Skam och skräck

Året var 2007. På något sätt hade jag ändå väntat mig något mer än ingenting. Nu satt jag i ett styrelsemöte i föreningenSamhällets styvbarn och det började gå upp för mig hur det stod till. Det hade funnits en ordförande och en hemsida. Redan det var en bluff. Nu fanns ingenting.

Det talades upphetsat om att skaffa lokaler på Sveavägen i Stockholm. Jag frågade vad som fanns i kassan. 4500 kronor var svaret. Mina steg in i detta moras hade varit alltför aningslösa och alltför lätta.

You step lightly thinking you’re number one
Down to zero with a word”

En av ledamöterna, uppenbarligen i själslig nöd, förfäktade mångordigt försiktighet i kontakterna med media. Bl.a. därför drog mötet ut i 8 timmar. Redan på väg kvällen återkom han triumferande och meddelade att han nu hade satt Janne Josefsson på vanvårdsfrågan. Segern var given. Trumpeterna smattrade i kapp med fanorna. Ersättning och skadestånd? Det var bara att vika upp lädret.

Now you walk with your feet
Back on the ground”

Vanvårdsfrågan blev en nationell angelägenhet i en annan tid – före Alliansen, före utförsäkringar, före tiggarna på gatorna, före arbetslinje utan arbeten. Då satt socialdemokraterna ännu i regeringsställning och lutade sig ännu mot decennier av maktinnehav. Därför kom hela processen att luta bort från de maktlösa och in mot makthavarna. Tjänstemän och experter, som inte hade några reella incitament till att vara opartiska, skulle nu översätta maktlöshetens språk åt makthavarna. Det gick – som bekant – så där.

Det är inte bara ”att det kommit fram vad som hänt” som makthavarna har fått så mycket lättare att tala med dem som berörs av vanvården i barn- och fosterhem. Det har minst lika stor betydelse att makthavarna har förlorat makten och lärt sig tala ett helt nytt språk, maktlöshetens språk. Vi har äntligen fått ett gemensamt språk.

En svensk offentlig utredning är redan från början ett sorts demokratins svarta hål, ett litet kungadöme med en ordförande som enväldig härskare. Har man tur lyssnar han eller hon på synpunkter, annars inte.

Man har alltså verkligen inte förstått problemets kärna – att missgynnade som sedan misshandlas och våldtas också berövats sin röst och nekats tillträde till makten salar – om man väljer att ta vägen via en enmansutredning i fråga som denna. Trots att Göran Johansson har varit ordförande iFöreningen Sveriges socialchefer, och därför borde vara bekant med att föreningsfriheten hör till de mera fundamentala demokratiska rättigheterna, kunde han inte förstå varför de drabbade behövde representation av sina företrädare i vanvårdsutredningen.

Then you’ll fall
Down to the ground
Down to the ground”

Föreningsfriheten, anges i den svenska regeringsformen mer som ett konstaterande, medan europakonventionen är lite tydligare med varför vi har en sådan frihet: ”… för att skydda sina intressen.”

När makten talar med maktlösheten har maktlösheten inga intressen, än mindre anledning att skydda dem. Makten har ju tagit hand om det åt dem.

Var i den process som vi sett rulla på sedan 2006 har vi sett reella möjligheter för dem som drabbats av vanvården att skydda sina intressen? Ingenstans förstås. De har inte funnits sådana möjligheter och därför har det också legat något parodiskt och löjeväckande över de föreningar som företrätt dem som drabbats av vanvården. De berörda, och framför allt deras företrädare, har reducerats till statister – ibland gycklare – i den process som handlar om dem själva.

 

Skäms du? Skäms du för mig? Skäms du för oss?

Det är klart att du skäms. Det är klart att skammen rider dig som en mara.

Du skickade bort henne, du lät dem skicka bort henne; bort till välfärdsskuggorna – elva, på det tolfte.

Redan första veckan slet han ner henne på golvet – henne också – och vrålade ”- skreva för helvete ditt as innan jag sliter öronen av dig.” Snart skall hon få bröst.

Och natten blir till dag och hon försöker komma därifrån utan att söla ner. Ur henne rinner blod, säd och avföring. Det är då du möter hennes blick.

In the eyes of the child
You must come out and see…”

Skäms du? Eller blundar du?

25 år senare sitter hon i en utredning om vanvård. Experter ställer frågor, frågor som bara sinnessvaga kan ställa.

”- Hur överlevde du?” (SOU 2009:99 s. 382.)

”- Jag slicka den ren sedan. Jag fick leva då.”

Hon ler skyggt och du kan se hennes tänder, befläckade i välfärdens skuggor.

Skäms du för henne? Blundar du?

Vill du inte kyssa henne? Kyssa henne på mun?

Somebody bring me some water

Can’t you see I’m burning alive”

Kan du inte se? Jag behöver skölja skiten ur mun.

Skäms du? Skäms du för oss? Ropar du: ”- Oren, oren!”?

Ja. Du ropar.

Eller så kallar du in experterna, och de ropar så gärna ”- Oren, oren!” åt dig.

Skäms du? Skäms du för mig? Skäms du för oss?

Ja. Du skäms.

Skäms vi? Ja, vi skäms.

Skäms jag? Ja, jag skäms.

Vi skäms för Kent Sändh, som grundande föreningen Samhällets styvbarn och anföll sin hustru med kniv och sedan tog sitt liv. En av hans döttrar sade i en dokumentär av Thomas Kanger att han om någon borde förstå vad det innebär. Just så. Han om någon borde ha förstått.

Vi skäms för Birger Hjelm, som ständigt åkallade sin examen och påpekade att han själv aldrig varit omhändertagen vid varje tillfälle, för att alla skulle förstå att just han, inte var en av dem som man skulle skämmas för; inte en av dem som han själv skämdes så för.

Vi skäms för Linda Styf, som så gärna utverkade sympatier för sig själv, medan makten med ett försmädligt leende viskade diagnoser på hennes rygg.

Vi skäms för Anne Skånér som stått vid festsalens baksida och serverats överblivna halvt avätna tallrikar och som så förtvivlat försökt framställa det som att det var hon som var balens drottning. Skäms vi för Anne? Ja, vi skäms. Vi skäms, för att vi hos Anne ser hur hon märkts av livet; att hon har livets patina, vår egen patina, våra egna märken.

Vi skäms för Lars Werner från Stulen barndom Stockholm som står i TV och pratar om ”samhällsprevention” när han menar allmänprevention och hur han tvingats äta skit.

Somebody bring me some water”

Vi skäms för Peter Lindberg, från föreningen Vanvårdad och bortglömd som TV4 och SVT Småland gjort till ett nationell skämt, ungefär som Bert i Skara, alltid redo att göra spektakulärt stupida uttalanden med ”nyhetsvärde”, vad det nu kan ligga för värde i att gestalta angelägna samhällsfrågor som om det rörde sig om en missfostercirkus.

Vi skäms för Karl-Erik Bergh från, föreningen Stulen barndom, ögonskenligen halvt litterat och helt debil, som spelat rollen av vanvårdsgycklare, åt dem som vill framställa de drabbade som okunniga och svagsinta, med sådan ackuratess.

Skäms jag? Ja, jag skäms.

Skäms jag för mina egna försök att dränka vanvårdens sorger i sprit? Egentligen inte. De sorgerna flyter, de är osänkbara. Skäms någon annan? Gör gärna det. Det rör mig inte i ryggen.

I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that’s real

 

And you could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt”

Och jag är så trött.

Jag närmar mig ålderdomen och bakom mig ligger ett liv, där jag ständigt, när jag berättat om mig själv och min bakgrund, mötts av falsk förståelse och menande men förklenande omdömen i stället för respekt eller ens allvar.

Det är en ”förståelse” som klenar en fult inställsam grimas över truten, medan den aldrig helt kan dölja att den som drabbats av våldtäkten, den som drabbats av misshandeln, egentligen själv är skyldig till det inträffade. Precis som föreställningen att kvinnor själva är orsaken till de våldtäkter de drabbas av, precis som föreställningen att den som piskas fjättrad vid ett element, ”egentligen vill det själv”; att ”man väljer sina problem själv.”

Vad varje tillfälle man lyfter frågan om det som händer i barn- och fosterhem, väller samma våg av förnekelse upp. Politiker, experter, tjänstemän och förövare har nämligen en sak gemensamt; de är ansvariga för det som hänt.

Det är därför Maria Larsson nu avslutar sitt livs fiasko, upprättelsen, med att svika de barn som är i barn- och fosterhem i dag, genom påståendet att övergreppen inte kan inträffa mer. Hon tog samma väg som alla andra. Hon valde att skämmas så för oss och det som hänt oss, att hon låtsas som att det inte har hänt. Det finns ingen djupare kränkning, än att låtsas att en annan människa inte finns.

Med tiden blir man trött. Mycket trött.

Ändå. Det krävs en viss hårdhet för att inte låta sig beröras, att inte låta sig beröras av förnekarna, att inte låta sig beröras av dem som är så likgiltiga inför sina nästa. Alla har inte den hårdheten. Istället stryker de sig smeksamt mot värddjuret i hopp om att inte bli avkastade.

I botten av maktlösheten finns få alternativ att påverka. Ett av dem är att förråda nästan; att identifiera sig med aggressorn. ”Jag är också en av dem som kan slå och sätta på.”

Sedan några år har vi därför fått se ett remarkabelt skådespel inom ramen för föreningenSamhällets styvbarn.

En klassresenär, Benny Jacobsson, en doktor i idéhistoria, har tagit på sig bördan att lyfta denna fråga upp ur rännstenen, torka orenligheterna av den, och föra in den i finrummet, där hans nya kamrater de egentliga människorna lever och verkar.

Det började illa, med ett program för föreningen, skrivet på en svenska med en abstraktionsnivå garanterad att gå de berörda förbi, som demonstrativt ställde sig bakom vanvårdsutredningens påhitt, att den skulle betraktas som en sanningskommission. Vid sidan av det uppenbara, att man bör slå larm om svenska tjänstemän börjar hitta på uppdrag som saknar demokratisk förankring åt sig själva, så är förslaget inte bara kontroversiellt utan också ett direkt svek mot de drabbade. Det innebär nämligen att man avhändar sig Europakonventionens artikel 13, rätten till effektiva rättsmedel. Som ett sätt att sälja ut de svaga för att ställa sig in, måste det ändå sägas vara oöverträffat.

I föreningens publikationer började en ny ton göra sig gällande. Man hade tagit på sig uppdraget att näpsa dem som eventuellt var missnöjda med välfärden för att de misshandlats och våldtagits. Föreningen hade börjat företräda samhället mot de drabbade, istället för att företräda de drabbade gentemot samhället. Nu skulle delinkventerna äntligen bibringas den uppfostran de undandragit sig på hemmet.

Man trålade internet efter misshagliga yttranden. Och skörden blev rik. Alltför rik.

Tänk, människor yttrade sig, bildade till och med opinion, men helt utan vederbörliga tillstånd. Vissa uttalade kritik mot samhället och föreningen Samhällets styvbarn, som om något sådant alls kunde förekomma i en demokrati utan tillstånd. Vissa uttryckte sig också som om de faktiskt hade varit på barnhem, på rännstenssvenska.

Man råkade i panik. Opinionsbildning kan ha den effekten på vissa.

Några av kritikerna kallades till enskilt samtal i en sommarstuga med klassresenären, ledamoten Yvonne Palm och Palms schäfer. Den senare uppenbarligen oundgänglig för uppbyggliga samtal, där vid randen av Ginnungagapet. Det hela är lite väl bröderna Coens Fargo, men inte ens de kom på att ta med sig en schäfer till sommarstugan.

Det värsta är att vi har att göra med människor som inte alltid förstår att de inte behöver infinna sig till sådant och som därtill ofta är övertygade om att föreningen har mycket stor betydelse för deras upprättelse: ”extra ecclesiam nulla salus.” Därför har ”samtalen” också kompletterats med uteslutningar av misshagliga medlemmar.

Varje uteslutning är förstås beklaglig, speciellt när den drabbar någon som inte förstår varför eller ens givits möjlighet att förstå varför. Men den mest uppseendeväckande uteslutningen är ändå den av föreningens förra ordförande Anne Skånér. Det vore lättare att förstå om det helt enkelt hade handlat om bristande etik, d.v.s. att Jacobsson gjort sig av med en konkurrent om ordförandeposten, genom att utesluta henne. Men riktigt så är det inte. Det är värre. Skånér har uteslutits därför att hon sägs ohjälpligt ha skadat föreningen och dem som varit på barnhem, genom att – håll i dig nu – framföra kritik mot samhället.

Eftersom föreningen Samhällets styvbarn har varit så upptagna med att hålla sina medlemmar (sedermera också före detta medlemmar) i hampan, har man råkat förbise sitt uppdrag, att bevaka och företräde sina medlemmars intressen.

Man behövde faktiskt bara vara läskunnig för att förstå hur direktiven till utredningarna och lagförslagen skulle kunna komma att tolkas till de berördas nackdel. Så tolkas t.ex. begreppet rättssäkerhet så, att de som begått brotten mot dessa barn måste skyddas mot anklagelser. Det är ju minst sagt uppseendeväckande att Maria Larsson i sin ersättningslag hotar de drabbade med åtal för förtal om de talar illa om våldtäktsmän och barnmisshandlare. Men vi hör inte ett knäpp i den saken från föreningen Samhällets styvbarn. Vi hör inte ord om omhändertaganden på etnisk grund, inte en stavelse om kvinnor som utsatts för gynekologiska övergrepp, inte ett knäpp om dem som åsatts felaktiga diagnoser. Inte ord. Sådan samhällskritik vore ju förödande.

Istället ser vi en närmast bisarr inställsamhet. I ett blogg-inlägg (Att vara fosterbarn – gemensamma erfarenheter av 1900-talet, 2013-06-19) på Samhällets styvbarns hemsida skildras en begivenhet på Stockholms stadsmuseum och ett föredrag av Jacobsson. Det heter:

Hur var det då att vara fosterbarn på 1900-talet?

Det finns inget generellt svar på den frågan, eftersom alla barn har sina egna upplevelser. Men två allmänna saker går att konstatera:

De flesta som omhändertogs vanvårdades inte. Det har med rätta varit stort fokus på vanvården, men vanvård var inte det vanligaste. Det var tusentals som vanvårdades, men mångdubbelt fler som inte vanvårdades.”

Down to the ground
Down to the ground”

Vi kan inte säga något om brandbombningen av Tokyo, där hade också alla sina egna upplevelser. Vi kan inte säga något om Treblinka, där alla – tillika – hade helt egna upplevelser. Vi kan inte säga något om utfallet av melodifestivalen, alla har ju sina egna upplevelser. Det är första klassens gallimatias.

Jacobsson tar sig sedan för att ljuga. Det underlag vi har för att göra en utsaga om hur omhändertagandena utfallit är vanvårdsutredningen.

När man inom ramen för den upptäckte vidden av vittnesmålen, bestämde man sig för lägga till möjligheten att förneka. Man påstod att vanvårdutredningens vittnen inte var representativa (bl.a. SOU 2009:99, s. 15). Det är helt enkelt en politisk utsaga utan varje saklig grund.

Det gav också Maria Larsson möjligheten att påstå att vanvården varit undantagsfall.

Skäms du? Blundar du?

Jaså. Så pass.

Det uppgifter vi faktiskt har, det som framkommit inom vanvårdsutredningen, har att hälften utsatts för sexuella övergrepp, hälften nekats skolgång, tre fjärdedelar misshandlats och mer än fyra femtedelar utsatts för försummelse.

Skäms du? Blundar du?

Jacobsson har kommit att företräda Maria Larsson gentemot sina medlemmar. Jacobsson är och förblir sin husbondes röst.

If you want to kiss the sky
Better learn how to kneel
On your knees boy”

Eftersom mitt förakt inte kan tillföra någon ytterligare skada kan jag lugnt uttrycka det.

Några av förbundets medlemmar har nyligen skrivit till styrelsen med kritik och frågor. De uppfattar det som att oegentligheter förekommit. Förbundssekreteraren Robert Wahlström svarar i ett färgstarkt blogg-inlägg (Nu går skam på torra land, 2014-02-06), vilket innehåller få prov på tanke eller omdöme.

Det heter:

Nu senast har man spridit ett brev fullt av förakt, förtal och lögner …” Uppenbarligen svider kritiken.

Det heter vidare:

”… har sina rötter i att man i grunden inte har kommit förbi, eller kunnat hantera sin fientlighet och det misstroende man har mot myndigheter och auktoriteter. … Man har ständigt gjort utfall mot samhället … samma samhälle man så öppet visat sitt förakt för. … mer eller mindre varit en katastrof för de vanvårdade …”

Wahlström tycks ha fått för sig att anledning till kritiken är att de drabbade har haft en svår barndom. Kanske inte helt överraskande i en förening som Samhällets styvbarn. Vi får i alla fall glädjas att Wahlström till sist upptäckt det nu.

Vi ser här att skon klämmer vid samhällskritiken, som har ”varit en katastrof för de vanvårdade.”

Det heter också: ”Jag har också förespråkat att man förr eller senare måste väcka åtal mot denna skara.”

Vi ser med visst intresse fram mot det åtalet, inte minst rubriceringen. Vad sägs om ”grov olaga brevväxling” eller ”grov olaga samhällskritik”?

Down to the ground
Down to the ground”

Reaktionerna på meningsutbytet, diskussionerna, kritiken – av föreningar och samhälle – visar bara alltför tydligt att man tappat sitt sinne för proportioner. Man har tappat kontakten med verkligheten som sådan; man är inte längre tillräkneliga.

Det vi ser i ögonen på den där flickan där på golvet är den fredlösas blick. Den som inte blir skräckslagen då är redan död.

Vi måste ändå förbli stående på egna ben och inte falla ned på knä. Vi måste ändå förmå svara med William H. Borders:

I am
Somebody

I may be poor
But I am
Somebody

I may be on welfare
But I am
Somebody

I may be uneducated
But I am
Somebody”

(Här i Jesse Jacksons tolkning.)

Det vi bevittnar är skräcken att åter bli alls ingen alls. Skräcken att åter hamna i kylan. Skräcken att åter hamna utanför. Skräcken att åter bli en av dem makten skäms för. Skräcken att åter bli fredlös. Skräcken att åter bli ett ingenting.

Av de som skäms för oss som befläckats på barn- och fosterhem, finns nog ingen som skäms mer, än Samhällets styvbarns ordförande, Benny Jacobsson. Av dem som är rädda att åter kastas ut åt välfärdens vargar, är ingen räddare än Samhällets styvbarns ordförande, Benny Jacobsson.

The horror, the horror”

*

Publicerat i Tidningen Kulturen  2014-02-13