I can see the master’s hand

30/5/2018

Vi satt på stranden om aftonen denna mirakulösa försommar med en pilsner. Med oss var kära grannar från Colombia.

Jag berättade om en bekant från Peru och hans andlighet. En gång satt vi och pratade vid en lägereld, om rätt allvarliga problem han hade råkat ut för. När han bestämde sig för vad han skulle göra, kom en fågel och slog sig ner på hans huvud. Där satt vi; han, jag och fågeln: El Señor.

Sådant kunde bara hända honom, därför att han hade en så äkta andlighet.

Min granne ville veta: ”- Tror du på det?” Hon ville veta , därför det är ovanligt i Sverige, att ha en relation till det andliga.

*

Jag vet bara lite om Anyuru. Jag är rätt kallsinnig till hans insikter om, att han var snygg svart poet från orten, som man inte ens behövde läsa, för att pk-lajka. För mig framstår det som kokett.

Johannes Anyuru: Vem vill ha ett pris från Svenska Akademien? Vill jag?

När Anyuru tuggar på om sitt moraliska å ena sidan, å andra sidan, blir jag bara trött. Bullshit talks, money walks. Om Anyuru snackat lite mindre, och tagit konsekvensen av den moral han  påstår sig ha, hade hans text blivit kortare: ”- Nej tack.”

Anyuru tog silverpengarna. End of story.

Från GP. Foto Nicklas Elmrin.

Vad jag förstår är Anyuru religiös: vad och hur spelar ingen roll. Seriös andlighet uppfattar sig som del av ett större sammanhang: ”… men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.” 

Det bara den som inte tror som kan inbilla sig, att det inte betyder något i helheten, vad man gör i enskildheten.

… I can see the master’s hand
In every leaf that trembles, in every grain of sand