Klackade lågskor

När Aida Hadžialić blev kommunalråd i Halmstad 2010, visade jag henne bygden öster om Simlångsdalen, just den landsort hon nu talar för i Aftonbladet. Det samhället höll på att falla ut genom botten. Kanske kunde unga friska ögon tillföra något.

0057.5

Trakterna ovanföre den gamla skidanläggningen i Gyltige har sedan Fredrik Ströms Folket i Simlångsdalen alltid associerats med tattarna i Pickelsbo. Det är den gängse europeiska bilden. Ju längre österut de bor – i världsdelen, landet eller kommunen – desto lägre stående anses de vara.

Som av en händelse skriver Paul Mason om unga vita fattiga i The Guardian, samma vecka som Aida Hadžialić gör det i Aftonbladet. Hans analys är att den fattiga arbetarklassens kultur har utplånats av thatcherismen. Det var det som höll på att hända där vi levde då och det var det jag ville visa henne. Fattigdomen höll på att krossa bygden.

Det predatoriska parasiterandet på fattiga är lika mycket bygdens tradition som midsommarstången. Det är ju det Fredrik Ström berättar om. Och förr eller senare lämnar alla bygden. Det spelar ingen roll vad du tycker om det, du har ändå betalat för det; den som har arbetslöshetsersättning eller är sjukskriven under lågsäsong och arbetar nästan utan lön under högsäsong. När jag kom på en gammal distriktssköterska med att ha lurat sina polacker på deras lön, for det ur henne: ”De skall inte ha lön, de super ju bara upp det.”

”Du tror väl inte att vi åker dit ut”, sade polisen. De som drabbas av det glömmer det aldrig. De glömmer det inte därför att det är sant. Resultatet är laglöst land. Det är allt annat än tillrådligt att leva där som ensam kvinna. Oavsett ålder. När min granne berättade om en gruppvåldtäkt hon råkat ut för – nej, hon ringde inte polisen – fick vi nog. Vi visste precis vem det var och precis hur de förövarna hängde samman med de lokala maktstrukturerna och hur det i sin tur garanterade att de skulle gå fria. Hennes närmsta grannar voro saligvordna sommargäster med bygderomantik i blick; polisens insatschef, en kammaråklagare och ett hovrättsråd (it’s a true story).

Vi hörde självfallet inte av Hadžialić under hennes tid som kommunalråd. I samband med att vi flyttade därifrån sökte jag upp henne för att berätta om hoten, våldet och otryggheten på landsorten. Jag kan nog rätt säkert säga att hon inte uppfattade att hon själv hade något med det att göra. Däremot berättade hon att själv var hotad. Det senare tycktes däremot besvära henne.

Hon berättade också att hon verkligen hade lyssnat till vad jag berättat för henne den där gången. Jag hade ju sagt att inga politiska partier (utom låglönefundamentalisterna) hade vänt sig till landsbygden. Hon hade därför ordnat med en val-buss, som skulle turnera på landsbygden. Jag såg aldrig till den bussen. Kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam.

Det råder nog inget tvivel om Hadžialić tillmötesgående den gången mest berodde på att hon var ung och dum. Socialdemokratin övergav landsbygden för många decennier sedan. De befarar att ekonomisk tillväxt på landsorten skall komma lokala kapitalister och markägare till del. Hellre då offra alltsammans än att hitta spelregler som fungerar. Så länge inga svenskar arbetar på hyggena och åkrarna skiter socialdemokratin högaktningsfullt i deras villkor. Det är hela saken.

Halmstad är en segregerad kommun. I ena änden har Moderaterna 54 % i det välmående valdistriktet Tylösand-Frösakull, i den andra det invandrartäta Andersberg Norra har Socialdemokraterna 72 % av rösterna. I väster inkomster mellan 20 och 50 tusen i månaden. I öster mellan 12 och 13 tusen i månaden.

I Simlångsdalen har Social- och Sverigedemokraterna var sin fjärdedel av rösterna. Man kan i grund och botten inte förtänka väljarna det. Det är ju knappast rationellt att rösta på de demokratiska partierna i de trakterna.

Aida Hadžialićs röster kommer inte från landsbygden. De kommer från invandrarförorten. Hennes väljare kommer från de trakter där man ännu inte helt uppfattat att Olof Palme är helt död. T.o.m. mycket död. Cynikern skrattar att idioterna i förorten röstar socialdemokratiskt därför att de ännu inte förstår svenska.

hadzialic2

Den fattige blatten och den fattige lantisen har mycket mer gemensamt med varandra, än vad de har med den sociala surfaren Hadžialić. Ingen av dem har henne att tacka för det minsta. Det tar dem ett halvår att tjäna vad hon tjänade på en månad på sitt första jobb. Om de alls har ett jobb.

När Hadžialić höll ett brandtal inför europafacken reagerade jag på det. Det är alltid alarmerande när en person exploaterar sig själv, sin historia och berättelse i det offentliga rummet så tanklöst. Hadžialić brandtal handlade om öppna gränser: ”Vi skall välkomna migranter inte vara rädda för dem.” Hon var själv det lysande exemplet (en Selimović runner-up) på lyckosam invandring; från våldtäktslägren i Foča till ministerpost, på grund av helt äkta svensk socialdemokrati.

I SvD berättar nu Hadžialić att hon är ”fullt medveten om” motsättningen mellan hennes eget levnadsöde och den politik hon nu för: ”Men jag är ett statsråd i den svenska regeringen och jag måste tänka på landets bästa.” Det är inte första gången vi ser politiker utmåla det oförsvarliga som ett tungt ansvar som de tvingas bära. Vi förstår också att Hadžialić – liksom många andra politiska broilers – helt saknar mänsklig beröring med de som röstar på henne.

De två ståndpunkter som Aida Hadžialić har antagit i invandrarfrågan är så väsensskilda, diametralt motsatta, att det inte blir helt lätt att hitta någon som nedlåter sig till en diskussion på en så låg nivå.

Däremot är en så stor moralisk flexibilitet politiskt användbar. Det var väl just de kvaliteterna man hoppades finna i en så ung och oerfaren minister. Man upphör – fort – att vara ung, när det hela är över och man upptäcker hur ensam en människa kan vara. ”Is a dream a lie if it don’t come true or is it something worse?”

Lite senare dömdes den man som hade hotat Hadžialić. Såvitt jag vet har ingen som hotats, misshandlats eller våldtagits i byarna utanför Simlångsdalen fått rättelse. På det viset är vi lantisar precis samma sorts slödder som Alexandra Pascalidou, Anna-Klara Bratt och hela det identitetspolitiska hydet. Ingen av dem åtnjuter lagens skydd, men det är ”oerhört problematiskt” att de understår sig att gnälla om det.

Vi vet redan att socialdemokratin inte har något att erbjuda svenska romer, resande, judar, svarta, asiater eller muslimer. Hadžialić använder en grupp som socialdemokratin är totalt likgiltig för, som tillhygge mot en annan grupp, som de är lika likgiltiga för.

Det som händer i det halländska skogslandet är inget mindre än historiens slut. Man stöter på lämningar sedan vikingatiden på var och varannan gård. Nu upphör den kontinuiteten. Det vi ser är förintandet av en kultur. Det säger något om vår tids politiker och hur orelaterade de är, att Hadžialić ens vågar ta upp att hon vill skicka en val-buss, som svar på en historisk tragedi.

Jag visade Aida Fröböke kvarn. Kvarnen ligger vackert i en ravin i Fylleåns dalgång. Mossvattnet doftar tungt om aftonen. Där har jag kommit till ro. Nu på vintern låg snön djup, tyst och tung.

Jag hade lockat Aida mycket, mycket långt från hennes hemtrakter. Det såg inte ut som om hon hade förirrat sig så långt ut bland hiena förut. Jag tyckte lite synd om henne, där hon pulsade fram i sina blanka klackade lågskor.

 

Grisarna

pig

“- Fucking pig”

Redan under Allians-regeringen var det uppenbart att situationen på hem för unga i Sverige blev värre. Därför var den nya socialdemokratiska regeringens ofärdighet alarmerande. De skriande behovet av ledarskap, kompetens och kraft möttes med (för det sociala området typisk) kraftlös inkompetens.

Det visar sig nu att de som varnade för utvecklingen har blivit sannspådda. Det vi ser är ett herrelöst skepp som driver hur som helst bortom civilisationens räckvidd.

SR rapporterar: Personal kallade flyktingpojkarna för “jävla grisar”.  Det råder inga som helst tveksamheter, eftersom det finns en film. Man kan höra den personal som gör dessa uttalanden rättfärdiga dem i Studio ett: Situationen på landets HVB-hem. Han är uppenbarligen inte ens medveten om att han har begått ett fel. Det är i sig inte så förvånande. Det som förvånar – och det är indikativt – är att han inte förstår att han borde hålla käft. Det säger något om hur accepterat det här sättet att förhålla sig har blivit i “vården.”

Kraftlösheten på Socialdepartementet föranledde (SVT – Regeringen: Lättare att avhysa EU-migranter) Morgan Johansson att gå ut i fråga om Eu-migranter/romer, trots att det var Åsa Regnérs fråga.

Nu är det Anders Ygeman som går ut i fråga om marockanska gatubarn. De bollar Socialdepartementet släpper agerar Justitiedepartementet bollkalle på. Inget öga är torrt när socialdemokraterna visar att det ännu finns riktiga män “som kan ta de svåra besluten.” DN – Ygeman vill låsa in fler gatubarn.

“Gatubarnen ska enligt inrikesministern kunna omhändertas oavsett om det kunnat bevisas att de begått brott eller inte.”

Denna “lås-in-och-glöm-nyckeln-politik” innebär en ren gettofieringen av barnhemmen. Det finns ingen progressiv kraft kvar. Man har förlorat i sig i repression.

En dag kommer man att vända sig om och skriva historia. Den kommer sannolikt att handla om den socialdemokratiska epokens slut och hur med en desperat deras populistiska politik då blev. Tänk om de blir tredje parti i nästa val. Hur tror de att de blir ihågkomna då?

Och den fråga man kommer att ställa sig då är: Vilka var det egentligen som var grisarna?

Den som ger mera blod, får mera nåd

How Sir Galahad, Sir Bors and Sir Percival Were Fed with the Sanct Grael, Dante Gabriel Rossetti 1828-1882  http://www.tate.org.uk/art/work/N05234
How Sir Galahad, Sir Bors and Sir Percival Were Fed with the Sanct Grael, Dante Gabriel Rossetti 1828-1882 http://www.tate.org.uk/art/work/N05234

Jag tycker verkligen om att lyssna till Horace Engdahl. I radioprogrammet Allvarligt talat från augusti förra året talar han om kärlek.

”En kärlek utan galenskap är knappt värd namnet. … Därför finns det inget område där det är mer befogat att hoppas och inget område där det är mindre meningsfullt att kalkylera. … Världen tillhör dem som vågar göra sig löjliga. Glöm inte det. Eller med det italienska ordspråket: Den som ger mera blod, får mera nåd.”

Var och en för sig och Gud mot alla

Det kan vara så att det är omöjligt att integrera många, eller t.o.m. alla, marockanska gatubarn här i Sverige. Men de är ändå människor. I dag inleder Anders Ygeman ett samarbete med Marocko om att skicka tillbaka dem som är här i Sverige. Uppenbarligen ses de barnen som ett polisiärt och inte ett socialt problem. Barnministern är i New York och vänslas med folk i FN om jämlikhet.

Anders-Ygeman

Att klara sig på gatan, bortom samhällets och familjens kontroll, skildras kanske bäst i Flugornas herre. Den som fått inblick i den världen – bortom civilisationens händelsehorisont – känner igen det.

Och så är det då alla dessa människor som vill exploatera de som redan är övergivna.

BBIC, barnens behov i centrum. Det finns säkert någon som har en bortförklaring. Men förklaringen till att man skickar tillbaka marockanska barn är självklart att man är angelägen om att bli av med dem.

Chocken i det svenska samhället inför unga som har farit så illa återkommer i rapporteringen i alla media.

Det sägs att Marocko har förbättrat de mänskliga rättigheterna. Men någonting fattas ändå där många tusen barn lever på gatan.

Kanske tror vi lite för mycket om rättigheterna i det land vars skuggsida Ingela Romare skildrat i filmen Om den mänskliga själens värdighet. Det är en berättelse om att ruttna bort i fängelse.

asylum17

Om än Atlanten skiljer Brasilien och Marocko åt, skildrar filmen Cidade De Deus den förtvivlade brutalitet och utsatthet man hittar utanför samhället.

Kanske kommer det sig av att jag är en äldre far. Jag fängslas av att så mycket av den där personen som växer bredvid mig var där från början. Jag fängslas av att så mycket kommer med från början. Jag fängslas av att barn är hela människan. Om hon kommer från himlen eller generna bryr jag mig inte om.

Jag tror att människans erfarenhet av att jaga bort övergivna barn hör till de mest fundamentala av de mänskliga erfarenheterna. Genom årtusendena har man – i taigan, på stäppen, i regnskogen, på savannen, i byarna och på gårdarna – jagat bort de där barnen som inte är våra barn, men en mun mer att mätta.

Det är som med judar eller svarta – och för svenskar katoliker. Förbrytelsen i de romersk-judiska krigen var så enorm att rättfärdigandet återklingar två årtusenden senare. På sätt är det med slavhandeln från Afrika. Och svenskarna fortsätter att tala nedsättande om polacker de enorma övergreppen där.

De där barnen man har jagat bort har sett ut som mardrömmen om det värsta som kan hända våra egna barn. Och vi lät det hända dem. Tänk alla dessa tystnader. Tänk alla dessa lögner. Inom familjer. I byn. på gården. Och alla lögner om dessa värnlösa barn.

db57fa51d4e913e4557a27118485a57c

Det är förmodligen vår skamligaste – och därför mest omedvetna – brutalitet.

Den skammen förklara vår fascination för Vargbarn. Vi kan låtsas att några överlever … och samtidigt få betrakta dem som halvdjur. Inte som vi.

Därför Werner Herzogs titel så välfunnen: Kaspar Hauser – var och en för sig och Gud mot alla

De som inte finns

fanny_jock_sturges.png
Foto - Jock Sturges: Fanny; Montalivet, France, 1997

Två dagar före jul publicerar regeringens samordnare för barnhemsfrågor, Cecilia Grefve, “En julhälsning till Er” på sin blogg. Det hade i vanlig ordning varit bättre om någon som varit lite mindre ordblind hade skrivit texten. Men, man kan inte få allt.

I samband med att Åsa Regnér sjösatte sin “kraftsamling” i barnhemsfrågor, lät hon förstå att den i sig utgjorde en del av det hon kallar “upprättelseprocessen.” “Upprättelseprocessen” riktar sig till dem som har varit på barnhem – d.v.s. de som är vuxna och lever med konsekvenserna av omhändertagandena.

“Upprättelseprocessen” har kasat fram i uppförsbacke under större delen av 2000-talet. Det är lite för stora ord att kalla det fiaskot “en process.” Men under Alliansregeringen gjorde man i alla fall samtliga misstag som var möjliga. Nu gör man ingenting – utom att stava fel möjligen.

Sedan regeringsskiftet har “upprättelseprocessen” förändrats markant. Den har helt förlorat sitt innehåll. “Upprättelse” har blivit ett ord  utan mening och innehåll.

Vi som redan har kastat bort så många år och så mycket arbetet på att försöka föra in lite mer saklighet och rimlighet i dessa frågor, konstaterar att den här regeringen är värre än den förra. De förra var åtminstone bakom flötet. Den här är ingenting. Det finns inget att göra. Det är bara att vänta. Vänta – som vi väntade på Alliansen – vänta på att äntligen bli av med regeringspartierna. Och det är inte bara för oss som regeringen har förlorat sina legitimitet. (Sveriges Radio – Grafik: Svensk väljaropinion, december 2015)

And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin’

Det är så mycket mer provocerande eftersom det är så kolonialt. När man följer regeringsföreträdare och högre tjänstemän på sociala medier, inser man att de befinner sig i en trång och isolerad krets. Man hyllar sig själv och varandra – det är inträdesbiljetten – i tonarter som inte bara skorrar mot verkligheten, utan som också har något desperat över sig. Det är som om man läste galldrar över sig själva, försöker intala både sig själv och verkligheten, att den ser ut på ett annat sätt än den gör. Det är det där som kallas diskurs.

Det koloniala återkommer i man tydligen försöker reproducera en besutten engelsk överklass, som framför allt är stiliga, trevliga och konversanta. Det kostar säkert att klä upp sig i det där politikermodet. Men, detta var väl ändå inte Downton Abbey där  uppgiften är att vara dekorativ, utan Sveriges regering där uppgiften är att vara effektiv.

11933470_10153593475758829_5538209104379432855_nÅsa Regnér, Helene Hellmark Knutsson, Aida Hadžialić och Annika Strandhäll. (Bilden har tagits från Annika Strandhälls FB-sida.)

Du kan vila blicken på de där kvinnorna, medan du betänker att Jessica Ziegerer och Joakim Anderssons artikelserie (HD – Handeln med flyktingbarnen) om den katastrofala situationen på boenden för ensamkommande skrevs före det att strömmen av flyktingar kulminerade.

Det närmsta man kommit att gör någonting, är att lagstifta om att man skall rusta ned boenden (Ny boendeform för ensamkommande barn). Man kan säga att man därmed helt kastat de erfarenheter man gjort över bord, för att man tror att det blir lättare att sköta verksamheten då.

Det är ett hån mot dem som deltog i upprättelseprocessen just för att inga barn i dag skall behöva uppleva det de genomlevde då. Den gåvan är kanske något av det vackraste som hänt på 2000-talet. Och det är den mest misskända gåvan i vårt tid:  “Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade …” (Mark. 12:44).

Du kan själv läsa Cecilia Grefves text och se hur likgiltig den gåvan är för samordnaren. Hon tackar barn, unga och vårdnadshavare, socialsekreterare och deras chefer, fackliga företrädare, medarbetare, chefer, politiker, personalen på Socialdepartementet, sin egen personal och Åsa Regnér. Ja, hon tackar alla. Utom dem är närmast berörda av “upprättelsen.”

Det har alltid varit så att man har försökt glömma bort oss. Utplåna oss från diskursen, debatten, historien, minnet och … samvetet. För dem – kvinnor som vet att klä sig – är vi en skam. Ju mer de tar avstånd från oss, desto mer tar vi avstånd från dem.

Så är det med oss. De som inte finns.

sturgesJock Sturges, Coralie, Nikki, Mylene, Estelle, Alice; TUSCANY, ITALY. Jag avslutar med ännu en av Jock Sturges vackra bilder att vila ögonen på. Du hittar mer om honom här: TRISH SOUTH MANAGEMENT - JOCK STURGES. Både i samband med detta ämne och Sturges bilder vill jag gärna citera honom: "The dignity of my subjects are immensly important to me."  Amadelio Jock Sturges 1 och Jock Sturges 2.

Analfabeterna

Vår regering skapar en ny boendeform – budgetboenden utan personal – för ensamkommande barn och unga. Man behöver ingen fantasi, bara lite verklighetsförankring, för att se hur avgrunden öppnar sig. Billigt i dag. En skam i morgon.

asaregner-664x346

Det är knappast en slump, att den artikel där Barn-, äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér presenterar en ny boendeform för de unga som är mer eller mindre föräldralösa, är så spretig att den blir osammanhängande (Aftonbladet – Alla ensamkommande behöver inte ha vård). Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Maktasymmetrier innebär att subaltern inte får eller kan komma till tals. Hans eller hennes tal tas i stället över av grupper som har tillgång till kanaler för kommunikation och därmed också makt. Det är det centrala temat i post-modernism och post-kolonialism. Som bäst innebär de insikterna, att vi nu faktiskt hör fler, och många gångar också både roligare och mer insiktsfulla röster, än man kunde göra i min ungdom. Dumheten tvingas till reträtt av svenska muslimer, judar, afro-svenskar, latinska svenskar, romer och många, många andra.

I en mer än tio år lång process har vi som har varit på barnhem tvingats se olika grupper ur medelklassen – läkare, biskopar, jurister, journalister, socialvetare, tjänstemän och politiker – lägga ord i vår mun. Vi själva existerar inte.

Därför har det under hela Sveriges moderna historia existerat två berättelser om omhändertaganden. Den ena är er. Den andra är vår. De två berättelserna är helt åtskilda; motsatta. Det är ett uttryck för en total maktasymmetri. Vi existerar inte som likaberättigande vuxna i maktens ögon – bara som ”barn” som uteslutande förmedlas av interlokutörer i ”professionen.” I varje reell mening saknar därför Åsa Regnér så helt kontakt med dem hennes beslut berör, att hon aldrig skulle känna igen dem om hon råkade på dem, annat än som främmande, fientliga och obehagliga. Nu, som alltid, fattar därför våra makthavare beslut utifrån en fiktion. Sin fiktion.

Stödboende för ensamkommande unga är en tydlig illustration på den dynamik som driver fiktionen.

Man har svårt att möta behoven och kostnaderna stiger. Därför ”uppstår” ensamkommande unga som passar i budgetboenden. Man beställer en fiktion/verklighet som passar en smalbudget. Det spelar ingen roll vad remissinstanser, profession, vetenskap eller berörda säger eller invänder. Fiktionen råder. Den intellektuella halten i fiktionen är så ringa att det kan uttryckas i några enstaka ord: ” … mycket motiverade och kapabla.” Med bara fyra ord kan man utradera realiteterna.

I sommar har HD/Sydsvenskan (HD – Handeln med flyktingbarn) genom Jessica Ziegerer och Joakim Andersson skildrat en närmast apokalyptisk situation för ensamkommande barn i Skåne. Det finns ingen anledning att här citera siffror eller förhållanden, eftersom erfarenhet och fakta är likgiltiga för den politik som förs. Men bilden är diametralt motsatt den ministern har.

Dagen innan jag skriver det här har vi ett möte med en psykolog i mitt lärarlag. Medan kollegorna som arbetar närmst ensamkommande och utsatta svenskar berättar om sin situation, blir det allt tydligare att de inte bara arbetar i en lektionssal utan också på en vårdavdelning. Det hade varit bättre om de haft verktyg och resurser för det. Kollegorna försöker hitta ett sätta att leva med det de genomgår; det de genomlever känslomässigt.

En av kollegorna berättar om hur han försökt rädda en elev som ville ta sitt liv. Läkaren skickade hem honom. Han tog sitt liv. Där sitter vi. Omkring tio lärare. Vi försöker hitta ett sätt att leva med den sorgen. Det sveket. Den vreden. Alla famlar. Blunda. Ducka. Var professionell. Ät mer fibrer.

Hoppet är den sorg som fyller det rummet. Vår mänsklighet skaver. Men den lever. Och lovar ännu att ändå försöka.

Jag nämner den nya boendeformen och mina kollegor förstår så väl; vi som inte befinner oss i fiktionen. Människan är inte skapt för att överges i ensamhet. Inte ensamkommande. Inte ens svenskar.

Jag kommer tillbaka till analfabeten Hanna Schmitz förklaring, i filmen The Reader, till varför de lät fångarna brinna inne.

”– … Varför låste ni inte upp dörrarna?”

”– … Vi hade ju ansvar för dem!”

Fiktionen skapas av människor som i varje mänsklig och social mening är analfabeter.

PS: Efter regeringsskiftet har det blivit omöjligt att debattera de här frågorna. Den här texten är en av många som kommer tillbaka med svepskäl, estetiska (sic!) invändningar, obegåvad kokett okunnighet eller bara rent klassförakt. Medelklassens stupiditet är kung. Och hatet? "La haine attire la haine!"

Ta chansen, betala här!

ug-sofia_0Sofia Rapp Johansson. Bild: SVT – UG

För tre år sedan lämnades en stämningsansökan in. Professor Mårten Schultz skrev i DN (Stämningsansökan skildrar ett barns helvete) och beskrev den orättvisa som hade drabbat Sofia Rapp Johansson. Bättre stöd än så kan en stämningsansökan inte få.

De som tyckte att den ansökan utmanade en mycket bister erfarenhet; att rättsligt skydd inte utgår till så missgynnade grupper som de som har varit på barnhem. De hade fel. Jättefel.

Någon kan tycka att man bör ta med i beräkningen hur svensk rätt faktiskt tillämpas. Det här fallet från början av 90-talet är sedelärande: Maciej ZarembaJag måste härifrån snarast, hjälp mig…jag hatar att vara här. Varför dog Daniel Sigström?

Den ständige kolerikern Dennis Töllborg har också något att säga om tillämpningen av rätt.

”Det är här den skandinaviska realismen paradoxalt nog slutar i ett värde, all påstådd värdenihilism till trots, nämligen att ”makt är rätt”. Därmed slår den skandinaviska realismen, i sina effekter, alltid neråt, aldrig uppåt, befrämjande status quo och en konsensushegemoni, sökande förklaring för varje anomali i individuella avvikelser (d.v.s. ”ruttna äpplen”) och framgångsrikt avvisande varje alternativ förklaring med att det handlar om ”konspirationsteorier” (d.v.s ”anmälningar av rättshaverister”).  Empiri blir i ett sådant system hotfullt, ja rentav en förolämpning, …”[1]

Man kan tycka vad man vill om Töllborg, men han här förklarar han många märkliga juridiska resonemang. Det här också anledning till att varken rasism, diskriminering eller antisemitism ”finns” i den svenska rättsordningen.

Jag är inte jurist och det finns säkert andra skribenter på samma tema, som jag inte känner till. Juridik har liten eller ingen betydelse för mig … eller någon av oss. Det är självfallet så, att en rättsordning där man kunnat neka människor utbildning och sjukvård – och där på samma gång sexuella, fysiska och psykiska övergrepp varit utbredda under långt tid – saknar relevans.

Det är ”pudelns kärna” i de frågor som har med staten och oss att göra. Nya regler, så som i Tvångsvårdsutredningen, är i en närmast absolut mening ovidkommande, eftersom de reglerna som bäst kommer att utgöra ett fikonlöv för ansvarig, men aldrig kommer att innebära en rätt för de som tvingas underkasta sig dem.

Och någonstans kan man tycka att de förtjusta tillropen, varje gång samhället (och andra) anträder vägen mot ett nytt misslyckande, till sist blir patetiska. Förändring kommer inte av inställsamt fjäsk.

Allt det är självfallet ointressant i Sofia Rapp Johanssons mål mot samhället. I just hennes fall kommer säkert den svenska rättsordningen att arbeta utifrån en ny princip som den aldrig har arbetat utifrån förr. Rapp Johansson har ju haft det tufft när hon var liten.

18 juni i år kom utslaget, där Rapp Johansson förlorar målet. I domen (här citerad från Rapp Johanssons hemsida) heter det:

”Sofia Rapp Johansson förpliktas att ersätta staten för dess rättegångskostnader med sjuttiofemtusen (75 000) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635)”

Redan 16 juni, två dagar före domen (sic!) skriver Rapp Johansson på sin hemsida:

”Min advokat låter hälsa:

Sofia blev under sin uppväxt utsatt för fruktansvärda övergrepp, också under den perioden när hon var i Statens vård. För att kräva sin rätt och se till att detta inte händer igen har Sofia stämt Staten för bristerna i vården och tillsynen av henne under uppväxten. Se deras berättelse och stöd deras sak.

Tingsrätten kommer att meddela en dom och i kostnaderna är höga i målet. Det tar mycket tid att utreda vad som gick fel under 18 år av hennes uppväxt, men utredningen är en förutsättning för att Sofia ska få en chans att få en rättvis prövning av domstolen. Sofia och hennes systers kostnader är uppe i 1 250 000 kr. Du kan hjälpa dom genom att sätta in ett bidrag på bankkonto 83279-944 418 310-8 i Swedbank.

Så snälla, hjälp oss.”

Man kan nästan tro att Sofia Rapp Johanssons advokat, en Jens-Victor Palmadvokatfirman Legio, läser hennes hemsida. I en tidigare upplaga av inlägget fanns upplysningen att kontonumret (om det fortfarande är samma kontonummer) gick till just advokaten Palm. Hur Rapp Johansson håller reda på de pengar som går till olika konton på hennes hemsida framgår inte. Kanske har hon lika goda hjälpare som bispringer henne i det hänseendet också.

Du tycker kanske att det är lite trist att Sofia Rapp Johansson har förlorat det här målet och råkat i skuld. Med en dröjsmålsränta på 9,5 % så blir det 118750 kr om året.

Det finns ändå en tröst. Det finns ändå en källa till sann glädje.

Du kan skicka dina pengar till hennes advokat!

ug-jens_0Jens-Victor Palm. Bild: SVT – UG

*

[1] Dennis Töllborg – Uppdraget En utredning om Illojal maktanvändning – Del II. Kontexten – vår tids rädsla för kvalité, s. 74 -75.

PS. Tack till Inger Olsson för att hon uppmärksammande mig på det här.

Inget svar från Henriksson

83ad9c604776

Här kan man se en fråga jag ställer till Socialutskottets ordförande Emma Henriksson.

Hon svarar inte.

Förstås.

Fråga om upprättelse

Svar till PH Bartholdsson dnr 1811-2014 15

(Bilden på den underbart vackra flickan är “Damaged child” av fotografen Sally Mann)

Kackerlackorna rusar åt alla håll

004748f9e63Amerikansk kackerlacka (Periplaneta americana)

Nu har jag hållit på med vanvårdsfrågan i snart 10 år. Jag har lärt mig något under den tiden. Vad jag har lärt mig? Att genomskåda.

På Göteborgs stadsmuseum hålls ett seminarium om upprättelseprocessen 18/2 – 2015. Frågeställningen är om upprättelse är möjlig. Redan det är en lögn. Genom hela processen har politiker tjänstemän hela tiden ”vetat” hur en upprättelse egentligen går till och avfärdat alla invändningar.

Nu när fiaskot är manifest. Ja, då börjar man prata i termer av att det egna misslyckandet kommer sig av att uppgiften är omöjlig. Så lät det inte för fem år sedan, när de bättre människorna talade ner till de sämre människorna och gav dem upprättelse så att de storknade av det.

I ett samtal med muséets programsamordnare, Rebecka Bukovinszky, framkommer att de har samarbetat med föreningarna och att de utgått ersättningar till dem som bidragit till utställningarna. Bukovinszky ser inte ut att vara den sort som ljuger. Men jag vet ändå att att det hon säger är långt från sant.

Det är bara en formsak; att kolla upp det.

Jag skickar alltså ett mejl med en fråga, som studsar runt ett par gånger, innan den kommer fram till den biträdande museichefen Cajsa Lagerkvist. I ett inledande meddelande har de som är berörda av vanvårdsfrågan ersatts med 8600 Skr. Sedan kommer en rättelse. Det handlar egentligen om 2600 Skr, delat på tre. Ytterligare ett förtydligande har att de drabbade som bidragit till museets arbete kallas ”sakkunniga.”

Två och sex. En halvdag på en billig bilverkstad.

I ett av mejlen sägs att ytterligare 7 – 8 personer deltagit, men att ”ingen av dem önskade arvode för sin medverkan.” Jag orkar inte vända på den stenen också. Svaren är givna.

Vilken sten man än vänder på, så rusar kackerlackorna åt alla håll.