Skuggorna faller

 

I en artikelserie i tidningen Socialpolitik, återupprepar Åse Lo Skarsgård, mytbildning kring vanvårdsfrågan som politiker, tjänstemän och journalister har omgivit sig med. Vi har sett och hört allt förut. Fiaskot är oöverträffat; men ingen skäms. Alla som faktiskt har haft något att säga till om, framställer sig själva som hjältar. En upprepning av de dumheterna är knappast välkommen.

Åse Lo Skarsgård inleder sin artikelserie med att lyfta kritik mot Morgan Johansson, för att inte ha vågat diskutera med de överlevande. I Skarsgårds sex artiklar, kommer varjehanda makthavare till tals, men aldrig någon av de överlevande.

När de överlevande omnämns, annat än som en anonym själlös massa utan egen röst, skriver Skarsgård om konflikterna bland de drabbade, ”allas krig mot alla”, utan att belysa dess sammanhang.

Liknande konflikter finns bland judar, romer, resande, homosexuella eller svarta och konflikterna inom de grupperna är minst lika skarpa som någonsin konflikterna bland de överlevande. Skarpa motsättningar är utmärkande för grupper som har utsatts för förtryck. Det är inte en anomali. Det är naturgivet.

I vanvårdsfrågan har det varken förekommit få eller små svek. Det är i sig ett uttryck för de överlevandes maktlöshet. Det fanns aldrig någon reell möjlighet att påverka någonting alls. De som lånade sig till att ge sken av det, svek de överlevande.

Vi måste ha klart för oss, att de överlevandes föreningar inte har haft något inflytande alls. Deras lagstiftade föreningsrätt (Regeringsform 2 Kap. 5 § och Europakonventionen artikel 11) har saknat varje reellt innehåll. Man har haft ett eller två möten vartannat år, för att ge sken av en demokratisk process. I en inflammerad diskussion i vanvårdutredningens referensgrupp, framkom att de eventuella överenskommelser som gjordes med utredningen, inte ansågs vara bindande. Vi som företrädde de överlevande kunde lika gärna ha stått i garderoben och sjungit Sköna maj. Det är naturligtvis uteslutet, för varje vuxen människa, att delta i en sådan charad.

Föreningarna har inte heller haft medlemmar att tala om. När jag själv var vice ordförande i Samhällets styvbarn, fanns omkring 200 medlemmar – vissa betalande, andra nominella – d.v.s. mindre än en promille av de överlevande. Både avsaknaden av inflytande och den närmast obefintliga representativeten (de hänger självklart samman) är anledningar att ifrågasätta det rimliga i att alls engagera sig i de föreningarna.

Föreställningen att en så stor och sammansatt grupp, skulle kunna representeras av några få uppenbart dysfunktionella föreningar, praktiskt taget helt utan medlemmar, visar oss att processen aldrig hade en reell demokratisk substans.

Alla (alla!) de överlevande som har engagerat sig i vanvårdsfrågan, har också utsatts för hat, hot och förföljelser. När det drabbade oss överlevande uppfattades som uttryck för våra personliga tillkortakommanden. De förföljelserna var så omfattande – och farliga – att det inte gick att delta i processen, speciellt inte om man hade barn. Flera av de överlevandes företrädare, använde sådana förföljelser som medel, för att främja sina positioner. Därför har vissa frånfällen varit lättare att lida än andra.

När samma hat och hot sedan drabbat politiker, journalister och andra offentliga personer, har det däremot ansetts vara ett hot mot demokratin.

*

Det blir lättare att förstå vanvårdsfrågan, om man också förstår, att de som har synts i processen har agerat i egenintresse. Man exploaterade saken för egen vinnings skull. Sätt på dig lite vuxnare glasögon och fråga dig: ”Vem vinner på det här?” Svaret är nästan aldrig de överlevande.

Kenth Sänd gjorde förmodligen en mycket realistisk bedömning, när han tog sitt liv i samband med Thomas Kangers dokumentärfilm Stulen barndom. Hade han inte kastat in sitt lik i debatten, så hade han inte åstadkommit någonting alls. (Analogt till det: Svenska Akademien använder nu Benny Fredrikssons lik, som tillhygge mot vad syns var berättigad medial kritik.)

Liket visade sig vara användbart. För Thomas Kanger. Han kunde använda det till att sätta en extra knorr på en annars ordinär social-pornografisk dokumentär av gängse snitt.

Det råder ingen tvekan om, att hade inte Kanger lyckats pressa upp Morgan Johansson i hörn, med liket som tillhygge, hade det aldrig blivit en vanvårdsutredning. Vanvårdsutredningen hade, därmed, inget annat mål för Morgan Johansson, än att ta honom ur en situation, som hotade framställa honom som ett känslolöst monster. Det hade ju varit synd åt det, när han än var så ung och vacker.

Kanger exploaterade, parasiterade på, en labil person som kommit ut på alltför djupt vatten. Den omständigheten är helt avgörande, för hur processen sedan har kommit att skildras. Ett av de mer bisarra inslagen, är att Kent Sänd, en hustrumisshandlare som försökte döda sin fru, i media har utrustats starkströmsgloria och offerkofta i kashmir, efter det tilltaget. Alla brottslingar har en bortförklaring. Men, Sänds egen dotter, påpekade att om någon borde veta bättre, så var det Kent Sänd.

Men, efter att Kanger skitit i det pressetiska skåpet, blev inriktningen på rapporteringen, inte att granska – det kunde ju bli trist för Kanger själv – utan att rättfärdiga. Kangers egen journalistiska produktion i ämnet, är sedan enda lång skönmålning av processen. Kanger reducerade sig till utredarnas hovpoet.

Den faktiska avsikten med en handling, t.ex. avsikten med att tillsätta en utredning, är inte en bisak, det är huvudsaken. Not putting a too fine point on it: det är rätt stor skillnad på om man gör något, därför att man vill tillmötesgå de överlevande, eller om man gör det för att knulla dem i röven.

Vi kan i dag lugnt konstatera, att Johansson inte bryr sig det minsta om de överlevande. Om han hade gjort det, hade han väl gjort någonting – alls – mer än det han tvingades till.

Omhändertagandena ingår i en uppsättning socialpolitiska verktyg, vars syfte har varit att utplåna misshagliga delar av befolkningen. Vi tänker närmast på romer, resande, samer och frukten av kvinnors ”lösaktighet” – oäktingar. Det där låter inte så bra. Det låter inte som jämlikhet och välfärd. Därför omges övergreppen av ”alternativa fakta” och historieförfalskning. Förskönande omskrivningar är legio, som att ”hjälpa utsatta barn” eller komma tillrätta med ”sociala missförhållanden.”

Om det vore fallet, att man vill ”hjälpa”, hur kommer det sig i så fall, att rättslöshet är en så central del av åtgärderna? Av det kommer sig det lyte som är så utbrett i de sociala verksamheterna, att argumenten tryter om man inte också kan hota avnämarna.

En av de viktigaste aspekterna – och känsligaste – i vanvårdsfrågan, var utredarnas oberoende. Det var i stort sett det enda kravet, som ställdes från föreningen Samhällets styvbarn, genom dess dåvarande ordförande Birger Hjelm. Man kan nästa säga, eftersom kravet var helt rimligt och kom från de överlevande, så ignorerade man det. Men, ett sådant oberoende var en förutsättning för, att en utredare alls skulle kunna genomföra sitt uppdrag.

Det finns flera anledningar till det. Den första är, att företrädare för de drabbades motpart, knappast åtnjuter deras förtroende. De två utredarna, Göran Johansson, f.d. ordförande för fackföreningen Sveriges socialchefer och Kerstin Wigzell, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, kunde knappast alls ha varit mindre lämpade, om man ville ha oberoende utredare. Tillsammans blev de två huvudpersonerna i den värsta och mest orättfärdiga upprättelseprocessen i västvärlden. Om det är en slump? Knappast. Men den aspekten är inte lika roliga att skryta med.

Morgan Johanssons utnämning av en socialchef som utredare, var framför allt ett ställningstagande. Han hade redan från början valt sida. Förövarens sida. I samma ögonblick som Göran Johansson tillsattes som vanvårdsutredare, innebar det också, för en stor del av de drabbade, att processen var som bäst var att betrakta som ett skämt och som värst ett bedrägeri.

Personal i socialtjänsten och socialpolitiker, försöker framställa det om ett undantag, eller en anomali med patologisk bakgrund, när offren för deras verksamhet, uttrycker sin misstro eller missaktning. Ett exempel på det är begreppet ”upplevelser”, som återkommer om och om igen i Kerstin Wigzells utredning. Wigzells tjatande freudianska felsägning var verkligen skickelsediger.

Det kan vara, att det inte är roligt, att veta att stora delar av avnämarna, känner sådant förakt och avsky för dem – och på mycket goda grunder. Att låtsas som om den avskyn inte fanns där, är bara ännu ett sätt, att omyndigförklara de överlevande.

Jag har själv ställt Göran Johansson frågan, om hur han ser på sitt oberoende, i vanvårdsutredningens referensgrupp. Han hävdade, med eftertryck, att han var oberoende från de drabbades företrädare. Ja. Du läste rätt.

Socialchefen Göran Johansson, är en socialchef. Han känner bara till ett sätt, som socialfallen har att bete sig. De skall underkasta sig och vara tacksamma. De skall inte ställa frågor om lämplighet och trovärdighet.

När upprättelseutredningen tillsattes, skrev jag ett brev till Kerstin Wigzell, där jag betonade de överlevandes delaktighet. Hon svarade inte själv, förstås, utan genom en sekreterare. Min fru är varken ett socialfall eller ett psykfall utan historiker. Hon föll i gråt när hon läste svaret. Hon förstod omedelbart, likt mig själv, vart Wigzell var på väg.

Alla som var med och såg vad som hände, förstod redan då, att hela processen skulle mynna ut i ett fiasko. Och. Det gjorde den.

*

Långt om länge fick Sverige sin egen Nürnberglag 2002. Sverige är ju, i fråga om rättighetslagstiftning, ett land i Europas utkanter. Det är Etikprövningslagen. Den måste nog anses vara ett spektakulärt misslyckande. Tanken är att det inte skall förekomma forskning, eller utveckling av kunskap, som utsätter människor för hälsorisker. Utsatthet och beroende betonas speciellt i lagen och dess förarbeten.

Att locka av utsatta människor berättelser om vad som tilldragit sig i deras underliv, mot ett underförstått löfte om ekonomisk ersättning, är just den sorts övergrepp lagen är tänkt att förhindra.

Men, Centrala etikprövningsnämnden – som har att bevaka sådana saker –  har visat sig vara bättre på fyllepartyn och att förfalska handlingar, än att beivra forskningsfusk. Man önskar kanske att skandalen kring Paolo Macchiarini var ett undantag. Men det är en nyktrare bedömning, att den skandalen inträffade just här.

Den springande punkten, i tillämpningen av Etikprövningslagen, är definitionen av forskning. Lagstiftaren vill ha en bred tolkning av vad som omfattas av forskningsbegreppet, eftersom lagens främsta mål är att skydda de som kan drabbas av forskning och dess avarter. I praktiken blev tolkningen den omvända, att i stort sett ingen forskning alls, anses vara forskning i den lagens mening.

Ett grundläggande antagande i vanvårdsutredningen var, att intervjuerna kunde vara en så stor påfrestning, att man riskerade att de intervjuade tog sitt liv. Det säger sig själv, att en verksamhet som tar fram kunskap, med metoder som riskerar att människor tar sitt liv, inte är laglig. ”Människors välfärd skall ges företräde framför samhällets och vetenskapens behov.” (SFS 2003:460 § 8) Vanvårdsutredningen kan bara komma runt den skrivningen, genom att låtsas att den inte bedrev vetenskaplig forskning, utan något annat: fake science.

Om du vill bedriva forskning som inte är tillåten på högskolorna, är det bara att flytta den till Regeringskansliet och döpa om den till en statlig offentlig utredning. Då är det inte forskning, utan att ”utredningsarbete”. Göran Johansson i ett brev till Centrala etikprövningsnämnden: ”Utredningen har inte bedrivit forskning. Den har bedrivit ett seriöst utredningsarbete enligt direktiv från regeringen” (min kurs.). Johanssons brev, är svar på en anmälan till Centrala etikprövningsnämnden som jag gjorde. Det är inte utan att jag känner viss tillfredsställelse, att jag har förmått riddaren av den historiska skepnaden, Göran Johansson, att förneka att han alls har bedrivit vetenskaplig forskning.

Det här sättet att bedriva och rättfärdiga statliga utredningar, med människors liv som insats, är inte ett litet problem. Det är en etisk och moralisk katastrof. Det är också en av de främsta anledningarna till vanvårdsprocessens misslyckande.

*

I Skarsgårds artiklar återkommer ännu en historieförfalskning. Vanvårdsutredningen påstås vara att likna vid en sanningskommission. Det där är bara blaj från floskelautomaten. Det låter bra, men saknar verklighetsförankring. En sådan jämförelse kan över huvud taget inte göras. En sanningskommission har aldrig tillsatts i någon fråga i Sverige. Läs det där igen. Det har aldrig tillsatts någon sanningskommission alls i Sverige.

Det finns inget lagrum för en sanningskommission i Sverige. Det är ingen liten sak, därför en sanningskommission, innebär ett mycket stort avsteg från en gängse rättsordning. I gängse rättsordning bestraffas överträdelser mot lagen. Tanken med sanningskommissioner är, att de som begått brotten skall förlåtas.

Det var en mycket kontroversiell idé redan i Sydafrika. Den diskussion som har funnits där, saknar helt motsvarighet här. Från regissören William Kendridges förord till teaterstycket Ubu and the Truth Commission:

“ … the central irony of the Commission. As people give more and more evidence of the things they have done they get closer and closer to amnesty it gets more and more intolerable that these people should be given amnesty.”

Detsamma gäller förstås här. Ju mer som avslöjades, desto mer oacceptabelt blev det, att Morgan Johanssons och Maria Larssons utredningar förutsatte, att ansvar inte skulle utkrävas.

I civiliserade länder, som Sydafrika, hoppar inte tjänstemän omkring och hittar på nya rättsordningar, för att det låter bra. Där lagstiftar man: Promotion of National Unity and Reconciliation Act 34 of 1995. Någon motsvarande lagstiftning finns inte här.

Vi ser, därmed, hur stor roll det faktiskt spelade, att Morgan Johansson tillsatte en tjänsteman från socialtjänsten som utredare.

Hade vi haft en granskande press, värd namnet, så hade man uppmärksammat det här. I den katolska världen har det varit en huvudsak, i den mediala granskningen, att granska hur makthavare har blandat bort korten, för att förövarna skall undkomma ansvar.

*

I ett avsnitt i den tredje artikeln, Vanvården utreds, upprättelse var god dröj, visar Skarsgård åter prov på en okritisk utevaro av granskning. Hon skriver:

”I intervjuarbetet tillämpar utredningen arbetsmetoder som även används i historisk forskning. Här handlar det om sätta muntlig historia på pränt. Den sanning som utredningen dokumenterar är den sanning som kommer fram i intervjuerna. Fråga och lyssna är ledorden. Vanvårdsutredningens intervjuare ska inte ifrågasätta de vanvårdades berättelser, bara förtydliga och klarlägga.”

Det här snömoset är typiskt för vanvårdsutredningens självbild. Utredningen använde inte arbetsmetoder, som används i historisk forskning. Tvärt om. Man hävdade att man sysslade med muntlig historia. Men, det fanns ingen i utredningen som hade den kompetensen och man begick i stort sett alla fel som kan begås, i sådan forskning. Man behöver faktiskt bara läsa, utredningens egen beskrivning av hur intervjuerna gick till, för att förstå hur totalt förvirrade intervjuerna var.

I Skarsgårds artikel ser vi inget alls om, hur chockade många av de intervjuade var, av den svinaktiga nivån i utredningen. Några av intervjuarna uppfattades av de överlevande som perversa sexualförbrytare. Vi ser inte heller något av att vissa av intervjuarna, framstod som så skira violer, att de drabbade valde att inte berätta de mer smärtsamma delarna av sina erfarenheter. Vi ser inget om den chock de drabbade fick när de läste referaten. De var i flera fall så illa hopkomna, att de överlevande inte ens kände igen sig. I stället framställs de intervjuade som tacksamma, som om de hade uppnått någon sorts frälsning, genom att bikta sig för tjänstemän på regeringskansliet.

Utan omskrivningar. Det är knappast fritt för inkompetenta nollor, att stövla in i ljudisolerade rum, med underordnade människor som utsatts för övergrepp och ställa dem frågor om vad som hänt mellan benen på dem, utan varje kunskap om hur muntlig historia egentligen bedrivs, och utan varje forsknings- eller data-etiskt övervägande, och sedan kalla det ”historisk forskning.”

Resonemanget om ”sanning” kommer sig av en fråga jag själv ställde till utredningen om deras källkritiska överväganden. Sådana hade de inte. Utredaren var helt enkelt för bakom, för att begripa att en utredning, som är tillsatt för att ta fram fakta, vinner på att vara saklig.

Den inkompetens som kommer till uttryck i det ovannämnda, är också ett uttryck för en maktordning – som de överlevande känner bara alltför väl – där man kan missköta sitt uppdrag i hur stor utsträckning som helst, så länge det drabbar de redan missgynnade. Man kan naturligtvis inte ha en parallell ”intervjusanning”, där man bortser från normal källkritik. Anledningen till att man inte tillämpade källkritik, var att man inte visste hur det går till.

Eftersom grundlagen (Regeringsformen 1 Kap. § 9) kräver opartiskhet och saklighet, är det f.ö. inte ens ett alternativ, att hitta på sådana varianter.

De förvirrade ståndpunkterna gällande saklighet och ifrågasättande är korkade på riktigt. Man kan faktiskt vara saklig, utan att ifrågasätta de överlevande. Det är ju tvärt om så, att i en värld som förövarna gjort till ett träsk av lögner, är saklighet de överlevandes bästa vän.

Vanvårdsutredningens oklarhet, i fråga om vad som är sant eller inte, är inte ett litet svek mot de överlevande. Många, de bästa av oss, berättade inte vad som hänt dem, för personlig vinning. De berättade för att de döda inte skulle glömmas bort. De berättade för ofödda barn. De berättade för människor som de aldrig skulle träffa eller få tack från. De berättade för sin nästa. De berättade för att vi skulle kunna bygga, en ny och bättre socialtjänst, ett nytt och bättre samhälle.

Göran Johansson egen föreställning, att ”kunskapen var så viktig” att det var värt risken att människor tog sina liv, förlorar ju ett och annat på, att ”kunskapen” inte ens försökte vara saklig.

Till sist. Oavsett vad man säger, har det som framkommit genom vanvårdsprocessen – främst genom att man erkänt vad alla redan vet – inte tagits upp alls, som kunskap eller erfarenheter i det svenska samhället. Ur kunskapsperspektivet, är vanvårdsprocessen bara storslagen, som ickehändelse. När jag pratar med socialpolitiska företrädare i dag, uppvisar de i de flesta fall en analfabetisk okunskap.

Den ”kunskap” som tagits fram, har över huvud taget inte kommit att spela en roll, för de som har överlevt omhändertaganden eller de som kommer att kastas in den köttkvarnen i framtiden.

Artiklar av de slag som publiceras i tidningen Socialpolitik, ställer oss överlevande, inför ett dilemma. Vi uppmanas att delta i demokratin med demokratiska medel. Men, Skarsgårds devota tradering av vanvårdsnomenklaturans myt är inte en granskning. Det är propaganda. Den sviker själva tanken med det demokratiska samhället och den tredje statsmaktens granskande funktion – så central i den svenska grundlagen, så central för den svenska demokratin.

Vi noterar de sveken, det ena efter det andra, ett år efter ett annat, ett decennium efter ett annat. Vi undrar inte vad det hårdnande samhällsklimatet kommer sig av.

“The shadows are falling …
I’ve been down to the bottom of a whirlpool of lies
I ain’t lookin’ for nothin’ in anyone’s eyes …
It’s not dark yet, but it’s getting there”