Det viktigaste med det som kom fram under #metoo, var väl ändå, att det finns stora brister i vår jämställdhet. Maktens självförhärligande fantasier kom inte den enkla människan till del. Tvärt om. Hon, skulle det visa sig, var skyddslös.
I det ljuset var regeringens satsning löjeväckande. 120 miljoner för att få rätsida på ett nationellt fiasko.
Vad säger nu jämställdhetsministern i den feministiska regeringen? Hon säger ingenting.
”SVT har sökt ansvarig minister Lena Hallengren, som avböjt att svara på våra frågor om Metoo-satsningen.”
Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har gjort en befriande enkel men tänkvärd dokumentär, Det slutna sällskapet, om den Svenska akademien.
Ebba Witt-Brattström kan efterhand tillstå, att somt inte var så lyckat. Det är, hur man än ser det, bättre än att inte förmå det. Allt är inte förlorat.
Akademien har splittrats. Nobelstiftelsen har stoppat litteraturpriset. Allt på grund av det som avslöjats kring Arnault. Men Olsson tycker inte att det har någon koppling till akademien. Du milde Matilda!
”– Jag tror att den (Akademien) kan repa sig, men att det i sådana fall kommer att ta väldigt lång tid. Jag håller nog fast vid att det kan ta tio år. Jag kan hänvisa till mottot för min bok ’1918’, ’En skog tar hundra år att växa upp, men brinner ned på en natt’.”
Domen bekräftar det vi alla redan har förstått. Hur det än är med det, trampar Massi Fritz klient på många tår. Skall t.ex. verkligen kvinnor i bättre ställning verkligen behöva sköta skitgörat i hushållet själva. Och vad är det för meningen privilegier, om man inte kan ta sig friheter med smått folk?
Jag tror – tyvärr – knappast att de som funnit sig till rätta i sina privilegier kommer vara snara att förlåta Massi Fritz klient den här domen.
Modet och moralen att våga stå upp för sanningen, tvingar ofta ut människor i ensamhet och övergivenhet, där mycket litet återstår av segerns sötma.
”För att utesluta en ledamot ur Svenska Akademien, därtill en ledamot som inte juridiskt åtalats eller straffats för någonting, krävs kort sagt mycket starka skäl. Efter moget övervägande kunde vi inte finna att skälen för uteslutning, därtill i en mycket snabbt genomdriven omröstning, var starka nog.”
Jag tror den bästa skildringen av chocken att fängslas, den hittar man ändå hos Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn.
Hos honom hittar man också den bästa skildringen av dem, som berövats sina privilegier, som fortfarande tror att de kan rätta till ”misstaget”, om de bara når fram till rätt öron.
Vi kan vara tämligen säkra på att plitarna på häktet, inte är frankofiler, som lägger sig platt för de som pimplar rött och knaprar på ostar. De läser kanske inte ens dikter.
Svenska häkten har kritiserats många, många gånger, för de omänskliga förhållandena där. Skrinirsmal kommer förmodligen få en helt ny mening för Arnault.
”Ofta har mig en månad känts mycket kortare än denna halva natt!”
Idioten kommer säkert försöka hävda att han har rätt – för den bluffen har ju alltid gått hem hitintills. Det här kan väl inte vara något annat, än ett litet hack i skivan, en litet misstag, som lätt rättas till.
Jag undrar hur länge han behöver sitt där i häktet, medan maran rider, innan han inser att det hade varit lättare, att ta straffet; att tre år på anstalt är billigt, jämfört med några få månader i häkte.
