Kackerlackorna rusar åt alla håll

004748f9e63Amerikansk kackerlacka (Periplaneta americana)

Nu har jag hållit på med vanvårdsfrågan i snart 10 år. Jag har lärt mig något under den tiden. Vad jag har lärt mig? Att genomskåda.

På Göteborgs stadsmuseum hålls ett seminarium om upprättelseprocessen 18/2 – 2015. Frågeställningen är om upprättelse är möjlig. Redan det är en lögn. Genom hela processen har politiker tjänstemän hela tiden ”vetat” hur en upprättelse egentligen går till och avfärdat alla invändningar.

Nu när fiaskot är manifest. Ja, då börjar man prata i termer av att det egna misslyckandet kommer sig av att uppgiften är omöjlig. Så lät det inte för fem år sedan, när de bättre människorna talade ner till de sämre människorna och gav dem upprättelse så att de storknade av det.

I ett samtal med muséets programsamordnare, Rebecka Bukovinszky, framkommer att de har samarbetat med föreningarna och att de utgått ersättningar till dem som bidragit till utställningarna. Bukovinszky ser inte ut att vara den sort som ljuger. Men jag vet ändå att att det hon säger är långt från sant.

Det är bara en formsak; att kolla upp det.

Jag skickar alltså ett mejl med en fråga, som studsar runt ett par gånger, innan den kommer fram till den biträdande museichefen Cajsa Lagerkvist. I ett inledande meddelande har de som är berörda av vanvårdsfrågan ersatts med 8600 Skr. Sedan kommer en rättelse. Det handlar egentligen om 2600 Skr, delat på tre. Ytterligare ett förtydligande har att de drabbade som bidragit till museets arbete kallas ”sakkunniga.”

Två och sex. En halvdag på en billig bilverkstad.

I ett av mejlen sägs att ytterligare 7 – 8 personer deltagit, men att ”ingen av dem önskade arvode för sin medverkan.” Jag orkar inte vända på den stenen också. Svaren är givna.

Vilken sten man än vänder på, så rusar kackerlackorna åt alla håll.

En fjortis

the_outer_child

Bild Cristian Girotto (L’enfant exterieur)

En gång i annan tid lämnade jag ett barnhem och påbörjade ett vuxenliv. Man kan inte säga att det gick särskilt bra.

En av de första åtgärder jag vidtog var ändå att skaffa en prenumeration på DN. Det hade jag inte råd med. Men jag tyckte att jag behövde det.

För några dagar sedan talade jag med en redaktör som jag faktiskt högaktar om en text jag hade skrivit. Den var ”för bra.” Man måste skriva som om man riktar sig till en fjortonåring. Annars går det inte.

Det är länge sedan jag slutade prenumerera på DN.

Jag läser numera mycket lite av samhällsdebatten.

Jag är inte fjorton år.

Dödsdansens gångarter

la-catrina-diego-riveraDetalj, La Calavera Catrina, i Sueno de una tarde dominical en la Alameda Central (En dröm om en söndagseftermiddag i Alamedaparken) Diego Rivera.

”Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte.” (Olof Palme 1965.)

Söndagen 15/2 tänker jag på en dödsdans i fem steg: Allports skala.

  1. Antilokution (att man pratar illa om en grupp, hate speech).
  1. Marginalisering (att man missgynnar en grupp socialt, social exclusion).
  1. Diskriminering. Det tydligaste exemplet för dagen är nog ändå SKL:s (Sveriges kommuner och Landsting) juridiska rekommendationer gällande EU-migranter. Det som gäller lokalt, att migranterna särbehandlas p.g.a. sin etnicitet, har förmodligen institutionaliserats och kommit att gälla i stora dela av Sverige, genom SKL:s ställning.
  1. Fysiska attacker. Det är självklart att tragedin i Köpenhamn är en fysisk attack, men det är också angreppen på EU-migranter runt om i landet. EU-migranter utsätts dagligen för fysiska attacker, t.ex. genom att man spottar på dem.
  1. Utrotning. Attackerna i Köpenhamn avser förmodligen vara ett steg på den vägen.

Den söndagen tar många avstånd. Många hade starka uppfattningar. Vi pratade om vilka yttranden man får göra. Vi hyllade det öppna samhället. Attackerna (be-)visade att vi är goda.

De Andra är onda.

Men, den som redan utsätts för hate speech, marginalisering, diskriminering och fysiska attacker, är inte helt en del av vårt samhälle; är inte helt och fullt vi. Det är dem vi ställt, eller strävar att ställa, utanför vårt samhälle. Han eller hon är inte vi. Vi låter inte hen vara det.

”… näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid …”

Att ställa Den Andre utanför har alltid lett till motsättningar. Det har alltid fått samma resultat. Våld.

Därför borde vi i dag fråga oss var vi själv befinner oss i denna dödsdans. Har vi själva redan tagit det första, andra, tredje eller fjärde steget på väg mot utrotning. Har vi inte själva redan tagit första, andra och tredje steget, när någon annan sedan tar det fjärde?

Förnekelserna

Denial

I dagarna upphör möjligheten att söka ersättning för de övergrepp man varit utsatt för på barnhem. Midnatt råder, det är tyst i husen.

Ett turbulent politiskt år går mot sitt slut och det nya året kommer förhoppningsvis arbetsro för vår regering. Men, frågan om det som hänt och händer dem som varit på barnhem, har ännu en gång hamnat långt, långt ner på dagordningen.

Det råder ingen brist på folk som berömmer sig av sina storslagna insatser, men kan man alls hitta någon som är nöjde med vad man åstadkommit?

Och förtalet fortsätter. Den som inte är nöjd med dessa misslyckanden, betraktas som konstig, sär.

Och det bara fortsätter. Om du inte simmar fjärilssim över bönemattan, ja, då förstår ingen vad du säger.

Vi skall vara nöjda och tacksamma för att någon berättar vår berättelse, och därmed förvanskar den, och varje gång vi säger emot dem, så blir de förnärmade … och förtalar oss.

Det är mycket osannolikt att någon kommer att säga något om det misslyckande Ersättningsnämnden har varit.

Man kommer att förneka det misslyckandet också.

Rotherham

anti-child-sexual-abuse-hands-small-41764

Under hösten har (ännu) en skandal avslöjats som har med övergrepp mot barn att göra.

Det är i staden den engelska staden Rotherham. Trots medial bevakning och anmälningar har man blundat för problemet.

Här har 1400 barn utsatts för övergrepp. Det lär oss att det otänkbara faktiskt kan hända.

BBC Rotherham abuse scandal: key dates