Kackerlackorna rusar åt alla håll

004748f9e63Amerikansk kackerlacka (Periplaneta americana)

Nu har jag hållit på med vanvårdsfrågan i snart 10 år. Jag har lärt mig något under den tiden. Vad jag har lärt mig? Att genomskåda.

På Göteborgs stadsmuseum hålls ett seminarium om upprättelseprocessen 18/2 – 2015. Frågeställningen är om upprättelse är möjlig. Redan det är en lögn. Genom hela processen har politiker tjänstemän hela tiden ”vetat” hur en upprättelse egentligen går till och avfärdat alla invändningar.

Nu när fiaskot är manifest. Ja, då börjar man prata i termer av att det egna misslyckandet kommer sig av att uppgiften är omöjlig. Så lät det inte för fem år sedan, när de bättre människorna talade ner till de sämre människorna och gav dem upprättelse så att de storknade av det.

I ett samtal med muséets programsamordnare, Rebecka Bukovinszky, framkommer att de har samarbetat med föreningarna och att de utgått ersättningar till dem som bidragit till utställningarna. Bukovinszky ser inte ut att vara den sort som ljuger. Men jag vet ändå att att det hon säger är långt från sant.

Det är bara en formsak; att kolla upp det.

Jag skickar alltså ett mejl med en fråga, som studsar runt ett par gånger, innan den kommer fram till den biträdande museichefen Cajsa Lagerkvist. I ett inledande meddelande har de som är berörda av vanvårdsfrågan ersatts med 8600 Skr. Sedan kommer en rättelse. Det handlar egentligen om 2600 Skr, delat på tre. Ytterligare ett förtydligande har att de drabbade som bidragit till museets arbete kallas ”sakkunniga.”

Två och sex. En halvdag på en billig bilverkstad.

I ett av mejlen sägs att ytterligare 7 – 8 personer deltagit, men att ”ingen av dem önskade arvode för sin medverkan.” Jag orkar inte vända på den stenen också. Svaren är givna.

Vilken sten man än vänder på, så rusar kackerlackorna åt alla håll.

En fjortis

the_outer_child

Bild Cristian Girotto (L’enfant exterieur)

En gång i annan tid lämnade jag ett barnhem och påbörjade ett vuxenliv. Man kan inte säga att det gick särskilt bra.

En av de första åtgärder jag vidtog var ändå att skaffa en prenumeration på DN. Det hade jag inte råd med. Men jag tyckte att jag behövde det.

För några dagar sedan talade jag med en redaktör som jag faktiskt högaktar om en text jag hade skrivit. Den var ”för bra.” Man måste skriva som om man riktar sig till en fjortonåring. Annars går det inte.

Det är länge sedan jag slutade prenumerera på DN.

Jag läser numera mycket lite av samhällsdebatten.

Jag är inte fjorton år.

Dödsdansens gångarter

la-catrina-diego-riveraDetalj, La Calavera Catrina, i Sueno de una tarde dominical en la Alameda Central (En dröm om en söndagseftermiddag i Alamedaparken) Diego Rivera.

”Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte.” (Olof Palme 1965.)

Söndagen 15/2 tänker jag på en dödsdans i fem steg: Allports skala.

  1. Antilokution (att man pratar illa om en grupp, hate speech).
  1. Marginalisering (att man missgynnar en grupp socialt, social exclusion).
  1. Diskriminering. Det tydligaste exemplet för dagen är nog ändå SKL:s (Sveriges kommuner och Landsting) juridiska rekommendationer gällande EU-migranter. Det som gäller lokalt, att migranterna särbehandlas p.g.a. sin etnicitet, har förmodligen institutionaliserats och kommit att gälla i stora dela av Sverige, genom SKL:s ställning.
  1. Fysiska attacker. Det är självklart att tragedin i Köpenhamn är en fysisk attack, men det är också angreppen på EU-migranter runt om i landet. EU-migranter utsätts dagligen för fysiska attacker, t.ex. genom att man spottar på dem.
  1. Utrotning. Attackerna i Köpenhamn avser förmodligen vara ett steg på den vägen.

Den söndagen tar många avstånd. Många hade starka uppfattningar. Vi pratade om vilka yttranden man får göra. Vi hyllade det öppna samhället. Attackerna (be-)visade att vi är goda.

De Andra är onda.

Men, den som redan utsätts för hate speech, marginalisering, diskriminering och fysiska attacker, är inte helt en del av vårt samhälle; är inte helt och fullt vi. Det är dem vi ställt, eller strävar att ställa, utanför vårt samhälle. Han eller hon är inte vi. Vi låter inte hen vara det.

”… näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid …”

Att ställa Den Andre utanför har alltid lett till motsättningar. Det har alltid fått samma resultat. Våld.

Därför borde vi i dag fråga oss var vi själv befinner oss i denna dödsdans. Har vi själva redan tagit det första, andra, tredje eller fjärde steget på väg mot utrotning. Har vi inte själva redan tagit första, andra och tredje steget, när någon annan sedan tar det fjärde?

Förnekelserna

Denial

I dagarna upphör möjligheten att söka ersättning för de övergrepp man varit utsatt för på barnhem. Midnatt råder, det är tyst i husen.

Ett turbulent politiskt år går mot sitt slut och det nya året kommer förhoppningsvis arbetsro för vår regering. Men, frågan om det som hänt och händer dem som varit på barnhem, har ännu en gång hamnat långt, långt ner på dagordningen.

Det råder ingen brist på folk som berömmer sig av sina storslagna insatser, men kan man alls hitta någon som är nöjde med vad man åstadkommit?

Och förtalet fortsätter. Den som inte är nöjd med dessa misslyckanden, betraktas som konstig, sär.

Och det bara fortsätter. Om du inte simmar fjärilssim över bönemattan, ja, då förstår ingen vad du säger.

Vi skall vara nöjda och tacksamma för att någon berättar vår berättelse, och därmed förvanskar den, och varje gång vi säger emot dem, så blir de förnärmade … och förtalar oss.

Det är mycket osannolikt att någon kommer att säga något om det misslyckande Ersättningsnämnden har varit.

Man kommer att förneka det misslyckandet också.

Rotherham

anti-child-sexual-abuse-hands-small-41764

Under hösten har (ännu) en skandal avslöjats som har med övergrepp mot barn att göra.

Det är i staden den engelska staden Rotherham. Trots medial bevakning och anmälningar har man blundat för problemet.

Här har 1400 barn utsatts för övergrepp. Det lär oss att det otänkbara faktiskt kan hända.

BBC Rotherham abuse scandal: key dates

Ny hemsida

Nu kommer den här hemsidan i ännu en ny upplaga.

En hel del av materialet består. Prestanda har förbättrats och jag hoppas att sajten blivit lite mer överskådlig, lättläst och mer lättillgänglig.

Att upphöja bisaken till huvudsak

Riksdagen: Vanvårdsersättning till finska krigsbarn

Pyry Niemi ställer en fråga till Maria Larsson om ersättning till finska krigsbarn som vanvårdats i Sverige (Interpellation 2013/14:381). Som så ofta förvärrar Maria Larssons en situation som redan är mer än illa nog.

Hon menar att det svenska samhället inte har ansvar för de övergrepp som förekom, därför att placeringarna av finska krigsbarn var frivilliga.

I dagarna kan vi läsa Niklas Orrenius artikelserie om situationen i Syrien (i skrivande stund har följande publicerats: Bildspecial: Drömmen om SverigeDrömmen om SverigeHon hittar sin torterade pappa och Den långa vägen till Sverige). Jag varken läser, tittar på eller lyssnar till ohyggligheterna och människornas sorg av intresse. Jag gör det trots att jag inte står ut med det, av plikt.

Förhållandena under de finländska krigen var sådana att man först i sen tid orkat ta upp vissa aspekter av det. Du kan läsa om det här DN: Krigets fasor fram i ljuset i Finland och här en finsk  penna på engelska med åtföljande bilder, Anna-Stina Nykänen Helsning Sanomat Too awful an image of war.

Tänk att höra att de kommit över gränsen och höra att de dödar kvinnor och barn … och att de äter människor. Och så skall du fatta ett beslut om vad du skall göra med dina barn. Frivilligt?

*

Vi skall komma ihåg att den ersättningslag som Pyry Niemi talar om har skrivits av just kristdemokraterna. Det är nämligen de som delar regeringsmakten med de övriga allianspartierna.

Det finns flera märkliga inslag i den, men vi skall dröja vid just detta med de så kallat ”frivilliga placeringarna.” De finska föräldrar illustrerar kanske ett av resonemangets främsta brister. När människor är så trängda att de lämnar ifrån sig sina barn ”frivilligt”, då har vi att göra med allt annat än frivillighet.

I reguljära omhändertaganden har det åtminstone i en nominell mening funnits en process reglerad i lag. De som omhändertagits ”frivilligt” har utsatts för ett fullständigt godtycke, skickats bort eller berövats sin familj utan någon som helst prövning reglerad i lag. Naturligtvis finner vi bland dem människor som lämnats bort därför att deras föräldrar befunnit sig i beroendeställning, till byn starke man, till prästen eller en annan auktoritet. Det är också här det blir svårt att skilja på ”att få hjälp” och att vara livegen.

*

I frågan om de finska krigsbarnen blir det också tydligt hur politiserad frågan om barn som placerats utanför hemmet blivit. Det finns förmodligen inget annat parti som skulle få för sig att i efterhand normalisera aga så som kristdemokraterna har gjort . (Ersättningslagen, Prop. 2011/12:160, s 21: ” … då ansågs normalt eller i vart fall acceptabelt. Det man kanske först tänker på är … aga …”) Det finns en bakgrund till resonemanget, en alltför bokstavlig tolkning av skriften: ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.” (Ords.13:24) Barnmisshandel är alltså inte i KD:s tappning under alla omständigheter fel.

Till sist kommer vi till det mest beklämmande draget i Larssons politik i vanvårdsfrågan. I Larssons föreställningsvärld finns det två sorters övergrepp, dem man med ett så missklädsamt leende lämnar därhän och den andra sorten som är så upprörande att den kan föranleda ursäkter och ersättning. Övergreppen som sådana skiljer sig i för sig inte åt alls. Det är samma misshandel och samma våldtäkter.

Skillnaden är en annan, politisk. De enda övergrepp som räknas i Larssons fögderi är de som kan sättas i samband med folkhemspolitik.

Om vi vill att de som faktiskt utsatts för övergrepp under omhändertaganden skall få ett reellt erkännande måste vi alltså få en ny regering. Vårt hopp att de här frågorna skall kunna betraktas ur ett mer medmänskligt än ideologiskt perspektiv står alltså till oppositionen.

1135223084113

Den sorgliga bilden föreställer finska barn som dödas av sovjetiska partisaner i juli 1942.

Det är därför sveket mot de finska barn som behandlades illa här i Sverige blir så mycket värre.

Jag vill passa på att rikta ett tack till Pyry Niemi och Hillevi Larsson för att de lyfter den här frågan.

Kort om målet

Soraya Post skriver  en artikel och Jim Rickard Hartman, Rolf Karlsson, Peter Lindberg tillsammans med Britt-Inger Lundqvist i en annan, om de sidor av den romska vitboken som blev ”över”.

Symboler är viktiga. Det hade förstås varit viktigt att fler ministrar än Erik Ullenhag kom till manifestationen i samband med att vitboken presenterades. Det är märkligt, för det hade räckt med att ställa in skorna, för att göra mer än man brukar göra, göra mer än ingenting.

Jag tror tyvärr att de resande kan vara de resande kan var de som utsatts för ett mer massivt assimilations(för-)tryck än någon annan grupp i Sverige. Om jag har förstått det rätt försöker de nu hittat tillbaka till sin särart – ungefär som kelter åter lär sig gäliska. Det är något annat än att bevara den särart man ännu har i behåll.

Vårt samhälle hyllar mångfalden, men har ändå ännu svårt att ta till sig en av våra äldsta etniska minoriteter. Det är udda. Det är talande.

Soraya Post skriver för våra romer i Feministiskt perspektiv: Vitboken handlar om oss alla

Jim Rickard Hartman, Rolf Karlsson, Peter Lindberg tillsammans med Britt-Inger Lundqvist skriver för våra resande i Aftonbladet: Erkänn oss resande som ett eget folk

Två mandatperioder för att komma kort om målet. Det är inte riktigt bra.

Travellers_Decorated_Caravan_(6136023633)

 

Den fina bilden av irländska resande kommer från Wikipedia.

the_fureys

Bridget och Paddy Furey tillsammans med sina barn, Loghrea. Foto: Alen MacWeeney

cellophane

Foto: Alen MacWeeney