Englund – Der Wanderer über dem Nebelmeer

Englund ovan dimmornas hav

Peter Englund: Min hustru blev varnad för Kulturprofilen

Englund håller stilen, så som i:

”Det är inte så att jag behöver Akademien.” 

och:

– Jag tror att den (Akademien) kan repa sig, men att det i sådana fall kommer att ta väldigt lång tid. Jag håller nog fast vid att det kan ta tio år. Jag kan hänvisa till mottot för min bok ‘1918’, ‘En skog tar hundra år att växa upp, men brinner ned på en natt’.”

Segerns sötma

Massi Fritz: ”Min klient är otroligt lättad”

Domen bekräftar det vi alla redan har förstått. Hur det än är med det, trampar Massi Fritz klient på många tår. Skall t.ex. verkligen kvinnor i bättre ställning verkligen behöva sköta skitgörat i hushållet själva. Och vad är det för meningen privilegier, om man inte kan ta sig friheter med smått folk?

Jag tror – tyvärr – knappast att de som funnit sig till rätta i sina privilegier kommer vara snara att förlåta Massi Fritz klient den här domen.

Modet och moralen att våga stå upp för sanningen, tvingar ofta ut människor i ensamhet och övergivenhet, där mycket litet återstår av segerns sötma.

Skinkorna kasar i gruset

För att utesluta en ledamot ur Svenska Akademien, därtill en ledamot som inte juridiskt åtalats eller straffats för någonting, krävs kort sagt mycket starka skäl. Efter moget övervägande kunde vi inte finna att skälen för uteslutning, därtill i en mycket snabbt genomdriven omröstning, var starka nog.”

8 akademiledamöter: Inte nog starka skäl att utesluta

Dom mot Kulturprofilen inleder Nobelvecka utan litteraturpris

Då väntar vi på  nästa advokatyr. Kanske är Stockholms tingsrätten den sämsta tingsrätten sedan 1786.

En fridfull söndag

Jag vaknar för tidigt. Oron driver mig ur sängen.

Det är vid kaffebryggaren som lättnaden kommer till mig; han sitter i tryggt förvar.

Det blir en fridfull söndag.

Non, je ne regrette rien

Foto: TT

Jag tror den bästa skildringen av chocken att fängslas, den hittar man ändå hos Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn.

Hos honom hittar man också den bästa skildringen av dem, som berövats sina privilegier, som fortfarande tror att de kan rätta till ”misstaget”, om de bara når fram till rätt öron.

Vi kan vara tämligen säkra på att plitarna på häktet, inte är frankofiler, som lägger sig platt för de som pimplar rött och knaprar på ostar. De läser kanske inte ens dikter.

Svenska häkten har kritiserats många, många gånger, för de omänskliga förhållandena där. Skrinirsmal kommer förmodligen få en helt ny mening för Arnault.

”Ofta har mig en månad
känts mycket kortare
än denna halva natt!” 

Idioten kommer säkert försöka hävda att han har rätt – för den bluffen har ju alltid gått hem hitintills. Det här kan väl inte vara något annat, än ett litet hack i skivan, en litet misstag, som lätt rättas till.

Jag undrar hur länge han behöver sitt där i häktet, medan maran rider, innan han inser att det hade varit lättare, att ta straffet; att tre år på anstalt är billigt, jämfört med några få månader i häkte.

Det går så där

En ”perfekt storm” för SD – sedan gick rullgardinen ner

Negra Efendić har skrivit mycket som har varit läsvärt. Hennes skildring av ”välkomnandet” i Sverige och återvändandet till Bosnien, är obligatorisk läsning för den som vill följa sin samtid. Det blir inte sämre eller mindre obligatorisk för att det är en kvinna som skriver. Tvärt om. Hennes träffsäkra skildring av amerikansk fattigdom vittnar om en erfarenhet, insyn i och förståelse för utkants-vita, som knappast kommer gratis.

Men, här skriver Efendić om svenskar, sverigedemokrater, som hon uppenbarligen inte har särskilt mycket sympati för. Det blir kvävande kolonialt. Om Efendić har något annat uppsåt, än att snyta ur sig en artikel och passa på att hälla bensin på brasan, så lyckas hon inte med det.

Upplägget är det sedvanliga ”I-am-a-helt-neutral-rasse-killer” – lite Mustafa Can – d.v.s. invandrare snackar med rassen, som ”avslöjas” med att vara inkonsekvent, när han eller hon gillar en journalist som är blatte. Rassen får säga bu och rassen får säga bä. Sedan säger statsvetaren hur det är och förklarar för menigheten varför rasse-troglodyten tänker som han eller hon gör. Najs.

Det sätter fingret på ett problem, som håller på att beröva både politik och vetenskap dess legitimitet. Politiken – till följd av att de är så enfaldiga lekmän – vänder sig till akademi och vetenskap, för att få ”veta hur det är.” ”Hur det är” står mycket långt ner på prioriterings-listan, när man fattar demokratiska beslut. Demokrati omsätter inte ”hur det är” i exekutiva beslut, den omsätter människors önskningar i exekutiva beslut.

Case in point. Katarina Barrling gör också saker som inte är så dumma. Men, hon menar också att #metto-uppropen inte är riktigt på riktigt, förrän akademierna har fått att avgöra om uppropen är legitima eller ej. (Katarina Barrling angående oseriös journalistik kopplat till en blind acceptans av #Metoo) Det är en självbild som är mycket, mycket skild från den uppfattning om människors lika värde, som kommer till uttryck i Regeringsformen och de olika konventionerna om människans rättigheter. Den hållningen är helt främmande för demokrati och likaberättigande.

2018 blir därmed en sorts 1800-tal där man talar om människor, beroende på om de röstar fel, bor fel, blivit sexuellt trakasserade fel, blivit friställda fel, etc., etc., som om de vår så mycket lägre stående, att vi måste vända oss till experter för att förstå dem.

Det går så där.

Veckans knytblus

Sara Danius berättar i ett lika stilsäkert som efterlängtat sommarprogram om sitt  annus horribilis.

Det hon berättar bekräftar det vi redan vet och det vi redan förstår. Jag tycker nog ändå det mest graverande är Anders Olssons påstående att Carl Gustav velat bli av med Danius. Det är så ynkligt att man famlar efter tillräckligt förklenande omdömen.

En yrvaken Gunnar Bolin och en än försiktigare Lisa Irenius lägger sig i mittfilen – så angelägna om att varken ta ställning eller förnärma någon. Siktar de själva på en plats i akademien?

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7022495

https://www.svd.se/vad-hande-med-horace-engdahl-under-julen-2017

Det är den sådan hukande frånvaro av civilkurage, som sätter ett frågetecken för hela den intellektuella klassen. Var var ni, när de här kvinnorna behövde er?

Historiemissbruk

SD har gjort en film om Socialdemokratins historia med betoning på den rasism som kan ha förekommit i den rörelsen. Jag kommer inte att se den. Orka.

Men det är rätt intressant att följa reaktionerna på tilltaget. Det är ett djävla bensprattel. Historiker och intellektuella känner sig manade att rätta historieskrivningen och fördöma filmen. Det är inte så lite de sista dagarna i bunkern över det.

Fint folk har hållit på att rätta smått folk med felaktiga uppfattningar under hela tvåtusentalet. Trots att de  är så duktiga, för att inte tala om hur rätt de har, har sverigedemokraterna ändå gått från 1,44 % 2002 till 12,86 % 2014 i riksdagsvalen. Det ser inte ut som att segertåget har tappat tempo inför valet 2018. Det verkar inte som någon frågar sig, om sådant trav på stället med hög häst är särskilt ändamålsenligt … eller ens om det kanske är mindre demokratiskt än elitistiskt.

Men det handlar väl rätt lite om resultat, inkluderande och demokrati. Förmodligen handlar det mer om en exkluderande pose: ”Titta, jag har rätt åsikter.” Det obligatoriska ryggdunkandet är lika ängsligt. Behöver man verkligen påpeka, att man inte är idiot. Tydligen. Mycket och ofta.

Back-Slapping Backbenchers give Prime Minister Diefenbaker a cheery welcome.  (Photo by Barry Philp/Toronto Star via Getty Images)

*

Men, låt oss svära i kyrkan. Vad fan är akademiker och intellektuella i Sverige? Har de verkligen mer trovärdighet än vad sverigedemokrater har? De tycker säkert det.

Jag har haft möjlighet att följa kunskapsförvaltarna från två håll. Dels deltog jag i diskussionen kring vanvårdsprocessen. Dels kunde jag följa min hustru när hon var doktorand i historia i Lund.

Vanvårdsutredningen påstods vara det största historiska projekt någonsin i Sverige. En av förutsättningarna för utredningen var, att de som deltog kunde fara så illa av det, att det fanns en risk att de tog sina liv. Utredaren, Göran Johansson, ansåg på direkt fråga om det, att kunskapen var så viktig att det var värt risken. Det var varken forskare eller tjänstemän som utsattes för riskerna. Det var subaltern. Smått folk.

Bortförklaringen – kunskap – är lika vidrig på Regeringsgatan som den var i Block 10.

Hanteringen av personuppgifter och förhållandet till informerat samtycke, var som hämtat ur en nedstigning i helvetet.

Den enda historiker som faktiskt stuckit ut nacken för det som är rätt, är den historiker som själv deltog i vanvårdsutredningen, Johanna Sköld. DN Debatt. ”Vanvårdade nekas pengar trots förbjuden bestraffning”

Ett mer massivt missbruk av historia, än vanvårdsutredningen och upprättelseprocessen, är svårt leta upp. Men var är protesterna? Det är inga protester, eftersom det kostar mer när man utmanar makten, än när fint folk rättar smått folk.

*

Vi hade besök av en av min hustrus kollegor på forskarskolan för några veckor sedan. Det rev upp många sår. Samtalen kom att dröja vid härskartekniker; högt, lågt och allt mellan; hela djävla programmet. Och de där djävla kotterierna, där man så ängsligt rättar sig mittåt.

Carina och Johanna

Johanna skrev aldrig klart sin avhandling. När hon återkommer till det konstaterar hon, att hon aldrig blivit så illa behandlad på grund av sitt kön i något annat sammanhang. ”Att bli så diskriminerad på grund av mitt kön, blev en kamp för mycket.” Med det är hon också alltid lika lättad, att hon inte förstörde sitt liv genom att fortsatta som akademiker.

Hon hade ju andra lyten också. Hon var modern och progressiv. Det passar ju inte i ett så förhudsförträngt och trångsynt sammanhang.

Try on this for size.

2007 fick doktoranderna i den grupp min hustru ingick, uppgiften att analysera en utställning av Andres Serrano. Vi gjorde det till en utflykt och åkte tillsammans. Eftersom jag är uppvuxen på barnhem, så har jag rätt bra koll på hur det kommer sig, att någon ställer upp på bild med en arm uppkörd till armbågen i röven (som hos Serrano). Vid sidan av att det är så djävla dålig smak, kan man sammanfatta både min och Johannas hållning i Frederik Stjernfelt, Søren Ulrik Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten. Man kan också fråga sig, hur i helvete man ens kan få för sig, att förnedra vuxna människor med en sådan uppgift. Vilken annan mening har det, än att tvinga dem dem att krypa i pissoaren?

Vi gick förbi det där och hamnade i stället på utställningen Att överleva – Röster från Ravensbrück. Johanna valde att skriva om den utställningen i stället. Hon blev anklagad för att anse sig vara ”utvald.” Henrik Bachner kan förklara problemet med den svinaktigheten för den som inte begriper. Det hade naturligtvis inga konsekvenser för de svinen heller.

Något år tidigare utspelade sig en skandal på institutionen. Professor Dick Harrison trakasserade en av sina doktorander – sexuellt förstås. Han blev så småningom prickad i Statens ansvarsnämnd.

Harrison skrev en bok, Förrädaren, skökan och självmördaren. Det här ett tag före #metoo och boken uppvisar en fullständig brist på sjukdomsinsikt Dick Harrison hämnas i ny bok. Skandalen kom att betyda mycket lite för Dick Harrison och hans karriär. Däremot blev offret för Harrisons trakasserier, Maja-Lena Erlandsson Larsson, aldrig doktor i historia. Vilken djävla skam det är.

2007 års dreamteam. Martin Timell leder TV4:s jättesatsning Sveriges historia.

Om man undrar vad det är för sammanhang där ”kunskap” produceras, så kan med fördel hacka i sig Föregångarna : kvinnliga professorer om makt, liv och vetenskap. Är man inte less förr, så blir man det då.

Tobias Hübinette uppmärksammar KEJSARENS NYA KLÄDER, OM NEW PUBLIC MANAGEMENT OCH DE SVENSKA UNIVERSITETENS SÖNDERFALL Det är inte undra på att han gör det, därför hans öden och äventyr beskrivs där som ”redan en klassiker.”  Men det stannar inte vid det. Om bara delar av det som förs fram i antologin har någon liten verklighetsförankring (och det har det ju) så måste vi redan låta allt hopp fara.

Den akademiska världens oförmåga att inkludera andra grupper, minoriteter och samhällsklasser, är dels beklämmande, dels vittnar det om inskränkt isolerad kultur, som man faktiskt kan klara sig utan.

*

Malin Arvidsson har skrivit en doktorsavhandling om mina frågor. Jag borde läsa den, inte minst därför att det är en sådan kränkning mot Malin, att inte göra det. Men det är inte personligt. Jag läser inte några akademiska texter alls längre. Varför skulle jag kasta bort min tid på något så ovidkommande?

I början av 2000-talet såg jag fortfarande på vetenskap som ett sätt att skilja på verklighet och fantasi. Nu vet jag bättre. En forskare är den person som producerar den verklighetsbild makthavare vill ha. Och de står alltid på maktens sida. Deras funktion i vårt samhälle, är att förvanska subalterns erfarenhet, till deras förfång och maktens behag. Saklighet mäts inte i närhet till fakta, utan i förmågan att anrätta fakta i just så nätta doser, att makthavare kan fortsätta tro, att de presiderar i den bästa av världar.

Det spelar ingen roll hur mycket maktteorier forskare och akademiker läser, de fattar ändå inte, att de inte är välkomna på något sätt, när de approprierar – stjäl – subalterns frågor. De tillför absolut ingenting. Deras roll är att låta makten hitta  någon annan att prata med, än de som faktiskt äger frågorna, för att på så sätt beröva de som faktiskt är berörda deras möjligheter att alls delta i det demokratiska samtalet.

Det är verkligen äckligt, och oförlåtligt, när sådana människor reducerar verkliga människors verkliga erfarenheter, för att framstå som ”vederhäftiga.”

När jag gick lärarutbildning, ett ovanligt säkert sätt att skaffa sig ett nytt hål i röven helt utan glidmedel, förklarade en docent för mig, att etikprövningslagen inte gäller på svenska högskolor. Det låter riktigt genomtänkt. Naturligtvis gäller inte den lag som stiftats för att upprätthålla forskningsetik på svenska högskolor på svenska högskolor. Det begriper vem som helst. En doktor skrek i ansiktet på mig – en kvinna – röd som en blodpalt i synen, att man inte skulle kunna göra någonting, om följde de där djävla reglerna i etikprövningslagen och Vetenskapliga rådets etiska riktlinjer.

Som om inte det räcker. Jag tillåter mig påminna om justitierådet Johan Muncks härjningar när han ledde Centrala etikprövningsnämnden: Myndighet förfalskade offentliga handlingar och Representation långt över gränsen … ”‘drinkduell’, under ledning av två lekledare …” Det är som Monty Python. Den skada som gjorts är förmodligen irreparabel. De skandaler som följt visar ju att akademisk och vetenskaplig verksamhet kan bli hur laglös som helst.

Intellektuella och akademiker bröstar naturligtvis upp sig och menar att deras trovärdighet är större än sverigedemokraternas.

(Jag är väl tvungen att påpeka att jag inte delar sverigedemokraternas värderingar.)

Man kan inte tillhöra ett så ryggradslöst kollektiv och samtidigt hävda moral high ground. Det har ingen trovärdighet.

Post scriptum

Sedan det här skrevs har Lars M Andersson, Thomas Barow, Elin Bommenel, Stéphane Bruchfeld, Kristina Engwall, Karin Kvist Geverts, Mattias Tydén och Klas Åmark, skrivit en debattartikel i DN om filmen.

Ögonskenligen anser det celebra sällskapet att det är mycket fiffigare, än vad jag gör, att alls bevärdiga filmen med sin uppmärksamhet. Filmens upphovsmän och Mattias Karlsson skrattar hela vägen till valurnan. De fick sätta dagordningen. Igen.

Därtill utdelas det så rättrådiga och anti-rasistiska dråpslaget bakom en betalvägg. De kunde lika gärna gömt sig i en garderob (med postnummer mellan 116 xx och 118 xx) och sjungit Sköna maj.

Behind the wall