Efter att ha ställts inför en barnavård på villovägar, kanske man inte skall förvånas över att ställas inför en upprättelse på villovägar.
Nu när vanvårdsutredningen presenterats, kanske någon ställer sig frågan hur sådana övergrepp kunnat ske. Det är mycket lätt att svara på den frågan. Svaret ligger rakt framför ögonen.
Svaret har med fakta och fiktion att göra. När vi ställs inför fakta, som berättar om våldtäkter, misshandel och tortyr av barn, hänvisar man till en fiktion om att ”många” har haft det – med Maria Larssons ord – ”bra”.
Det är så det har gått till. Vilka klagomål de drabbade än har haft, så hävdar man ändå att ”det är bra”.
Det är, som var och en förstår, ett påstående som saknar varje belägg i utredningens eget underlag; såvitt känt finns inte heller belägg för sådana påståenden i något annat material heller. Vi har alltså att göra med en utredning som tar fram ”fakta”, som man tycker det är viktigt att komplettera, med påståenden gripna ur tomma luften.
På annat ställe får vi höra talas om ”vardagshjältar”; hur nu den tanken kommer en för när man läser om våldtäkter och tortyr av barn ”med gråten i halsen”.
Frågan om de sociala verksamheternas legitimitet anmäler sig, som av sig själv, när en utredare tvingas tala om ”bisarra” övergrepp i ”barnavården”.
Man hade hoppats slippa se de politiska företrädarna göra så tydliga ställningstaganden till förövarnas förmån.
De här övergreppen förekommer just därför; därför att vi värnar om förövarna, men inte om de drabbade.
Man dristar sig att påpeka, att de som vittnat, knappast tycker att ”det är viktigt”, att innebörden av deras vittnesmål avfärdas så grundlöst.
*
När jag läser delbetänkandet, kommer jag på mig med att tänka att det är ett El Dorado, för den undersökande journalisten. Kapitel för kapitel, stycke för stycke, ja, praktiskt taget rad för rad, hoppar det mot en – hur taffligt och oseriöst utredningen genomförts. Man beskriver själva – i klartext – en utredning om övergrepp, som i sig själv, är ett övergrepp.
En av utredningens väsentligaste brister är, att alla förslag från de drabbades företrädare lämnades utan avseende, i det att den tillsattes.
Det där är ingen liten sak, därför den grupp vi nu talar om har levat i en sektor av samhället, där de undandragits rättsväsendets skydd, just genom att man lämnat deras utsagor utan avseende. Eftersom grundlagen har så svag ställning hos oss, är det kanske överflödigt att påpeka, att de drabbade garanteras rätten till ett sådant skydd, tillsammans med rätten att ta sina intressen tillvara. Det förra har nekats dem i alla sammanhang och båda har nekats dem i denna utredning.
De drabbade har aldrig haft och har fortsatt inte, någon möjlighet, att ta sina intressen tillvara i svensk förvaltning – ej heller i denna utredning.
*
Diskussionen om vanvården förs – så förhåller man sig traditionellt till frågan – som om de våldtäkter, den misshandel och tortyr vi här talar om, är de drabbades personliga tillkortakommanden; något som avdunstar i det tomma intet, ”om vi skriver lite historia”. Så är det inte. Så är det verkligen inte.
Det delbetänkandet berättar, är berättelser som bara kan förekomma, där mänskliga rättigheter är helt frånvarande. Utredningen berättar om en zon i samhället, i det offentligas hägn, där man ostraffat kan begå vilka brott som helst. Är det ”bra”?
Den brist på reella insatser och åtaganden vi nu bevittnar, är det sedvanliga sättet att åtgärda sådana här övergrepp; d.v.s. inte alls. Vi försöker trösta oss med att de ”mår bra av att få prata om det” (även om vi tror att de skall ta livet av sig på grund av att de ”får” prata om det) och går vidare som inget hänt – som om vi inte såg den skugga som faller på oss själva. Det räcker inte, det räcker inte, om vi en gång vill bli en rättsstat; det räcker inte om vi vill tillhöra västerlandet.
Varför skulle de alls berätta? Man förstår ju inte vad det betyder att man våldtagit och torterat barn – nu talar man om ”ett fantastiskt arbete”.
Det inträffade har faktiskt konsekvenser utanför de drabbades krets.
Det är tydligen ingen som tänker på vilken mardröm det faktiskt är, att mentalsjuka och sadistiska pedofiler sitter i vår förvaltning och gör ”bedömningar”. De är tydligen ingen som tänker på vilken mardröm det är att ha sådana kollegor – eller sådana chefer. Det är tydligen ingen som tänker på vad det betyder för deras egen trovärdighet, att arbeta tillsammans med sådana kollegor. Det är tydligen ingen som tänker på vad det betyder, att de ”sätter barnens behov i centrum”, i samarbete med sådana människor. Det är tydligen ingen som tänker på, att detta sätt att förhålla sig, att med sådant eftertryck understryka förövarnas förtjänster på de drabbades bekostnad, gör oss till medskyldiga till övergreppen. Förstår ni inte hur många förövarna är? Förstår ni inte hur många som misskött sitt arbete på ett oförlåtligt sätt? Det går många förövare på varje drabbad.
När företrädare för ”de civiliserade länderna” skumögda trippade omkring i Theresienstadt med rosa glasögon, förlorade de i trovärdighet på det. Här berömmer vi oss fortfarande av den hållningen – vi har, självfallet, absolut inga invändningar i fråga om personalen. De är ju bättre klädda. Det ser man ju.
*
I dagarna går utredningens expertgrupp ut och rekommenderar ekonomisk ersättning till drabbade, av bara farten råkar man undslippa sig, att övergreppen redan varit kända – kända sedan länge.
Jag förstår ju att det är besvärligt att ställas inför så ”bisarra” övergrepp. Jag förstår impulsen, speciellt om man hör till de yrkesgrupper som är ansvariga, att försöka gömma sig bakom påståendet att man inte känt till missförhållandena. Jag har känt till övergreppen, experterna har känt till dem, de drabbade har känt till dem, kollegorna har känt till dem, grannarna har känt till dem (och ibland deltagit), alla – utom de som har anledning att blunda – har känt till de här övergreppen.
Om det redan var känt, varför valde man då en utredare som uttrycker sådan förvåning inför det han hittar? Varför valde man någon som var så okunnig?
Varför valde man inte personal i utredningen, som redan var bekanta med hur man förhåller sig till sådana här övergrepp? Varför valde man sådana amatörer?
Var det av respekt?
*
Inkompetens brukar fungera så här; man begriper inte vad man har med sina uppgifter att göra – så saker och ting (såsom våldtagna barn) faller mellan stolarna – men om man ändå gör något, då blir det ännu värre; fråga de drabbade.
Jag skall sent glömma ett möte i Vanvårdsutredningen på Regeringskansliet. Mötet präglades av fientlighet, arrogans och ignorans. En naturlig del av ”en upprättelse” får man förmoda.
Jag hade en rad frågor till utredningen. Svaren, i de fall svar alls gick att få, var intill det hjälplösa okunniga. Till sist gav jag upp, det var ju meningslöst att ens fråga.
Jag skall ge ett enda exempel.
Jag frågade hur man inom utredningen definierade begreppet övergrepp. Det kan ju alltid pigga upp, att faktiskt känna till, vad det är man utreder.
Utredningens psykolog kunde lika lite svara på det, som någon annan i utredningen och valde därför att daska till den, som han uppenbarligen betraktade som ett ungefär lika otäckt som insubordinant socialfall, med lite ADB-mystik och lät gravitetiskt meddela: ”vi har en databas”.
Nu hampar det sig dock inte bättre än jag själv har en bakgrund som IT-konsult, specialiserad på … öh … databaser; varför jag bockade av min lista och noterade (återigen) frånvaron av svar.
Under det mötet, lutade sig romernas företrädare, Birger Rosengren (numera i fängsligt förvar), mot mig och viskade: ”Ge dem inte så mycket, de kommer bara att stjäla det.”
Nu, när jag läst både delrapporten och delbetänkandet, förstår jag bättre vad han menade. Rosengren hade varit med längre och var mer luttrad än jag. De frågor jag ställde, som man då fientligt avfärdade, har nu fått svar man också berömmer sig av – åtminstone i de fall man alls kan svara.
Vi får oss alltså nu ta del av en definition av övergrepp. Det präglas av det alltför ängsliga akademiska uppsatsskrivandet. Oavsett relevans skall allt citeras, så att ingen av kollegorna blir sura (det kallas i den branschen för att vara korridorsrelevant i stället för att vara samhällsrelevant). Den definition som anges är så komplex, verklighetsfrämmande för att vara mer precis, att den också är allsidigt oanvändbar … vilket man också själva konstaterar i delbetänkandet.
Man kommer så småningom fram till en definition som inte är fullt så komplex, men (självfallet) lika oanvändbar.
Jag följer numera Birger Rosengrens råd – den enda bandit jag stött på i dessa sammanhang vars råd jag fortfarande litar på – så jag tänker inte berätta vad definitionen på ett övergrepp är, men den är mycket, mycket enklare än vad man tycks tro.
*
Det är mer regel än undantag, när man talar med politiska företrädare på nationell nivå, att man säger att man inte vill politisera denna fråga. Jag säger inget då, därför frågan är redan så politiserad den kan bli, inte minst genom den förre folkhälsoministern Morgan Johansson; så som hans inlägg på Newsmill vittnar om.
Johansson berömmer inte bara sig själv (kanske inte helt oväntat) utan också utredaren (något mer oväntat) för de i hans tycke ”gedigna” insatserna.
Snälla Morgan, om du alls läst delbetänkandet, hade du redan tidigt i texten upptäckt att utredaren övergivit det uppdrag du har givit honom i utredningens direktiv … och det med pukor och trumpeter: ”ett gediget arbete”.
Morgan Johanssons inställning i allmänhet och hans kommittédirektiv i synnerhet, är ett prov på de värsta avigsidorna med lekmannaväldet, där det ses som en merit och ”folklighet” att inte så noga känner till problemställningarna, och fatta livsavgörande beslut, vilka man än mindre förstår konsekvenserna av.
Man behöver ju faktiskt inte ens kunna tänka, för att förstå att det inte är helt lyckat att utse en företrädare för förövarna, att utreda den här frågan.
Ställdes frågan: ”Hur många omhändertaganden har du varit inblandad i?” Nähä, inte det. Ställdes frågan: ”Är det till äventyrs någon av de människorna som ännu lever?” Nähä, inte det. Och så kommer vi då till tiotusenkronorsfrågan: ”Är det någon av dem, som mot all förmodan ändå överlevt Johanssons egna omhändertaganden, som också hört av sig till utredningen?” Nähä, inte det.
”… tänkte inte på det.” Det är ju så dumt att det knastrar.
Morgan Johansson känner kanske inte till det, men jag och utredaren gör det – och många andra med oss. Det har framkommit anklagelser om att en person utsatts för sexuella övergrepp, i en av intervjuerna, i Vanvårdsutredningen, på Regeringskansliet – ja, är det inte piffigt så att det förslår?
Jag tycker man att skall låta allmänheten få veta vilka åtgärder som vidtagits i det ärendet.
Jag vet vilka åtgärder som vidtagits. ”Gediget” är inte precis det ord som först kommer en för. Men underhållningsvärdet är det sannerligen inget fel på.
*
När man hänvisar till de utredningar som gjorts utomlands vilar man sig alltför tungt mot antagandet att ingen tagit del av vad som faktiskt hänt där. Det som händer i Sverige har ingen likhet med det som händer i de Anglo-saxiska länderna, det är motsatt det som händer i de Anglo-saxiska länderna.
Det ligger något närmast svagsint över de hänvisningarna, därför numera får ledande företrädare – i det där utlandet – avsked på grått papper, för att de ha åstadkommit sådana utredningar som vi nu tvingas bevittna här. Där åker folk i spjället också.
Det här sättet att utreda kallas nu utomlands för ”skrattretande” och ”oförlåtligt”. Man kan ju alltid översätta sitt delbetänkande till engelska och skicka runt det till de man hänvisar till. Men, man gör ju inte det.
I det ljuset är det inte heller förvånande att man inte har någonting alls – absolut ingenting alls – att erbjuda de drabbade. Man har fortfarande inte förstått, det man redan förstått, i resten av västvärlden. Man har ännu inte förstått, att det inte är ”bra”.
För att något illustrera hur förryckt diskussionen om vanvården har blivit, sägs det att ”det är viktigt” att de drabbade ”får” berätta.
Ni som läser det här, kan ju tänka den där tanken om ”att få berätta” hela vägen ut. Varför berättar ni inte för främmande människor, eller bekanta på en bjudning, om era värsta erotiska erfarenheter? Ni ”får” det. Varför berättar ni inte om den värsta förnedringen ni utsatts för? Ni ”får” det och dessutom kommer ni att må så bra av det, att risken är överhängande att ni tar livet av er.
Kan det möjligen vara lite för många lekmän inblandade här?
*
Till sist vill jag vända mig till Morgan Johansson personligen. Vi har ju en gång träffats, för att tala om den här frågan. Jag intervjuade dig inför en uppsats (som aldrig blev av).
Nu har ordet ”bisarr”, genom delbetänkandet, kommit i ropet.
Du drar dig kanske till minnes, jag gör det i alla fall, hur du berättade om resonemangen inför utredningen.
Du berättade att utredningens metodval kunde leda fram till att människor inte orkade leva längre och att de kanske skulle komma att begå självmord – som ett direkt resultat av utredningen. Tror du verkligen att den här gruppen är betjänt av fler dödsfall – är inte ”överdödligheten” redan alldeles tillräcklig? Tror du att de är hjälpta av det?
Du berättade att du varit nämndeman. Förstår du inte hur olagligt ett sådant sätt att utreda är?
Det är därför det samtalet är ett av de mest bisarra samtal jag genomlidit.
*
Svenska intellektuella i dag talar i stort sett om en enda sak; makten att beskriva andra.
Alla övergreppen är ett omedelbart resultat av detta sätt att beskriva människor. Det sätt ni beskriver människor.
I denna epistel tar jag mig friheten att beskriva er. Visst är det otäckt.
***
Först publicerad på Newsmill 2010-01-21