosätena, till regeringskansliet, därför där är det tillåtet. Om du hittar någon forskare som protesterar? Knappast. De står i ring och applåderar. I expertgruppen.

Fallenheten, inte minst inom humaniora, att tillämpa de lagar som skyddar enskilda lämnar alltså något i övrigt att önska. Men det finns andra lagar man är mer noga med att tillämpa, främst oskyldighetspresumtionen (Europakonventionen för mänskliga rättigheter, SFS 1994:1219 Artikel 6 – Rätt till en rättvis rättegång: ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”).

All den hörsamhet som fattas i förhållande till de lagar som skyddar dem som utsatts för övergrepp återfinner vi istället här, där lagen skyddar dem som begått dessa övergrepp. Denna följsamma övertolkning av oskyldighetspresumtionen är det genomgående temat i vanvårdsfrågan och den romska frågan tillika.

Vi kan dröja vid denna enkla iakttagelse. Det är fritt fram och än mer okontroversiellt att ge fullständigt fan i de lagar som riksdagen antagit för att skydda menigheten, medan man i stryktäckt ängslig contortionismgår ner i spagat på alla ledder, för att efterkomma lagar som knappast ens kommer frågan vid, för att skydda makthavare och förövare från besvär. Det finns inte ett spår av objektivitet i det: Makt är rätt.

Det är så mycket mer motbjudande eftersom det mer är regel än undantag att man också berömmer sig av att det mjuka ryggbastet böjer sig så vackert för makten. ”Vi följer reglerna” heter det nu – stunget – när Ersättningsnämnden ombes förklara hur de kan avslå ansökningar från också den som våldtagits oralt och analt.

Oskyldighetspresumtionen är anledningen till att vanvårdsutredningen bara tog upp preskriberade övergrepp (Dir. 2006:75 s. 4). Det är (uttryckligen) anledningen till att upprättelseutredningen ville hemligstämpla vilka de eventuella förövarna var i de kommande ersättningsärendena (SOU 2011:09 s. 174 – 175). Det är på samma sätt anledningen till att den romska vitboken, enligt vitbokens Heidi Pikkarainen, varken berör Socialstyrelsens utredning Omhändertaganden av romska barn (Socialstyrelsen Artikelnr 2006-131-36) eller vanvårdsutredningen.

Man måste andas djupt och lugnt när det sjunker in vad det senare faktiskt innebär. De två utredningarna var otillåtet material för den romska vitboken därför att de handlade om den diskriminering romer utsatts för på 2000-talet i det första fallet och därför att övergrepp fram till 1980-talet, hade skildrats på 2000-talet, i det andra fallet. Den utredning, vanvårdsutredningen, som påstås ha skrivit ett mörkt kapitel i svensk historia, är alltså inte tillåtet material i en historisk kartläggning av romernas situation, emedan den ännu inte är preskriberad.

En mer freudiansk– och därmed talande – förträngning av historiemissbruk, torde vara svår att hitta.

De historiker jag har talat med om dessa missförhållanden antar ett av två sätt att förhålla sig. Det första är att de förhoppningsfullt fyller i ”förbättringar” som, om de inte vore hämtade ur tomma luften, skulle göra tilltagen mer rimliga. Den andra (större) gruppen blir upprörda. Min egen hustru antar den tredje ståndpunkten. Hon är inte historiker längre.

Men vad historiker sedan än gör, gör de ingenting.

Vi har att göra med det förhållningssätt som åskådliggörs i Dan Josefssons dokumentär Kvinnan bakom Thomas Quick. Där ser vi psykiatern Göran Fransson som expert först gärna intyga att Bergwalls bortträngda minnen är att ta på största allvar, men sedan när han inser att de bortträngda minnen som åtalen mot Bergwall vilar på helt enkelt inte finns, känner han sig inte manad att rätta sitt fel: ”Jag gjorde ingenting. … Varför skulle jag göra det?” (ca. 43:00) Man kommer gärna till festen, men försvinner som en avlöning, när det inte är roligt längre, när festen är slut.

Man har det man upprätthåller, oavsett om det är välfärd, privata relationer eller kontaktledningar. Uppenbarligen finns ingen historiker som vill upprätthålla skillnaden mellan historia som vetenskap och historia som smeksam förfalskning. Ämnet historia har därmed blivit meningslöst, för den som vill veta hur något faktiskt har varit. Dessa smekningar är anledningen till att makthavare hyllar historieämnets saliggörande krafter i mun på varandra. Tacka för det. Denna sportiga upplaga av historia behagar den som betalar och det med nöjd-kund-garanti.

”Det känns väldigt bra. Jag är så glad …” (Barn- och äldreminister Maria Larsson, SR, 2012-12-31)

Forskarens kundanpassade verklighetsskildring används sedan av beställaren som certifierad sanning, för att annullera de berörda medborgarnas möjligheter att delta i det demokratiska samtalet. Det forskaren inte vet – om tortyr t.ex. – är ”mer sanning”, än det den drabbade vet, ”mer sanning” än ärren på offrens kropp. Upprättelseutredningens ord för det som är bortom deras erfarenhet, bortom vad de kan stå ut med, är ”upplevelser.”

När det blir frågor om det missbruk av vetenskapen, som dessa så kallade uppgörelser med historien ställer oss inför, har historikerna gått så hårt i grytet, att det enda man ser på dem är skosulorna. Undantaget är Jan Selling (SR Historiker kritisk till vitbok om romer), som äntligen gör de invändningar som måste göras.

Utredningarnas fokus riktas – följsamt – bort från den part som har ansvaret. Vi har t.ex. inte fått någon enda reflektion kring hur ”grooming” i omhändertaganden ser ut eller hur pedofiler i barnvården väljer ut sina offer eller döljer sina brott. Till skillnad från Irland, t.ex., har vi ingen genomlysning, alls, av hur anmälningar kollras bort, utredningar missköts och missförhållandena därmed förblir fördolda.

I samma anda talar vitboken om romernas brist på tillit (”Förföljelsen av romska personer i Jönköping 1948 har påverkat många romers tillit till myndigheter.” s. 177 ”Antiziganism är … en bidragande orsak till romers låga tillit till samhället och majoritetssamhället i stort.” s. 290), mer som en romsk egenskap, än en egenskap hos majoritetssamhället, d.v.s. majoritetens opålitlighet och ohederlighet.

Vi, vi som varit på barnhem eller är romer och resande, vet ju något om majoriteten som många svenskar inte vet. Man är dum i huvudet – på riktigt – om man litar på majoriteten, deras läkare, deras tjänstemän eller deras vetenskapsmän. När majoritetens egna barn får problem med sig själva, svårt i skolan eller blir utsatta för trakasserier upptäcker de – nu själva (på) undantaget – att man då inte alls är frälst av kunskap, utan tvärt om ostadig och flyktig, alltid bespottad, därför vem man möter gör vad han vill med dig, där, öster om välfärden. Majoriteten och ”vetenskapen” är alltid i allians, med makten.

Det gemensamma för de historiska projekten – Eva Österbergs långa historiska rörelse – är beredvilligheten att förpassa historien till historien och skilja historien från vår egen tid, att skilja samtiden från dåtiden; att upprätthålla skillnaden mellan det som skildras som dåtiden och det som skildras som samtiden.

I alla de ovan nämnda historiska projekten avbryts därför historien, just där den riskerar att komma ifatt oss, där historia övergår i nutid; där historien ansluter till vår egen tid.

Det är också precis därför Soraya Post i sin text med den så välfunnen titeln Vitboken handlar om oss alla tvingas konstatera i samband med presentationen av den romska vitboken: ”Ministrar med ansvar för de områden som vitboken pekar ut som avgörande för en konstruktiv morgondag var alla frånvarande. Där fanns inga andra ministrar överhuvudtaget. … Vi var där för att göra upp med historien men samtiden försov sig.”

Den som har beställt historieskrivningen har försäkrat sig om, att den historia som kommer att skrivas, gör det möjligt att peka mot en annan epok, en annan tid; som om problemen hörde till en annan tid än den man själv lever och verkar i. Så varför skulle de ansvariga komma?

Det är en storts beställningshistoria som gömmer sig bak maktens kjolar medan den skedmatar makten med historiskt mys-pys, istället för att insistera på den saklighet och det allvar som är så påkallat.

I dag 2014, har vi ingen permanent institution, av och för romer. I dag 2014 saknas helt permanenta demokratiska institutioner, med och för, de hundratusentals människor som varit och är omhändertagna. Man förhåller sig till oss som om vi blott och bart var och är bladnegrer i skogen, lustiga att skåda; ”intressanta” att studera.

I stället för att göra upp med våra historia, förpassar historikern de problem vi har, här och nu, vanvård i barn- och fosterhem och antiziganism till historien. Man har historifierat våra mest trängande angelägenheter.

PH Bartholdsson