Analfabeterna

Vår regering skapar en ny boendeform – budgetboenden utan personal – för ensamkommande barn och unga. Man behöver ingen fantasi, bara lite verklighetsförankring, för att se hur avgrunden öppnar sig. Billigt i dag. En skam i morgon.

asaregner-664x346

Det är knappast en slump, att den artikel där Barn-, äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér presenterar en ny boendeform för de unga som är mer eller mindre föräldralösa, är så spretig att den blir osammanhängande (Aftonbladet – Alla ensamkommande behöver inte ha vård). Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Maktasymmetrier innebär att subaltern inte får eller kan komma till tals. Hans eller hennes tal tas i stället över av grupper som har tillgång till kanaler för kommunikation och därmed också makt. Det är det centrala temat i post-modernism och post-kolonialism. Som bäst innebär de insikterna, att vi nu faktiskt hör fler, och många gångar också både roligare och mer insiktsfulla röster, än man kunde göra i min ungdom. Dumheten tvingas till reträtt av svenska muslimer, judar, afro-svenskar, latinska svenskar, romer och många, många andra.

I en mer än tio år lång process har vi som har varit på barnhem tvingats se olika grupper ur medelklassen – läkare, biskopar, jurister, journalister, socialvetare, tjänstemän och politiker – lägga ord i vår mun. Vi själva existerar inte.

Därför har det under hela Sveriges moderna historia existerat två berättelser om omhändertaganden. Den ena är er. Den andra är vår. De två berättelserna är helt åtskilda; motsatta. Det är ett uttryck för en total maktasymmetri. Vi existerar inte som likaberättigande vuxna i maktens ögon – bara som ”barn” som uteslutande förmedlas av interlokutörer i ”professionen.” I varje reell mening saknar därför Åsa Regnér så helt kontakt med dem hennes beslut berör, att hon aldrig skulle känna igen dem om hon råkade på dem, annat än som främmande, fientliga och obehagliga. Nu, som alltid, fattar därför våra makthavare beslut utifrån en fiktion. Sin fiktion.

Stödboende för ensamkommande unga är en tydlig illustration på den dynamik som driver fiktionen.

Man har svårt att möta behoven och kostnaderna stiger. Därför ”uppstår” ensamkommande unga som passar i budgetboenden. Man beställer en fiktion/verklighet som passar en smalbudget. Det spelar ingen roll vad remissinstanser, profession, vetenskap eller berörda säger eller invänder. Fiktionen råder. Den intellektuella halten i fiktionen är så ringa att det kan uttryckas i några enstaka ord: ” … mycket motiverade och kapabla.” Med bara fyra ord kan man utradera realiteterna.

I sommar har HD/Sydsvenskan (HD – Handeln med flyktingbarn) genom Jessica Ziegerer och Joakim Andersson skildrat en närmast apokalyptisk situation för ensamkommande barn i Skåne. Det finns ingen anledning att här citera siffror eller förhållanden, eftersom erfarenhet och fakta är likgiltiga för den politik som förs. Men bilden är diametralt motsatt den ministern har.

Dagen innan jag skriver det här har vi ett möte med en psykolog i mitt lärarlag. Medan kollegorna som arbetar närmst ensamkommande och utsatta svenskar berättar om sin situation, blir det allt tydligare att de inte bara arbetar i en lektionssal utan också på en vårdavdelning. Det hade varit bättre om de haft verktyg och resurser för det. Kollegorna försöker hitta ett sätta att leva med det de genomgår; det de genomlever känslomässigt.

En av kollegorna berättar om hur han försökt rädda en elev som ville ta sitt liv. Läkaren skickade hem honom. Han tog sitt liv. Där sitter vi. Omkring tio lärare. Vi försöker hitta ett sätt att leva med den sorgen. Det sveket. Den vreden. Alla famlar. Blunda. Ducka. Var professionell. Ät mer fibrer.

Hoppet är den sorg som fyller det rummet. Vår mänsklighet skaver. Men den lever. Och lovar ännu att ändå försöka.

Jag nämner den nya boendeformen och mina kollegor förstår så väl; vi som inte befinner oss i fiktionen. Människan är inte skapt för att överges i ensamhet. Inte ensamkommande. Inte ens svenskar.

Jag kommer tillbaka till analfabeten Hanna Schmitz förklaring, i filmen The Reader, till varför de lät fångarna brinna inne.

”– … Varför låste ni inte upp dörrarna?”

”– … Vi hade ju ansvar för dem!”

Fiktionen skapas av människor som i varje mänsklig och social mening är analfabeter.

PS: Efter regeringsskiftet har det blivit omöjligt att debattera de här frågorna. Den här texten är en av många som kommer tillbaka med svepskäl, estetiska (sic!) invändningar, obegåvad kokett okunnighet eller bara rent klassförakt. Medelklassens stupiditet är kung. Och hatet? "La haine attire la haine!"

Ta chansen, betala här!

ug-sofia_0Sofia Rapp Johansson. Bild: SVT – UG

För tre år sedan lämnades en stämningsansökan in. Professor Mårten Schultz skrev i DN (Stämningsansökan skildrar ett barns helvete) och beskrev den orättvisa som hade drabbat Sofia Rapp Johansson. Bättre stöd än så kan en stämningsansökan inte få.

De som tyckte att den ansökan utmanade en mycket bister erfarenhet; att rättsligt skydd inte utgår till så missgynnade grupper som de som har varit på barnhem. De hade fel. Jättefel.

Någon kan tycka att man bör ta med i beräkningen hur svensk rätt faktiskt tillämpas. Det här fallet från början av 90-talet är sedelärande: Maciej ZarembaJag måste härifrån snarast, hjälp mig…jag hatar att vara här. Varför dog Daniel Sigström?

Den ständige kolerikern Dennis Töllborg har också något att säga om tillämpningen av rätt.

”Det är här den skandinaviska realismen paradoxalt nog slutar i ett värde, all påstådd värdenihilism till trots, nämligen att ”makt är rätt”. Därmed slår den skandinaviska realismen, i sina effekter, alltid neråt, aldrig uppåt, befrämjande status quo och en konsensushegemoni, sökande förklaring för varje anomali i individuella avvikelser (d.v.s. ”ruttna äpplen”) och framgångsrikt avvisande varje alternativ förklaring med att det handlar om ”konspirationsteorier” (d.v.s ”anmälningar av rättshaverister”).  Empiri blir i ett sådant system hotfullt, ja rentav en förolämpning, …”[1]

Man kan tycka vad man vill om Töllborg, men han här förklarar han många märkliga juridiska resonemang. Det här också anledning till att varken rasism, diskriminering eller antisemitism ”finns” i den svenska rättsordningen.

Jag är inte jurist och det finns säkert andra skribenter på samma tema, som jag inte känner till. Juridik har liten eller ingen betydelse för mig … eller någon av oss. Det är självfallet så, att en rättsordning där man kunnat neka människor utbildning och sjukvård – och där på samma gång sexuella, fysiska och psykiska övergrepp varit utbredda under långt tid – saknar relevans.

Det är ”pudelns kärna” i de frågor som har med staten och oss att göra. Nya regler, så som i Tvångsvårdsutredningen, är i en närmast absolut mening ovidkommande, eftersom de reglerna som bäst kommer att utgöra ett fikonlöv för ansvarig, men aldrig kommer att innebära en rätt för de som tvingas underkasta sig dem.

Och någonstans kan man tycka att de förtjusta tillropen, varje gång samhället (och andra) anträder vägen mot ett nytt misslyckande, till sist blir patetiska. Förändring kommer inte av inställsamt fjäsk.

Allt det är självfallet ointressant i Sofia Rapp Johanssons mål mot samhället. I just hennes fall kommer säkert den svenska rättsordningen att arbeta utifrån en ny princip som den aldrig har arbetat utifrån förr. Rapp Johansson har ju haft det tufft när hon var liten.

18 juni i år kom utslaget, där Rapp Johansson förlorar målet. I domen (här citerad från Rapp Johanssons hemsida) heter det:

”Sofia Rapp Johansson förpliktas att ersätta staten för dess rättegångskostnader med sjuttiofemtusen (75 000) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635)”

Redan 16 juni, två dagar före domen (sic!) skriver Rapp Johansson på sin hemsida:

”Min advokat låter hälsa:

Sofia blev under sin uppväxt utsatt för fruktansvärda övergrepp, också under den perioden när hon var i Statens vård. För att kräva sin rätt och se till att detta inte händer igen har Sofia stämt Staten för bristerna i vården och tillsynen av henne under uppväxten. Se deras berättelse och stöd deras sak.

Tingsrätten kommer att meddela en dom och i kostnaderna är höga i målet. Det tar mycket tid att utreda vad som gick fel under 18 år av hennes uppväxt, men utredningen är en förutsättning för att Sofia ska få en chans att få en rättvis prövning av domstolen. Sofia och hennes systers kostnader är uppe i 1 250 000 kr. Du kan hjälpa dom genom att sätta in ett bidrag på bankkonto 83279-944 418 310-8 i Swedbank.

Så snälla, hjälp oss.”

Man kan nästan tro att Sofia Rapp Johanssons advokat, en Jens-Victor Palmadvokatfirman Legio, läser hennes hemsida. I en tidigare upplaga av inlägget fanns upplysningen att kontonumret (om det fortfarande är samma kontonummer) gick till just advokaten Palm. Hur Rapp Johansson håller reda på de pengar som går till olika konton på hennes hemsida framgår inte. Kanske har hon lika goda hjälpare som bispringer henne i det hänseendet också.

Du tycker kanske att det är lite trist att Sofia Rapp Johansson har förlorat det här målet och råkat i skuld. Med en dröjsmålsränta på 9,5 % så blir det 118750 kr om året.

Det finns ändå en tröst. Det finns ändå en källa till sann glädje.

Du kan skicka dina pengar till hennes advokat!

ug-jens_0Jens-Victor Palm. Bild: SVT – UG

*

[1] Dennis Töllborg – Uppdraget En utredning om Illojal maktanvändning – Del II. Kontexten – vår tids rädsla för kvalité, s. 74 -75.

PS. Tack till Inger Olsson för att hon uppmärksammande mig på det här.

Inget svar från Henriksson

83ad9c604776

Här kan man se en fråga jag ställer till Socialutskottets ordförande Emma Henriksson.

Hon svarar inte.

Förstås.

Fråga om upprättelse

Svar till PH Bartholdsson dnr 1811-2014 15

(Bilden på den underbart vackra flickan är “Damaged child” av fotografen Sally Mann)

Kackerlackorna rusar åt alla håll

004748f9e63Amerikansk kackerlacka (Periplaneta americana)

Nu har jag hållit på med vanvårdsfrågan i snart 10 år. Jag har lärt mig något under den tiden. Vad jag har lärt mig? Att genomskåda.

På Göteborgs stadsmuseum hålls ett seminarium om upprättelseprocessen 18/2 – 2015. Frågeställningen är om upprättelse är möjlig. Redan det är en lögn. Genom hela processen har politiker tjänstemän hela tiden ”vetat” hur en upprättelse egentligen går till och avfärdat alla invändningar.

Nu när fiaskot är manifest. Ja, då börjar man prata i termer av att det egna misslyckandet kommer sig av att uppgiften är omöjlig. Så lät det inte för fem år sedan, när de bättre människorna talade ner till de sämre människorna och gav dem upprättelse så att de storknade av det.

I ett samtal med muséets programsamordnare, Rebecka Bukovinszky, framkommer att de har samarbetat med föreningarna och att de utgått ersättningar till dem som bidragit till utställningarna. Bukovinszky ser inte ut att vara den sort som ljuger. Men jag vet ändå att att det hon säger är långt från sant.

Det är bara en formsak; att kolla upp det.

Jag skickar alltså ett mejl med en fråga, som studsar runt ett par gånger, innan den kommer fram till den biträdande museichefen Cajsa Lagerkvist. I ett inledande meddelande har de som är berörda av vanvårdsfrågan ersatts med 8600 Skr. Sedan kommer en rättelse. Det handlar egentligen om 2600 Skr, delat på tre. Ytterligare ett förtydligande har att de drabbade som bidragit till museets arbete kallas ”sakkunniga.”

Två och sex. En halvdag på en billig bilverkstad.

I ett av mejlen sägs att ytterligare 7 – 8 personer deltagit, men att ”ingen av dem önskade arvode för sin medverkan.” Jag orkar inte vända på den stenen också. Svaren är givna.

Vilken sten man än vänder på, så rusar kackerlackorna åt alla håll.

En fjortis

the_outer_child

Bild Cristian Girotto (L’enfant exterieur)

En gång i annan tid lämnade jag ett barnhem och påbörjade ett vuxenliv. Man kan inte säga att det gick särskilt bra.

En av de första åtgärder jag vidtog var ändå att skaffa en prenumeration på DN. Det hade jag inte råd med. Men jag tyckte att jag behövde det.

För några dagar sedan talade jag med en redaktör som jag faktiskt högaktar om en text jag hade skrivit. Den var ”för bra.” Man måste skriva som om man riktar sig till en fjortonåring. Annars går det inte.

Det är länge sedan jag slutade prenumerera på DN.

Jag läser numera mycket lite av samhällsdebatten.

Jag är inte fjorton år.

Dödsdansens gångarter

la-catrina-diego-riveraDetalj, La Calavera Catrina, i Sueno de una tarde dominical en la Alameda Central (En dröm om en söndagseftermiddag i Alamedaparken) Diego Rivera.

”Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte.” (Olof Palme 1965.)

Söndagen 15/2 tänker jag på en dödsdans i fem steg: Allports skala.

  1. Antilokution (att man pratar illa om en grupp, hate speech).
  1. Marginalisering (att man missgynnar en grupp socialt, social exclusion).
  1. Diskriminering. Det tydligaste exemplet för dagen är nog ändå SKL:s (Sveriges kommuner och Landsting) juridiska rekommendationer gällande EU-migranter. Det som gäller lokalt, att migranterna särbehandlas p.g.a. sin etnicitet, har förmodligen institutionaliserats och kommit att gälla i stora dela av Sverige, genom SKL:s ställning.
  1. Fysiska attacker. Det är självklart att tragedin i Köpenhamn är en fysisk attack, men det är också angreppen på EU-migranter runt om i landet. EU-migranter utsätts dagligen för fysiska attacker, t.ex. genom att man spottar på dem.
  1. Utrotning. Attackerna i Köpenhamn avser förmodligen vara ett steg på den vägen.

Den söndagen tar många avstånd. Många hade starka uppfattningar. Vi pratade om vilka yttranden man får göra. Vi hyllade det öppna samhället. Attackerna (be-)visade att vi är goda.

De Andra är onda.

Men, den som redan utsätts för hate speech, marginalisering, diskriminering och fysiska attacker, är inte helt en del av vårt samhälle; är inte helt och fullt vi. Det är dem vi ställt, eller strävar att ställa, utanför vårt samhälle. Han eller hon är inte vi. Vi låter inte hen vara det.

”… näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid …”

Att ställa Den Andre utanför har alltid lett till motsättningar. Det har alltid fått samma resultat. Våld.

Därför borde vi i dag fråga oss var vi själv befinner oss i denna dödsdans. Har vi själva redan tagit det första, andra, tredje eller fjärde steget på väg mot utrotning. Har vi inte själva redan tagit första, andra och tredje steget, när någon annan sedan tar det fjärde?