Jag är sämre än dig

Vi är inte desamma du och jag. Du är bättre och jag är sämre.

En gång skrev en lärare ett brev. Han hade en elev han inte tyckte om. Eleven intresserade sig för rymdfärderna och Einstein. Det lades mig till last; ett bevis på min framskridna vanartighet.

Nu har åren flytt och min fascination för vetenskap och framsteg har blivit till vämjelse. Jag äcklas av lögnerna och lögnarna äcklar mig.

I ett inslag av SR:s Agneta Johansson (2013-06-20) ifrågasätter vår gode Willy Pettersson Ersättningsnämndens trovärdighet. Göran Ewerlöf svarar stunget att det är tråkigt att höra och ”vi gör verkligen allt vi kan” … och så vidare. Gängse tonarter.

Nu är det ju en gång så att Ersättningsnämnden bara ger de drabbade en halvtimma att berätta om vad som har hänt dem.

Tänk dig en förhandling, rättslig eller annan, rörande en annan misshandel, en annan våldtäkt, där den muntliga förhandlingen begränsas till en halvtimma. Det är otänkbart.

Här handlar det ibland om åratal av övergrepp. I alltför många fall handlar det dessutom om många olika slags övergrepp.

För några av de drabbade är förhandlingen i Ersättningsnämden bland viktigaste som hänt i deras liv. Därför har de ibland med sig stödanteckningar för att inte tappa bort sig eller glömma något på grund av stundens allvar. Det gillas inte av nämnden.

Det händer något när någon sparkar dig i huvudet. Det händer något i huvudet vid lobotomi. Det händer något i huvudet vid elchocker. Det händer något. Nu ifrågasätts dina stödanteckningar.

De drabbade vill ha bisittare. Först ville man inte släppa in dem i förhandlingen över huvud taget. När man släppte in dem fick de inte yttra sig. När nämnden ställer frågor på sitt eget språk, en byråkratiserad svenska som den sökande ibland inte förstår, hindras bisittaren att förklara.

Den drabbade hindras att ha med sig ett ombud som kan hjälpa dem att lägga fram sin sak, som kan hjälpa dem att tillvarata deras intressen.

Jag stöter på fall som får mig att tappa andan. Fall som är väl kvalificerade för ersättning genom en osannolik mängd övergrepp, men där vederbörande dröjer vid, och återkommer till, den där händelsen som var så avgörande för att just den personen sedan skulle komma att utsättas för alla dessa övergrepp. Men den händelsen, den är inte ersättningsgrundande. Avslag förstås.

På det här sättet skuddar man över fyra ärenden om dagen.

Vi måste tyvärr konstatera att Pettersson har rätt och att nämndens ordförande är långt från sanningsenlig när han säger att man gör ”allt man kan.” Jag förutsätter att nämndens ordförande själv förstår att en så summarisk handläggning lämnar allt i övrigt att önska.

Allt annat oaktat så har ju ändå en tjänsteman att vara saklig och opartisk i svensk förvaltning. Visst är den lilla finessen i regeringsformen ofta undertillämpad, men att så fullständigt ignorera den är ju lite väl flagrant, t.o.m. i Sverige, t.o.m. när det gäller de vanvårdade.

När jag läser brev ställda till drabbade som fått avslag från riksdag och departement drar vämjelsen, människoäcklet, över mig. Regering och riksdag skyller på varandra och ersättningsnämnden. Ersättningsnämden skyller på regering och riksdag.

De gör det alla på ett språk som är svårt för vem som helst att tillägna sig. Här riktar samhällets företrädare sig till ett kollektiv där det verkar som att hälften förnekats lagstiftad skolgång. ”Reparativ rättvisa”, ”självständiga att utöva sina befogenheter”, ”beviljandegraden”. Att ni inte skäms.

Det är ju det. Alla dess vidrigheter. Ingen skäms. De enda som skäms är de som drabbats. I regeringen skäms man inte. I riksdagen skäms man inte. I förvaltningen skäms man inte. I nämnden skäms man inte. Man är skamlös.

Sedan 2006, när de här frågorna först togs upp, har man hållit på att dribbla med de drabbade. I varje skede har man hänvisat till de regler och förordningar som råkar vara de som missgynnar de drabbade och gynnar deras motparter. I varje skede pekar man på någon annan. Den heta potatisen hör egentligen hemma någon annanstans. Rättvisa? Ack, fy och ve, krokodiltårarna skvala hela korridoren lång: vi är så ledsna att rätten förhindrar oss, att alls göra rätt.

Och de drabbade? Om de klagar så beror det inte på att någon gjort något fel. Det är aldrig någon som gör något fel i samband med övergrepp. Det är fel på dem som drabbats. Vi förstår inte att vara tacksamma. Inte då. Inte nu.

Jag vet. Vi vet. Vi är de som är sämre. Ni är de som är bättre.

Jag såg honom först, uppe på andra våningen på biblioteket, vid östra väggen. Jag ställde mig ett par hyllor bort. När han såg mig var det som han fått ett piskrapp över ansiktet. Han tappade intresset för boken han hade i handen och sköt taffligt in den i hyllan igen. Han gick ner till receptionen och fick några böcker stämplade medan han sneglade upp åt mitt håll och skyndade ut.

Han såg nästan lättad ut, där ute på Fredsgatan, tills han såg att jag också hade kommit ut. Det var återigen som ett piskrapp. Det var gott och väl tio år sedan brevet, men han mindes det också. Han skyndade bort mot Österbro, med blicken ängsligt över axeln. Han var alldeles för gammal för att springa, egentligen för gammal för skynda och så stel att han vred hela kroppen, så att han nästan tappade balansen, när han sneglade. Uppför Brogatan, så fort det bara gick. Snabbt om hörnet om till Köpmansgatan – snegla: är han där? Fortare, fortare, fortare; snabbt om hörnet till Klammerdamsgatan – snegla: han är fortfarande där! Han försökte springa, hela vägen nedför Klammerdamsgatan mot Radioplan. Det gick inte, benen bar inte. I hörnet Klammerdamsgatan Karl XI:s väg sneddade han över gräsmattan, förmodligen för första gången någonsin. Åt höger bort mot Fogdegatan på Karl XI:s väg, sneglade igen under kastanjerna. Det gick än mer motströms nu, nacken var röd av hetta, läppen hängde tygellös. Saliv. Uppför Fogdegatan i full karriär. Nu var han så trött att det var lätt att följa honom förstrött spankulerande. Över järnvägen, över Falkenbergsgatan och så var han hemma. Han slet sig upp för trappan i räcket, men nyckeln ville inte finna låset. Men så gick dörren äntligen upp och en lättnad spred sig över hans panikslagna ansikte. Jag svängde utan att ta notis om honom till höger på Falkenbergsgatan, som om jag var på väg till Badhuset eller Fribergs konditori.

Jag kommer alltid att vara där.

Jag kommer alltid att följa efter dig, för att påminna dig; och påminna dig igen.

Påminna dig om, att jag alltid är sämre än dig.

*

Publicerat i Tidningen Kulturen 2014-01-07