Name & shame

På bilden: Jesscia Chastain i filmen The Tree of Life.

De avslöjanden som görs genom #meeto (om övergrepp i allmänhet) och #tystnadtagning (om skådespelare i synnerhet), får väl ändå sägas vara offentliga hemligheter.

Det märks, inte bara för att det är halv-offentligt, därför att begå, att utsättas för och att blunda för sådant, gör något med människor. Likt alla andra sammanhang, är förövarna , offren fler och de vittnen som bara tittar på flest. Det märks därför att de , fler och flest, påverkas av det gör, drabbas av eller blundar för. Om de blir bättre människor? Tveksamt.

Det märks , därför att så mycket som produceras, både journalistiskt och gestaltande, är så plågsamt ointressant – och ofta lika genomskinligt. Det spelar ingen roll om grisen citerar Shakespeare eller Judith Butler, det hörs ändå så tydligt. Det den säger är: “Nöff.” 

Men, man kan lära sig något av historien. Under ett tiotal år pågick en process som “gjorde upp med” liknande övergrepp, som inträffat i svenska barn- och fosterhem. Ett bärande tema – en förutsättning – var att ingen förövare skulle kunna drabbas av efterräkningar. Därför stiftades en lag, där man uttryckligen hotade de drabbade med åtal (s .17), om de gav offentlighet åt förövarnas identitet.

Det är självfallet att “uppgörelsen” inte ledde till någonting (Sydsvenskan: Larmet: Gruppvåldtäkter och drogmissbruk på flera HVB-hem i Malmö – barn akutflyttas).

Så länge man pratar om “profilen”, “geniet” och “den uppburne skådespelaren”, kommer inget förändras.

Name and shame.