När spåren åter korsar vägen

Jag hade följt med till ett särgymnasium tillsammans med en pojke från byn. Där stod han plötsligt och oväntat, min fosterfar … eller vad man nu skall kalla honom. Han var själaglad för att få träffa mig igen. Jag tittade vantroget på den upphetsade lilla människan framför mig – och undrade i mitt stilla sinn, hur i helvete han kunde tro att jag delade hans glädje. Men så är det. De är inte bara obehagliga. De är insiktslösa också.

Det finns så många som har berättat för mycket om sin tid på barnhem. Medelklassen klenar på en grimas av medkänsla. Det är lite lustigt, men den bästa analysen hittills fick jag av David Lagercrantz när jag råkade stanna i steget vid hans monter på bokmässan. Den svenska medelklassen är så trygg, att misär har blivit underhållning för dem. Vi upp- och påmanas ständigt att kladda ner vår integritet – och många gör det. Men bakom den förstående och deltagande grimasen sitter någon som vill ha underhållning. Här hoppar vi över underhållningen. För mig var det precis som för så många andra. Mitt liv blev mycket svårare, tvingades till så många omvägar, och så många år gick förlorade på grund av de åren.

bourke_whiteMargaret Bourke White

Men den erfarenheten gav mig övertygelsen att jämlikhet är viktigt. Det är ju sött och t.o.m. politiskt korrekt, men en sådan övertygelse gör inte stor nytta, där så få delar den. Mitt liv präglas av att jag vuxit upp i ett samhälle där ojämlikheten har institutionaliserats av förvaltning och det där man kallar vetenskap. Den ojämlikheten är så stor att de som underordnar andra kan vara helt omedvetna om det. I den meningen är Sverige verkligen ett land mellan öst och väst. Det är inte öst, men definitivt inte väst.

Man kan kanske säga att Jekylls sida av svenskheten riktats mot offentligheten, medan Hydes sida av svenskheten riktats mot oss. Man blir bra på att se igenom förnekelse och bortförklaringar. Det är också den erfarenheten – erfarenheten av åtskillnad – som gör rasism så transparent. Jag har redan sett och hört alltsammans förut.

De patetiska uppklarningsprocenten i fall av hatbrott mot romer (1 %) och judar (3 %), motsvaras av oförmågan att beivra brott som begås på barnhem. Den mest fundamentala rätten i ett samhälle är naturligtvis rättvisa. Den som nekas rättvisa är inte en människa.

För några år sedan hade kammaråklagaren Lotten Loberg ett mål som handlade om en pojke som dödat en av personalmedlemmarna på ett barnhem. Min svärmor råkade hade haft förövaren som patient. Eftersom hon är psykiater pladdrade hon självfallet ständigt om patienterna, så jag var lite för väl informerad. Loberg hade sommarstuga där vi bodde då och vi kom att prata om ärendet över lunch hos oss. Brottet hade inträffat på ett hem för underåriga som hade begått sexualbrott. Grabben hade haft tvångstankar om att döda, men personalen trodde att de kunde ”prata med honom” och ställde ut medicinen. Och det skulle visa sig vara kontraindicerat. Åtalet handlade om arbetsmiljön. Man hade vållat dödsfallet genom bristande rutiner och oriktiga bedömningar. Helt en passant nämnd Loberg att det framkommit under förhören att förövaren hade tvingat till sig sex av andra intagna. Jag minns inte om hon ens besvärade sig med att rycka på axlarna åt dessa juridiska ickehändelser. I den meningen hade ju inget hänt. It ain’t why. I just ain’t.

Om man pratar med politiker om sådant viftar de med armarna över huvudet (oavsett parti) och rullar med ögonen åt alla håll, medan de försäkrar alla som vill höra att ”det skall inte vara så.” Det kan de ju säga. Och vad annat skulle de säga. Men det betyder inget alls. Det kan inte betyda något när man är så blind som vi är i Sverige för maktasymmetrier.

När Lobergs sedan fick klart för sig att vi var utsatta för rasistiska angrepp, försvann de som en avlöning ur vår bekantskapskrets. Först gapade de som fågelholkar: fanns sådant i verkligheten?!? Sedan drog de sig undan. Naturligtvis är de – som all annan medelklass – fullblodsantirasister. Men den svenska antirasismen är inte helt relaterad, innefattar inte ”negrerna”, utan är mer att betrakta som en slags självbefläckelse. Själv åt mig själv given.

Från SFI

I Halmstad har alla möjliga klasser haft stor nytta och glädje av att förskräckas av dem de betraktar som slödder i kommunens östligaste delar. Det går t.o.m. tillbaka på Fredrik Ströms Folket i Simlångsdalen. Föraktet för tattarna i Pickelsbo är lika levande nu som då. Men när det yppas en möjlighet att ställa den lantliga idyllen mot kosmopoliter och andra svartingar, ja, då står medelklassen som en man bakom dem de annars håller för slödder. Det finns en intressegemenskap. Det kan knappast ha förbigått någon i dessa tider.

När vårt läsår drog igång, visades ett stycke av elever på en kulturskola om hur judar räddades av snälla svenskar. Tonåriga flickor. Skira lätta böljande tygstycken som gestaltar havet. Inte ett öga torrt. Mellan mig och stycket trängde sig bilden av katastrofalt avmagrade fångar som visades upp nakna på kajen. Som djur. Freak show. I öronen genljöd sjuksköterskan som varit med på båtarna, som berättade att de verkligen inte förstod vad som hänt eller hände, än mindre hade några möjligheter att hjälpa någon av de som kom; man var helt oförberedd. Det enda som fungerar lika välsmort som alltid var konstruktionen av en svensk hjältesaga.

 Från Hoppets hamn

Den oförfalskade svenska godheten strömmade från scenen. Lite väl rågblond för att det skulle kännas riktigt bra. Det låg något desperat över det. Om vi bara stirrar tillräckligt stint på Doktor Jekyll, kanske vi slipper att alls se Mr Hyde. Och Mr Hyde skrattar hela vägen till valurnan.

Det är väl rätt länge sedan ställningstagandet mot antisemitism – någonstans i höjd med Sten Andersson kanske – hade något med judar att göra. Det har varit en identitetsmarkör; ett kvitter som låtar varenda bofink signalera att han eller hon är en helt äkta bofink; ”inte nazist.” Det ligger något patetiskt över människor som gör stort nummer av att de minsann inte tillhör historiens värsta avskum. Var inte det redan typ självklart? Uppenbarligen inte. Avståndstagandet mot rasism och antisemitism har inte med judar och andra rasifierade grupper att göra. Det är något du väljer på identiteternas smörgåsbord; det som gör dig till den du är. Det är också därför människor blir så rasande när man pekar på att deras antirasism är ihålig eller rent av rasistisk.

Elever har ett osvikligt väderkorn för det överspända och skitnödiga. Det är väl en sak att de blir tryckmatade med förintelse och antirasism. De känner ju den fadda bismaken av att något är ruttet i konungariket Danmark; furor paedagogicus, att vi försöker tvinga dem att lära sig det vi själva borde ha lärt oss.

”– Men, fungerade de där resorna till Auschwitz då? Lärde ni er det de väntade sig?”, frågade jag en grupp elever som satt i lärarrummet.

”– Nej, det fungerar inte ett skit. Vi ogillade inte judar redan innan. Men de som gör det, de tycker ju att Auschwitz bara är så fett djävla najs!”

Frågor på det?

” – Och du vet PH, när man åker till Auschwitz och de tjatar, och tjatar och tjatar om förintelsen och hur viktigt det är, det är då man skall säga till dem att man inte tror på det. Du skall se vad tokiga de blir. Helt vilda. Oj, oj, oj! Då vill de tala med dig allihop, tillsammans. Då säger man bara:” – han sätter upp en tokoberörd min – ”Det är inte sant.” Hela han lyser belåten som en katt över minnet av att ha lurat hela det överspända hydet rakt i fällan.

auschwitz-showersTurist-dusch i Auschwitz

Lärare har ju en löneförmån, en spegel, som hjälper oss att se hur löjliga vi själva kan vara.

Jag bryr mig inte mycket om politik längre. Det är redan för sent. Vi driver herrelöst mot avgrunden. Det finns ingen politisk kraft som förmår eller förstår. Det finns ingen att prata med, ingen att vädja till. Därför ägnade jag miljöpartiets debacle bara förstrött intresse. Men jag stannade upp och lyssnade lite mer noggrant när Kaplan jämförde Israels politik med nazitysklands. Det man behövde veta om Kaplan var signed, sealed and deliverad. Ytterligare klargöranden rev bara upp mer av såret.

Den millimeter som Stefan Löfven inte hade att ge ifråga om antisemitism, när det gällde Omar Mustafa, har nu antagit oanade mått. Kloka människor skriver i tidningar och sociala medier och förklarar att det där är antisemitism. Vi har en samhällsdebatt som är så förenklad – stupid – att nivån sjunkit till att man tvingas förklara att vatten är vått. Till och med motståndet mot idiotin har blivit en del av bruset.

När vi köpte det där huset, det som låg där borta – långt, långt öster om Eden – kom kvinnan som vi köpte det av hem till oss i uppror. Hon berättade att min fosterfar – deras döttrar hade varit skolkamrater och var fortfarande bekanta – hade försökt avstyra köpet. Han hade ansett att ”sådana” inte skulle ha hus. ”Han går ju mot sig själv”, sade hon darrande. Som om meningen med ett boende utanför hemmet alls kunde vara att det skulle sluta med ett liv; som om det någonsin har varit något annat än ett sätt att bli av med avfallet.

Själv konstaterade jag att han uppenbarligen inte kommit från sin abjektion – sitt äckel – ens efter tre decennier. Jag vet något om att vara avskydd, som få människor vet; jag vet någonting om att vara avskydd, som få människor förmår fördra. Det är min lott.

Men min fosterfar är miljöpartist. Och nu skrapar Lönnebergafundamentalismen knäna i gruset. Nu när floret fallit och ljuset faller rakt i ansiktet på miljöpartiet, visar det sig att en mer dämpad belysning hade varit mer till deras fördel. Det skulle förvåna mig om inte den svenska romansen med de gröna är över nu. Men det finns uppenbarligen rätt många miljöpartister som är påfrestande sena att fatta det.

kjell_jormfeldtFrån Smålandsposten

En av dem är Kjell Jormfeldt, min före detta fosterfar, som känner sig manad att avge ytterligare en av dessa förklaringar som är lika klargörande som stötande. Han säger att det inte är särskilt uppseendeväckande att likna Israel vid nazityskland.

– Det är fullt jämförbart.

Tänk vad han är sig lik, där hans spår nu åter korsar min väg.

Smulor till de ensamkommande

I mitten på april besökte en grupp riksdagsmän med Kent Härstedt i spetsen Kullagymnasiet i Höganäs, som råkar vara min arbetsplats, för att göra sig reda för situationen för ensamkommande. Det skulle visa sig att man kan bli så omodern att man blir irrelevant.

Kent_Härstedt

Jag har ägnat mig åt frågan om oss som har varit omhändertagna som unga i 10 år. Det är lika bra att först som sist erkänna att det var ett misstag. Sverige är inte moget för en modern dialog om förhållandena för omhändertagna. Kritiken av modernismen har helt enkelt inte kommit till dessa breddgrader ännu.

Det största problemet i fråga om omhändertaganden är att de maktstrukturer som omger frågan är koloniala. Det är alltid någon som talar i ”negrernas” ställe. Det förekommer helt enkelt inte att ”negrerna” får möjlighet att tala om sina egen situation på lika villkor. Däremot arrangerar man gärna olika forum där det klart framgår ”negrerna” är mycket tacksamma. Hela upprättelseprocessen blir i den meningen en parodi på sig själv. Man talar om de värsta övergreppen som förekommit i modern historia och framställer det som att offren klättrar på varandra för att få uttrycka sin tacksamhet till samhället. Inte ens de som beställer sina tabletter på nätet, kan hoppas på sådana logisk krumsprång.

Men, det är vad man väntar sig av undersåtar, ”kulier”, ”negrer”; tacksamhet.

Jag har tjatat för döva öron om reellt deltagande för de berörda, som den enda möjliga vägen till reella reformer i den här sektorn. Jag hade lika gärna kunnat göra propellern i en nedsläckt garderob. Vi kommer ihåg den förra regeringen för att den var så tafflig. Vi kommer att komma ihåg den här för att den dödade av möjligheten till dialog.

Det bestickande med situationen för ensamkommande (och omhändertagna), betraktat från marknivå, är vi har att göra med flera parallella berättelser – som ömsesidigt utesluter varandra. Den ena berättelsen handlar om personalen och hur fantastiskt duktiga de är. Den andra berättelsen om de fasansfulla förhållandena i kommuner och boenden. De två berättelserna är oförenliga. They just don’t mix.

Den tredje handlar om de ensamkommandes mindervärdighet och pendlar mellan demonisering och rättfärdigande – så som det alltid varit i samband med omhändertaganden – och som avslöjar att något helt annat än godhet är den motor som driver denna hantering.

Jag frågade en av mina kollegor om riksdagsmännen hade pratat med de ensamkommande själva. Det hade de inte.

Möten där bara personalen pratar … ja, där får man bara personalens perspektiv. Det är just det som visade sig vara anledningen till att omhändertaganden hade misslyckats så. 100 år. Men hade aldrig haft hela bilden.

Jag ringde upp Kent Härstedt för att höra med honom hur man hade tänkt. Vis av erfarenheten hade jag mycket små förväntningar. Men, hans svar lyckades ändå överraska mig. Det var värre än jag hade trott.

Härstedt kunde berätta att han omfattande kontakter med ensamkommande, därför behövdes det inte i Höganäs. Så kan det vara. I så fall är det ju bra. Jag berättade för honom (resonemanget ovan) varför jag lyfte frågeställningen och fortsatte att prata om svenska omhändertagna och då inte minst den gräsliga situationen för unga kvinnor. Då förstod Härstedt inte vad jag menade eller ens att jag menade svenska flickor. De finns ju inte längre, nu när alla håller på med ensamkommande. Out of sight, out of mind. Han fortfor berätta – tillhöll mig – att han kände många som arbetade med sådana hem och att han därför var så välunderrättad, att han inte behövde mer information.

Det är inte precis första gången – i den här frågan – jag talar med någon som anser sig vara allvetande, ”Han Som Vet Bäst.”

Min fru, som hörde samtalet (och som stått vid sidan av många, många sådana samtal), hånskrattade sedan på goda grunder åt mig: ”Att du ens försöker, det kunde man ju räkna ut innan.”

Här i Skåne har socialdemokraterna halkat under 20 % i opinionen. 8 av 10 skåningar tycker att de är irrelevanta. Så kan det bli, när man vet så mycket bättre, än alla de som inget begriper.

De ensamkommande har reducerats till själlösa objekt för en välgörarklass. De som vill använda dem som bekräftelse på sin självgodhet. Man reducerar dem till djur, för att slippa motsägelser.

Nej Kent. Det är inte ett återsken av din visdom, än mindre tacksamhet du ser, när du står där och kastar smulor till de ensamkommande genom taggtråden.

Klackade lågskor

När Aida Hadžialić blev kommunalråd i Halmstad 2010, visade jag henne bygden öster om Simlångsdalen, just den landsort hon nu talar för i Aftonbladet. Det samhället höll på att falla ut genom botten. Kanske kunde unga friska ögon tillföra något.

0057.5

Trakterna ovanföre den gamla skidanläggningen i Gyltige har sedan Fredrik Ströms Folket i Simlångsdalen alltid associerats med tattarna i Pickelsbo. Det är den gängse europeiska bilden. Ju längre österut de bor – i världsdelen, landet eller kommunen – desto lägre stående anses de vara.

Som av en händelse skriver Paul Mason om unga vita fattiga i The Guardian, samma vecka som Aida Hadžialić gör det i Aftonbladet. Hans analys är att den fattiga arbetarklassens kultur har utplånats av thatcherismen. Det var det som höll på att hända där vi levde då och det var det jag ville visa henne. Fattigdomen höll på att krossa bygden.

Det predatoriska parasiterandet på fattiga är lika mycket bygdens tradition som midsommarstången. Det är ju det Fredrik Ström berättar om. Och förr eller senare lämnar alla bygden. Det spelar ingen roll vad du tycker om det, du har ändå betalat för det; den som har arbetslöshetsersättning eller är sjukskriven under lågsäsong och arbetar nästan utan lön under högsäsong. När jag kom på en gammal distriktssköterska med att ha lurat sina polacker på deras lön, for det ur henne: ”De skall inte ha lön, de super ju bara upp det.”

”Du tror väl inte att vi åker dit ut”, sade polisen. De som drabbas av det glömmer det aldrig. De glömmer det inte därför att det är sant. Resultatet är laglöst land. Det är allt annat än tillrådligt att leva där som ensam kvinna. Oavsett ålder. När min granne berättade om en gruppvåldtäkt hon råkat ut för – nej, hon ringde inte polisen – fick vi nog. Vi visste precis vem det var och precis hur de förövarna hängde samman med de lokala maktstrukturerna och hur det i sin tur garanterade att de skulle gå fria. Hennes närmsta grannar voro saligvordna sommargäster med bygderomantik i blick; polisens insatschef, en kammaråklagare och ett hovrättsråd (it’s a true story).

Vi hörde självfallet inte av Hadžialić under hennes tid som kommunalråd. I samband med att vi flyttade därifrån sökte jag upp henne för att berätta om hoten, våldet och otryggheten på landsorten. Jag kan nog rätt säkert säga att hon inte uppfattade att hon själv hade något med det att göra. Däremot berättade hon att själv var hotad. Det senare tycktes däremot besvära henne.

Hon berättade också att hon verkligen hade lyssnat till vad jag berättat för henne den där gången. Jag hade ju sagt att inga politiska partier (utom låglönefundamentalisterna) hade vänt sig till landsbygden. Hon hade därför ordnat med en val-buss, som skulle turnera på landsbygden. Jag såg aldrig till den bussen. Kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam.

Det råder nog inget tvivel om Hadžialić tillmötesgående den gången mest berodde på att hon var ung och dum. Socialdemokratin övergav landsbygden för många decennier sedan. De befarar att ekonomisk tillväxt på landsorten skall komma lokala kapitalister och markägare till del. Hellre då offra alltsammans än att hitta spelregler som fungerar. Så länge inga svenskar arbetar på hyggena och åkrarna skiter socialdemokratin högaktningsfullt i deras villkor. Det är hela saken.

Halmstad är en segregerad kommun. I ena änden har Moderaterna 54 % i det välmående valdistriktet Tylösand-Frösakull, i den andra det invandrartäta Andersberg Norra har Socialdemokraterna 72 % av rösterna. I väster inkomster mellan 20 och 50 tusen i månaden. I öster mellan 12 och 13 tusen i månaden.

I Simlångsdalen har Social- och Sverigedemokraterna var sin fjärdedel av rösterna. Man kan i grund och botten inte förtänka väljarna det. Det är ju knappast rationellt att rösta på de demokratiska partierna i de trakterna.

Aida Hadžialićs röster kommer inte från landsbygden. De kommer från invandrarförorten. Hennes väljare kommer från de trakter där man ännu inte helt uppfattat att Olof Palme är helt död. T.o.m. mycket död. Cynikern skrattar att idioterna i förorten röstar socialdemokratiskt därför att de ännu inte förstår svenska.

hadzialic2

Den fattige blatten och den fattige lantisen har mycket mer gemensamt med varandra, än vad de har med den sociala surfaren Hadžialić. Ingen av dem har henne att tacka för det minsta. Det tar dem ett halvår att tjäna vad hon tjänade på en månad på sitt första jobb. Om de alls har ett jobb.

När Hadžialić höll ett brandtal inför europafacken reagerade jag på det. Det är alltid alarmerande när en person exploaterar sig själv, sin historia och berättelse i det offentliga rummet så tanklöst. Hadžialić brandtal handlade om öppna gränser: ”Vi skall välkomna migranter inte vara rädda för dem.” Hon var själv det lysande exemplet (en Selimović runner-up) på lyckosam invandring; från våldtäktslägren i Foča till ministerpost, på grund av helt äkta svensk socialdemokrati.

I SvD berättar nu Hadžialić att hon är ”fullt medveten om” motsättningen mellan hennes eget levnadsöde och den politik hon nu för: ”Men jag är ett statsråd i den svenska regeringen och jag måste tänka på landets bästa.” Det är inte första gången vi ser politiker utmåla det oförsvarliga som ett tungt ansvar som de tvingas bära. Vi förstår också att Hadžialić – liksom många andra politiska broilers – helt saknar mänsklig beröring med de som röstar på henne.

De två ståndpunkter som Aida Hadžialić har antagit i invandrarfrågan är så väsensskilda, diametralt motsatta, att det inte blir helt lätt att hitta någon som nedlåter sig till en diskussion på en så låg nivå.

Däremot är en så stor moralisk flexibilitet politiskt användbar. Det var väl just de kvaliteterna man hoppades finna i en så ung och oerfaren minister. Man upphör – fort – att vara ung, när det hela är över och man upptäcker hur ensam en människa kan vara. ”Is a dream a lie if it don’t come true or is it something worse?”

Lite senare dömdes den man som hade hotat Hadžialić. Såvitt jag vet har ingen som hotats, misshandlats eller våldtagits i byarna utanför Simlångsdalen fått rättelse. På det viset är vi lantisar precis samma sorts slödder som Alexandra Pascalidou, Anna-Klara Bratt och hela det identitetspolitiska hydet. Ingen av dem åtnjuter lagens skydd, men det är ”oerhört problematiskt” att de understår sig att gnälla om det.

Vi vet redan att socialdemokratin inte har något att erbjuda svenska romer, resande, judar, svarta, asiater eller muslimer. Hadžialić använder en grupp som socialdemokratin är totalt likgiltig för, som tillhygge mot en annan grupp, som de är lika likgiltiga för.

Det som händer i det halländska skogslandet är inget mindre än historiens slut. Man stöter på lämningar sedan vikingatiden på var och varannan gård. Nu upphör den kontinuiteten. Det vi ser är förintandet av en kultur. Det säger något om vår tids politiker och hur orelaterade de är, att Hadžialić ens vågar ta upp att hon vill skicka en val-buss, som svar på en historisk tragedi.

Jag visade Aida Fröböke kvarn. Kvarnen ligger vackert i en ravin i Fylleåns dalgång. Mossvattnet doftar tungt om aftonen. Där har jag kommit till ro. Nu på vintern låg snön djup, tyst och tung.

Jag hade lockat Aida mycket, mycket långt från hennes hemtrakter. Det såg inte ut som om hon hade förirrat sig så långt ut bland hiena förut. Jag tyckte lite synd om henne, där hon pulsade fram i sina blanka klackade lågskor.

 

Grisarna

pig

”- Fucking pig”

Redan under Allians-regeringen var det uppenbart att situationen på hem för unga i Sverige blev värre. Därför var den nya socialdemokratiska regeringens ofärdighet alarmerande. De skriande behovet av ledarskap, kompetens och kraft möttes med (för det sociala området typisk) kraftlös inkompetens.

Det visar sig nu att de som varnade för utvecklingen har blivit sannspådda. Det vi ser är ett herrelöst skepp som driver hur som helst bortom civilisationens räckvidd.

SR rapporterar: Personal kallade flyktingpojkarna för ”jävla grisar”.  Det råder inga som helst tveksamheter, eftersom det finns en film. Man kan höra den personal som gör dessa uttalanden rättfärdiga dem i Studio ett: Situationen på landets HVB-hem. Han är uppenbarligen inte ens medveten om att han har begått ett fel. Det är i sig inte så förvånande. Det som förvånar – och det är indikativt – är att han inte förstår att han borde hålla käft. Det säger något om hur accepterat det här sättet att förhålla sig har blivit i ”vården.”

Kraftlösheten på Socialdepartementet föranledde (SVT – Regeringen: Lättare att avhysa EU-migranter) Morgan Johansson att gå ut i fråga om Eu-migranter/romer, trots att det var Åsa Regnérs fråga.

Nu är det Anders Ygeman som går ut i fråga om marockanska gatubarn. De bollar Socialdepartementet släpper agerar Justitiedepartementet bollkalle på. Inget öga är torrt när socialdemokraterna visar att det ännu finns riktiga män ”som kan ta de svåra besluten.” DN – Ygeman vill låsa in fler gatubarn.

”Gatubarnen ska enligt inrikesministern kunna omhändertas oavsett om det kunnat bevisas att de begått brott eller inte.”

Denna ”lås-in-och-glöm-nyckeln-politik” innebär en ren gettofieringen av barnhemmen. Det finns ingen progressiv kraft kvar. Man har förlorat i sig i repression.

En dag kommer man att vända sig om och skriva historia. Den kommer sannolikt att handla om den socialdemokratiska epokens slut och hur med en desperat deras populistiska politik då blev. Tänk om de blir tredje parti i nästa val. Hur tror de att de blir ihågkomna då?

Och den fråga man kommer att ställa sig då är: Vilka var det egentligen som var grisarna?

Den som ger mera blod, får mera nåd

How Sir Galahad, Sir Bors and Sir Percival Were Fed with the Sanct Grael, Dante Gabriel Rossetti 1828-1882  http://www.tate.org.uk/art/work/N05234
How Sir Galahad, Sir Bors and Sir Percival Were Fed with the Sanct Grael, Dante Gabriel Rossetti 1828-1882 http://www.tate.org.uk/art/work/N05234

Jag tycker verkligen om att lyssna till Horace Engdahl. I radioprogrammet Allvarligt talat från augusti förra året talar han om kärlek.

”En kärlek utan galenskap är knappt värd namnet. … Därför finns det inget område där det är mer befogat att hoppas och inget område där det är mindre meningsfullt att kalkylera. … Världen tillhör dem som vågar göra sig löjliga. Glöm inte det. Eller med det italienska ordspråket: Den som ger mera blod, får mera nåd.”

Var och en för sig och Gud mot alla

Det kan vara så att det är omöjligt att integrera många, eller t.o.m. alla, marockanska gatubarn här i Sverige. Men de är ändå människor. I dag inleder Anders Ygeman ett samarbete med Marocko om att skicka tillbaka dem som är här i Sverige. Uppenbarligen ses de barnen som ett polisiärt och inte ett socialt problem. Barnministern är i New York och vänslas med folk i FN om jämlikhet.

Anders-Ygeman

Att klara sig på gatan, bortom samhällets och familjens kontroll, skildras kanske bäst i Flugornas herre. Den som fått inblick i den världen – bortom civilisationens händelsehorisont – känner igen det.

Och så är det då alla dessa människor som vill exploatera de som redan är övergivna.

BBIC, barnens behov i centrum. Det finns säkert någon som har en bortförklaring. Men förklaringen till att man skickar tillbaka marockanska barn är självklart att man är angelägen om att bli av med dem.

Chocken i det svenska samhället inför unga som har farit så illa återkommer i rapporteringen i alla media.

Det sägs att Marocko har förbättrat de mänskliga rättigheterna. Men någonting fattas ändå där många tusen barn lever på gatan.

Kanske tror vi lite för mycket om rättigheterna i det land vars skuggsida Ingela Romare skildrat i filmen Om den mänskliga själens värdighet. Det är en berättelse om att ruttna bort i fängelse.

asylum17

Om än Atlanten skiljer Brasilien och Marocko åt, skildrar filmen Cidade De Deus den förtvivlade brutalitet och utsatthet man hittar utanför samhället.

Kanske kommer det sig av att jag är en äldre far. Jag fängslas av att så mycket av den där personen som växer bredvid mig var där från början. Jag fängslas av att så mycket kommer med från början. Jag fängslas av att barn är hela människan. Om hon kommer från himlen eller generna bryr jag mig inte om.

Jag tror att människans erfarenhet av att jaga bort övergivna barn hör till de mest fundamentala av de mänskliga erfarenheterna. Genom årtusendena har man – i taigan, på stäppen, i regnskogen, på savannen, i byarna och på gårdarna – jagat bort de där barnen som inte är våra barn, men en mun mer att mätta.

Det är som med judar eller svarta – och för svenskar katoliker. Förbrytelsen i de romersk-judiska krigen var så enorm att rättfärdigandet återklingar två årtusenden senare. På sätt är det med slavhandeln från Afrika. Och svenskarna fortsätter att tala nedsättande om polacker de enorma övergreppen där.

De där barnen man har jagat bort har sett ut som mardrömmen om det värsta som kan hända våra egna barn. Och vi lät det hända dem. Tänk alla dessa tystnader. Tänk alla dessa lögner. Inom familjer. I byn. på gården. Och alla lögner om dessa värnlösa barn.

db57fa51d4e913e4557a27118485a57c

Det är förmodligen vår skamligaste – och därför mest omedvetna – brutalitet.

Den skammen förklara vår fascination för Vargbarn. Vi kan låtsas att några överlever … och samtidigt få betrakta dem som halvdjur. Inte som vi.

Därför Werner Herzogs titel så välfunnen: Kaspar Hauser – var och en för sig och Gud mot alla

De som inte finns

fanny_jock_sturges.png
Foto - Jock Sturges: Fanny; Montalivet, France, 1997

Två dagar före jul publicerar regeringens samordnare för barnhemsfrågor, Cecilia Grefve, ”En julhälsning till Er” på sin blogg. Det hade i vanlig ordning varit bättre om någon som varit lite mindre ordblind hade skrivit texten. Men, man kan inte få allt.

I samband med att Åsa Regnér sjösatte sin ”kraftsamling” i barnhemsfrågor, lät hon förstå att den i sig utgjorde en del av det hon kallar ”upprättelseprocessen.” ”Upprättelseprocessen” riktar sig till dem som har varit på barnhem – d.v.s. de som är vuxna och lever med konsekvenserna av omhändertagandena.

”Upprättelseprocessen” har kasat fram i uppförsbacke under större delen av 2000-talet. Det är lite för stora ord att kalla det fiaskot ”en process.” Men under Alliansregeringen gjorde man i alla fall samtliga misstag som var möjliga. Nu gör man ingenting – utom att stava fel möjligen.

Sedan regeringsskiftet har ”upprättelseprocessen” förändrats markant. Den har helt förlorat sitt innehåll. ”Upprättelse” har blivit ett ord  utan mening och innehåll.

Vi som redan har kastat bort så många år och så mycket arbetet på att försöka föra in lite mer saklighet och rimlighet i dessa frågor, konstaterar att den här regeringen är värre än den förra. De förra var åtminstone bakom flötet. Den här är ingenting. Det finns inget att göra. Det är bara att vänta. Vänta – som vi väntade på Alliansen – vänta på att äntligen bli av med regeringspartierna. Och det är inte bara för oss som regeringen har förlorat sina legitimitet. (Sveriges Radio – Grafik: Svensk väljaropinion, december 2015)

And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin’

Det är så mycket mer provocerande eftersom det är så kolonialt. När man följer regeringsföreträdare och högre tjänstemän på sociala medier, inser man att de befinner sig i en trång och isolerad krets. Man hyllar sig själv och varandra – det är inträdesbiljetten – i tonarter som inte bara skorrar mot verkligheten, utan som också har något desperat över sig. Det är som om man läste galldrar över sig själva, försöker intala både sig själv och verkligheten, att den ser ut på ett annat sätt än den gör. Det är det där som kallas diskurs.

Det koloniala återkommer i man tydligen försöker reproducera en besutten engelsk överklass, som framför allt är stiliga, trevliga och konversanta. Det kostar säkert att klä upp sig i det där politikermodet. Men, detta var väl ändå inte Downton Abbey där  uppgiften är att vara dekorativ, utan Sveriges regering där uppgiften är att vara effektiv.

11933470_10153593475758829_5538209104379432855_nÅsa Regnér, Helene Hellmark Knutsson, Aida Hadžialić och Annika Strandhäll. (Bilden har tagits från Annika Strandhälls FB-sida.)

Du kan vila blicken på de där kvinnorna, medan du betänker att Jessica Ziegerer och Joakim Anderssons artikelserie (HD – Handeln med flyktingbarnen) om den katastrofala situationen på boenden för ensamkommande skrevs före det att strömmen av flyktingar kulminerade.

Det närmsta man kommit att gör någonting, är att lagstifta om att man skall rusta ned boenden (Ny boendeform för ensamkommande barn). Man kan säga att man därmed helt kastat de erfarenheter man gjort över bord, för att man tror att det blir lättare att sköta verksamheten då.

Det är ett hån mot dem som deltog i upprättelseprocessen just för att inga barn i dag skall behöva uppleva det de genomlevde då. Den gåvan är kanske något av det vackraste som hänt på 2000-talet. Och det är den mest misskända gåvan i vårt tid:  ”Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade …” (Mark. 12:44).

Du kan själv läsa Cecilia Grefves text och se hur likgiltig den gåvan är för samordnaren. Hon tackar barn, unga och vårdnadshavare, socialsekreterare och deras chefer, fackliga företrädare, medarbetare, chefer, politiker, personalen på Socialdepartementet, sin egen personal och Åsa Regnér. Ja, hon tackar alla. Utom dem är närmast berörda av ”upprättelsen.”

Det har alltid varit så att man har försökt glömma bort oss. Utplåna oss från diskursen, debatten, historien, minnet och … samvetet. För dem – kvinnor som vet att klä sig – är vi en skam. Ju mer de tar avstånd från oss, desto mer tar vi avstånd från dem.

Så är det med oss. De som inte finns.

sturgesJock Sturges, Coralie, Nikki, Mylene, Estelle, Alice; TUSCANY, ITALY. Jag avslutar med ännu en av Jock Sturges vackra bilder att vila ögonen på. Du hittar mer om honom här: TRISH SOUTH MANAGEMENT - JOCK STURGES. Både i samband med detta ämne och Sturges bilder vill jag gärna citera honom: "The dignity of my subjects are immensly important to me."  Amadelio Jock Sturges 1 och Jock Sturges 2.