#ingenalls

Kampanjen #metoo har vuxit till en syndaflod. Man tappar andan. Men vi som redan genomlevt om en sådan process, påminns om bitter besvikelse. När uppmärksamhetens ljus brunnit ut, återgår makten till vardagen. Samma vardag.

Vi hoppas att #metoo skall leda till förändring. Men en sådan förändring är långt från självklar.

I början av 2000-talet uppmärksammades övergrepp, som hade drabbat barn och unga, i en rad länder. 2005 tillsatte den nuvarande Justitieminister, Morgan Johansson, en utredning här hos oss. Den processen mynnade ut i ett misslyckande. Man tyckte mycket och rättrådigt, sprattlade lite, sedan var vi tillbaka … på utgångspunkten.

Parallellerna mellan händelserna då, och i samband med #metoo, är fler än det är lätt att räkna.

Det fattas varken ideal, regler eller kunskap. Få lär vara okunniga om att sexuella övergrepp är fel, oavsett om det gäller flickor på barnhem, jurister, journalister, brandmän, akademiker, präster, läkare eller skådespelerskor.

I båda fallen har övergreppen varit utbredda, väl kända och drabbat den svagare. I båda fallen möts de drabbade av förnekelse, överslätande och tystnadskultur. I både fallen ser vi att de drabbade står ensamma, medan civilsamhället uttalat, underförstått och i praktiken ställer sig på förövarens sida. När den ordningen, bokstavligen, står med byxorna vid knäna, heter det: ”Vi visste inte.”

Den tillkämpade aningslösheten är långt från oskyldig. Den är privilegiets markör. Privilegiet skuddar av sig skammen genom att titta bort. Oavsett vad som händer lilla Ingen Alls, insisterar privilegiet på att leva i den bästa av världar.

Förträngningen av det som händer lilla Ingen Alls är inte passiv. Den är aktiv, och vid behov, mycket aggressiv. Man avstår ogärna från den bästa av världar, för den som är betydelselös och besudlad.

Matilda Gustavssons, 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp i DN, skildrar en värld som närmast parodierar bilden av borgerlig förljugenhet. Psykologiskt är det direkt banalt. På framsidan: stratosfärisk estetisering. På baksidan: erotisk latrin.

Det är just Matilda Gustavsson, som gläntar på dörren till de sammanhang där sådana övergrepp passerar, i sin artikel Kristina Lugn – det sista geniet. Lugn må ha 7000 i månaden i pension, men hon har en ställning, som låter henne att behandla smått folk som skit.

Medaktörernas villrådighet, tassandet kring namnpubliceringar, vittnar om ambivalens. Kan man verkligen avstå från privilegiet, att vara förmer än lilla Ingen Alls?

I politik och förvaltning tävlar yrvakenheten med handfallenheten. Möten, om än förtätade av lönegrader, där man upprepar åsikter som alla redan har, är förvisso både tryggt och bekvämt. Men de förändrar mycket litet.

Maktstrukturerna anlägger redan moteld. De har hittat på ett ord till den änden: ”lynch-justis.”

Man är mer än lovligt naiv, om man tror att de maktstrukturer som glatt har kunnat gotta sig i de här privilegierna, skulle avstå från dem, om man inte tvingar dem att göra det.

Risken är att det blir några bondeoffer, en eller annan rättning mittåt och att det sedan är som om det hänt Ingen Alls.