Kroppsvisitationer utan kontroll öppnar för mer vanvård

 Efter att ha vältrat sig i konsekvenserna av oreglerad repression på barnhem vill Maria Larsson (KD) införa en än mer tygellös repression.

Vi får veta att det nu är på förslag att införa godtyckliga och odokumenterade visitationer på särskilda ungdomshem (Förslag: Inför kroppsvisitering på ungdomshem och Fler tvångsåtgärder hjälper inte placerade barn).

Ett samhälle och dess företrädare måste ha någon sorts grundläggande intellektuell kontinuitet för att bibehålla sin legitimitet.

I Sverige har vi gjort försök (vanvårdsutredningen, upprättelseutredningen, upprättelseceremonin och den kommande eventuella ersättningen till drabbade) att göra upp med konsekvenserna av det godtycke och den repression som har varit så utbredd i barn- och fosterhem. I den processen blev det tidigt uppenbart, att godtycket och rättslösheten var sådant att man kunnat göra nästan vad som helst med barn, utan att det beivrades; barnen tycktes ofta helt ha nekats alla, också de mest fundamentala, rättigheter.

Den kompakta aningslöshet inför dessa missförhållanden illustreras av förra Barnombudsmannen, Lena Nyberg, som praktiskt taget lovade, i en intervju där hon kommenterade en av de första rapporterna, att inga övergrepp längre förekom. S-märkta tjänstemän och politiker har i alla tider förhållit sig så: blunda för nuet, hänvisa till dåtid.

Vår nuvarande BO har en helt annan hållning, i stället för att värna om en havererad barnpolitik, värnar han om de barn han är ombud för (”… sådant länder till liv …” – Jes. 38:16).

Det stod tidigt klart – och varför skulle Sverige skilja sig från andra västländer? – att förhållandena i svenska barnhem inte bara brustit utan alltför ofta varit fasaväckande. Det fanns varje anledning att följa andra länder i spåren och ta avstånd från övergreppen och erkänna samhällets misslyckande. Maria Larsson svarade 2007 i en artikel där hon ställdes inför frågan varför hon inte ville framföra en ursäkt på grund av det inträffade: ”– Vi måste få den samlade bilden innan vi kan uttala oss. Det blir intressant att se hur skillnaderna ser ut geografiskt i olika kommuner.”

Hur vanvårds- och rättslöshetsminister tänkt sig det hela, framgår i sedvanlig ordning inte. Vad kallar hon det ämne hon hänvisar till? Vanvårdsgeografi?

Nu när vanvårds- och rättslöshetsminister Maria Larsson äntligen har den samlade bilden, hjälper den henne uppenbarligen, att orientera sig i fråga om barns rättigheter. Efter allt detta kommer alltså ett förslag om odokumenterade tvångsåtgärder. Efter att ha vältrat sig i konsekvenserna av oreglerad repression på barnhem, vill Maria Larsson införa en än mer tygellös repression.

Därmed tvingas vi konstatera att barn- och äldrefrågorna har blivit ett fögderi som hjälplöst raglar från den ena dumheten mer anslående – och än mer nedslående – än den andra; ett fögderi som raglar från den ena dumheten farligare än den andra.

Vad vill hon? Vad vill vanvårdsministern? Vet hon själv om hon alls vill något?

***

Publicerat på Newsmill 2012-04-18.