Liljekonvaljernas doft

På våra breddgrader betraktas sanningen som ett lösningsmedel som löser upp alla samhällets proppar och som kan tvätta bort varje skönhetsfläck på samhällets kropp. Med sanningen tvättas synderna från den befläckade Svea och hon antas återuppstå, hel och ren; en pur oskuld.

Forskarnätverket Romers och resandes historia i Norden (RORHIN), går nu ut med ett upprop (”Vitbok om statens förhållande till romer och resande bör följas av sanningskommission”) för en oberoende sanningskommission som skulle kunna ”ge romer och resande en röst” och ”återupprätta medborgerlig tillit.”

Jag vill inte förta förhoppningar, än mindre vill jag lägga hinder i vägen för romer och resande. Men, uppropet ger inte bara anledning till förhoppningar, det ger också anledning till farhågor.

Det är kanske inte bekant, trots att en sanningskommission aldrig har tillsatts här i Sverige, så har vi faktiskt ändå redan haft en sådan, om än självutnämnd: vanvårdsutredningen. Vanvårdsutredningens hushistoriker, Johanna Sköld, sjunger de sanna kommissionernas lov här:Riksbankens jubileumsfond – Vanvårdade barn och sanningskommissioner.

Liljekonvalj
Liljekonvalj

Det är väl mest en parentes, egentligen inte alls en del av Svea sanningar, men jag har faktiskt suttit i ett möte med den sanningskommissionen, där jag anklagades för, att värna om romer och resandes intressen (ja, du läste rätt). Stämningen var så infekterad (” … detta är oerhört …”) att t.o.m. romernas företrädare, Birger Rosengren, kom till min undsättning. Len som en tattare i käften, ljög han snällt för mig. Jag hade inte alls förgått mig så; inte värnat om romernas intressen.

Det var först senare jag upptäckte att vanvårdsutredaren själv satt i expertgruppen i den romska delegationen, vilket förklarade de animerade känslorna. Han hade ju en ställning som betrodd blatteskötare att försvara. Här pinkades revir. Flödig applikation.

Häromdagen kom en städledare upp till min lektionssal. Han var uppbragt. En av hans städerskor stod i trapphuset och grät, någon hade skitat ner trappan när hon just hade städat den färdigt. Jag kramade den söta lilla runda kvinnan och gick upp till salen och hämtade med mig två elever.

”Hade du valt ut oss så om vi varit svenskar?!”, sade en av grabbarna, med en oförglömlig ton; en ton som vittnad om rasism – var dags rasism, den rasism som någon möter varje dag: varenda djävla dags djävla rasism.

I trappan visade jag det skedda. Att döma av brytningen och åldern var städerskan och städledaren flyktingar som tvingats lämna allt och börja om i ett nytt land, nerifrån.

Kome sada moja draga, na đurđevak miriše, meni nikad više. (För vem doftar nu min käresta som liljekonvalj; aldrig mer för mig.)

De var båda sydslaver – liksom mina två utvalda elever. Nu ville jag veta vem som gjort det där. Svaret kom nästan innan frågan var ställd. Det fanns bara två i klassen som hade svarta skor.

När lektionen var slut höll jag kvar två elever, valde ut de två, de svarta fötter som inte klarade selektionen. Svenskar.

Sanningen. Sanningen om rasism och diskriminering? Någon äger den. Det är någon annan än den som erfar sanningen. T.o.m. i sanningskommissioner.

Jehovas vittnen
Jehovas vittnen

Vad kan vi då lära av den enda sanningskommission vi har haft? Vi kan nog lära oss en hel del, tror jag. Nedströms den sanningskommissionen flyter nu liken upp; en del uppsvullna, andra förtvivlat magra om armar och hals.

Liksom redan antytts svarar knappast en sanningskommission på de drabbades fråga. De känner redan till sanningen bara alltför väl. En sanningskommission riktar sig till gästerna i verkligheten, de som av någon märklig anledning ännu inte känner till sanningen: MR-turisterna.

I det här sammanhanget tycks romer och resande hoppas att kunna frottera makthavare så smeksamt med sanningen, att de blir blidare till sinnes; snällare. Att krusa makthavare är något man gör, där det fattas rättsmedel, där det fattas maktmedel, där man måste be med mössan i hand om det man har rätt till. Därtill kan man vara nödd och tvungen. Här behöver vi inte ljuga om det. Åtminstone inte för varandra. Vi har alla blivit åsyna vittne till hur romer nekas rättsmedel.

En egenhet med sanningskommissioner är att man ersätter något som kallas retributiv rättvisa med något man kallar för reparativ rättvisa. Om du inte vet vad det är skall du inte vara ledsen, det gör ingen annan heller. Här kommer därför en kort kurs. Retributiv rättvisa är den rättvisa som ställer gärningsmän till svars. Reparativ rättvisa förlåter dem deras gärningar.

Retributiv rättvisa brukar därför dyka upp i det enklare sammanhanget, exempelvis efter en välbehövlig käftsmäll i krogkön eller efter ”kreativitet” i ansökan om ett bidrag någon behöver så väl. Reparativ rättvisa brukar dyka upp där det tituleras, men ändå begåtts fel i tjänsten och vi därför behöver en smidig lösning: lätträttvisa. En sanningskommission är en kringgående rörelse, som leder tjänstemannen runt europakonventionens artikel 13 (ett otursnummer) med lika lätta som lättade steg. Trots att ingen händer, ser det ändå ut som att vi gör något viktigt, det låter bra (”sanningen!”) och det associerar till Desmond Tutu, Nelson Mandela och Nobels fredspris. Den sortens hugg och slag är lätta att stå ut med. Smeksamt var ordet.

Vår bild av sanningskommissioner är också påtagligt turistisk, för att inte säga kolonial. I Jane Taylors Ubu and the Truth Commission heter det (ur minnet), att ”ju mer sanningskommissionen avslöjade, desto orimligare blev det att förlåta det.” Så var det med vanvårdsutredningen och så kommer det också att bli med en sanningskommission rörande romer.

För dem som berördes av vanvårdsutredningen gavs inget alternativ. De var helt enkelt tvungna att förlåta spottloskorna, misshandeln och våldtäkterna, för att de övergrepp som de drabbats av alls skulle beaktas av vårt samhälle. De förväntades var tacksamma för det. Det kommer man att förvänta av romerna också. Och det vi nu frågar oss är: ”¿Por qué me escupes en la cara?” (Varför spottar du mig i ansiktet?)

Det ligger något oerhört fräckt över att rikta sig till ett annat folkslag med förslaget att de skall överse med våra övergrepp mot dem. Det ligger något nästan patetiskt över föreställningen att om vi bara pratar om det (på våra villkor) så kommer svartingarna att förbrödras med oss och krama oss på slutet till smäktande stråkmusik; jubla i ”medborgerlig tillit”: ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm” (Jes. 11:6).Är det verkligen någon som tror på det, här, i verkligheten? Är det verkligen någon som tror att vi löser konflikten, genom att låtsas som om den inte finns?

Handspring Puppet Company, Ubu and the Truth Commission
Handspring Puppet Company, Ubu and the Truth Commission

En reparativ rättvisa – en rättvisa som förlåter förövarna – är därtill överflödig. Den som begår övergrepp mot omhändertagna barn eller diskriminerar romer och resande, täcks redan in av en generalförlåtelse som så att säga för-förlåter dem alla i alla instanser. I landets rättssalar har varken romer eller omhändertagna något att hämta – utom straff. Där förekommer inte diskrimineringen av romer, därför att de är romer. Där betraktas de omhändertagnas kroppsöppningar som allmänningar, eller kanske förr, recipienter. En sanningskommission blir därför förlåtelsernas kaka på kaka; en förlåtelse med extra allt, där förlåtelserna redan står oss upp i halsen.

Akademiker hör inte till denna värld. De står över den. Därifrån skildrar de den. Och sig själva.

För några månader sedan satt jag i en handledning. Ett av de ämnen som avhandlades var forskningsetik. Tonarterna voro högstämda och svansföringen än högre. Vi hade att göra med första klassens väsentligheter. Men, etikprövningslagen och personuppgiftslagen kunde man inte bry sig om, därför om man följde de lagarna, då skulle man inte kunna göra någonting alls. Det är knappast en slump, därför akademisk frihet har ju också underförstått inneburit att sökande efter sanning är så viktigt, att det står över lagen. Om än de förhållandena är allmänt bekanta, ingår de ännu inte i katalogen av Svea sanningar. Man måste vara realist. Man kan inte säga som det är.

Det är därför inte helt förvånande att RORHIN, uppenbart utan att så noga tänka på vad de faktiskt gör, lagar lagar efter läge och eget skön. Det är ju så det brukar gå till.

I Sverige finns ingen laglig grund för sanningskommissioner. Där ligger Svea efter sanningskommissionernas ursprungsland, Sydafrika, där man faktiskt har en lagstiftning som reglerar denna nya och inte helt okontroversiella form av rättvisa. Där finns faktiskt en laglig grund för sanningskommissioner. (Truth and Reconciliation Commission Website – Legal background to the TRC)

En sanningskommission här blir därför en samhällelig amöba, som kan bli vad som helst, som kan passa vilka syften som helst, eftersom ingen vet eller kan säga vad det är. En sanningskommission är det vi slänger till dem, istället för de rättigheter de borde ha haft. En sanningskommission är en förlängning av och fortsättning på ett visst samhällsbygge: bygget av laglöst land för vissa.

Till sist tycks svenska sanningskommissioners första offer vara sanningen själv. I vanvårdsvårdsutredningens kölvatten hittar vi nu en sorts social särskrivning. Åtskillnaden mellan maktens och maktlöshetens skildringar av verkligheten är nu större än någonsin.

De sanningar som burits fram av vanvårdsutredningen sägs, uttryckligen, innebära att de övergrepp som avslöjats aldrig kan inträffa igen. Samtidigt möter vi – comme d’habitude – ett ständigt flöde av vad som måste sägas var ohyggliga avslöjanden. En flicka dör för att hon inte får sjukvård (antibiotika), men myllas ner utan krusiduller saknad av ingen (15-åriga Donia Hassan dog på familjehem), utom en otröstlig mor. Vardagsvåldet fortsätter som om ingen sanning synts till (Ingen rättegång mot barnhemmet OasenFriskolechef drog av vin och lyxresor), en sanning som numera åker omkring i en Mercedes-Benz SLR McLaren. Och flickor, åtminstone de sammetsögda av utländsk härkomst, har ännu den fula vanan att genom födsel, ohejdad liderlighet och onda anslag leda vuxna män i fördärvet (Frias för våldtäkt på fosterbarn trots DNA-bevis – hon kan själv ha fört in sperman i sin kropp). Och så har vi då flickan som blev ett av offren för Kapten Klänning – på barnhemmet (Ekot – Den fastspända flickan). “I was an unmarried girl … Branded as a Jezebel | I knew I was not bound for Heaven.”

Om du tycker att det är förfärligt så kan jag lugna dig redan nu. Det kan inte ha hänt. Numera besitter vi nämligen sanningen. Efter vår enda sanningskommission, vanvårdsutredningen, kan det aldrig hända mer. Vanvårdsutredningen, sanningskommissionen, ”sanningen”, har blivit ännu ett tillhygge i händerna på makten, när den nu fortsatt osynliggör övergrepp i svenska barn- och fosterhem.

Där borta, långt, långt från de mänskliga rättigheternas rampljus finns en sanning om förlåtelse och upprättelse som ser mycket annorlunda ut. Det är en sanning som förekommer bland dem som helt har missuppfattat sanningen; sanningen om dem själva. Där – långt, långt borta – säger de:

Jag klagade såsom en svala, såsom en trana,
jag suckade såsom en duva;
matta blickade mina ögon mot höjden …
dödsriket tackar dig icke”
(Jes. 38:14, 18)

Jag skall därför tillåta mig citera två helt autentiska röster, nedströms vanvårdsutredningen, långt, långt härifrån; i år: uttryck för en sorts sanning, kommissionernas, förlåtelsernas och upprättelsernas sanning, kan man kanske säga.

” … en katastroftanke att hänga mej utanför ERN med ett plakat där det skulle stå tack snälla staten för att du våldtog mej igen …” (ERN, ersättningsnämnden ).

”… att jag stod en dag från att ta mitt liv, allt va fixat å klart, men jag va bunden av ett löfte … å det blev poliseskort till psyket … å idag lever jag …”

Jag undrar – kanske är det ofint – hur RORHIN:s ljusriddare har tänkt undvika att deras sanningar kan komma att missbrukas. Genom att inte ens tänka tanken att deras sanningar kan missbrukas, kanske? Kanske är också deras sanningar så rena, att de inte (heller) kan missbrukas? Genom att ännu en gång rikta strålkastaren rakt i ögonen, så att man bara ser ljuset – bara ser sitt eget ljus?

Det råder ingen tvekan att deltagarna i RORHIN kommer att bjudas in till de mänskliga rättigheternas festspel. Jag tror, tyvärr, att de romer som kommer att få vara med i den lustiga dansen kommer att vara lätt räknade. En sanning och rättvisa utan grundläggande rättigheter mynnar med stor säkerhet ut i den mest romska erfarenhet av alla:

Sa me amala oro khelena … A me, chorro, dural beshava”

(Alla mina vänner dansar oro … Men jag, fattig, sitter vid sidan)

I vår trädgård växer liljekonvaljer under alarna. När de blommar i år skall jag dröja en liten stund där – för att vila vid våra sydslaver, vid våra romer; vila vid liljekonvaljernas doft.

*

Publicerat i Tidningen Kulturen 2014-01-21