Englund – Der Wanderer über dem Nebelmeer

Englund ovan dimmornas hav

Peter Englund: Min hustru blev varnad för Kulturprofilen

Englund håller stilen, så som i:

”Det är inte så att jag behöver Akademien.” 

och:

– Jag tror att den (Akademien) kan repa sig, men att det i sådana fall kommer att ta väldigt lång tid. Jag håller nog fast vid att det kan ta tio år. Jag kan hänvisa till mottot för min bok ’1918’, ’En skog tar hundra år att växa upp, men brinner ned på en natt’.”

Segerns sötma

Massi Fritz: ”Min klient är otroligt lättad”

Domen bekräftar det vi alla redan har förstått. Hur det än är med det, trampar Massi Fritz klient på många tår. Skall t.ex. verkligen kvinnor i bättre ställning verkligen behöva sköta skitgörat i hushållet själva. Och vad är det för meningen privilegier, om man inte kan ta sig friheter med smått folk?

Jag tror – tyvärr – knappast att de som funnit sig till rätta i sina privilegier kommer vara snara att förlåta Massi Fritz klient den här domen.

Modet och moralen att våga stå upp för sanningen, tvingar ofta ut människor i ensamhet och övergivenhet, där mycket litet återstår av segerns sötma.

Skinkorna kasar i gruset

För att utesluta en ledamot ur Svenska Akademien, därtill en ledamot som inte juridiskt åtalats eller straffats för någonting, krävs kort sagt mycket starka skäl. Efter moget övervägande kunde vi inte finna att skälen för uteslutning, därtill i en mycket snabbt genomdriven omröstning, var starka nog.”

8 akademiledamöter: Inte nog starka skäl att utesluta

Dom mot Kulturprofilen inleder Nobelvecka utan litteraturpris

Då väntar vi på  nästa advokatyr. Kanske är Stockholms tingsrätten den sämsta tingsrätten sedan 1786.

En fridfull söndag

Jag vaknar för tidigt. Oron driver mig ur sängen.

Det är vid kaffebryggaren som lättnaden kommer till mig; han sitter i tryggt förvar.

Det blir en fridfull söndag.

Non, je ne regrette rien

Foto: TT

Jag tror den bästa skildringen av chocken att fängslas, den hittar man ändå hos Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn.

Hos honom hittar man också den bästa skildringen av dem, som berövats sina privilegier, som fortfarande tror att de kan rätta till ”misstaget”, om de bara når fram till rätt öron.

Vi kan vara tämligen säkra på att plitarna på häktet, inte är frankofiler, som lägger sig platt för de som pimplar rött och knaprar på ostar. De läser kanske inte ens dikter.

Svenska häkten har kritiserats många, många gånger, för de omänskliga förhållandena där. Skrinirsmal kommer förmodligen få en helt ny mening för Arnault.

”Ofta har mig en månad
känts mycket kortare
än denna halva natt!” 

Idioten kommer säkert försöka hävda att han har rätt – för den bluffen har ju alltid gått hem hitintills. Det här kan väl inte vara något annat, än ett litet hack i skivan, en litet misstag, som lätt rättas till.

Jag undrar hur länge han behöver sitt där i häktet, medan maran rider, innan han inser att det hade varit lättare, att ta straffet; att tre år på anstalt är billigt, jämfört med några få månader i häkte.

Det går så där

En ”perfekt storm” för SD – sedan gick rullgardinen ner

Negra Efendić har skrivit mycket som har varit läsvärt. Hennes skildring av ”välkomnandet” i Sverige och återvändandet till Bosnien, är obligatorisk läsning för den som vill följa sin samtid. Det blir inte sämre eller mindre obligatorisk för att det är en kvinna som skriver. Tvärt om. Hennes träffsäkra skildring av amerikansk fattigdom vittnar om en erfarenhet, insyn i och förståelse för utkants-vita, som knappast kommer gratis.

Men, här skriver Efendić om svenskar, sverigedemokrater, som hon uppenbarligen inte har särskilt mycket sympati för. Det blir kvävande kolonialt. Om Efendić har något annat uppsåt, än att snyta ur sig en artikel och passa på att hälla bensin på brasan, så lyckas hon inte med det.

Upplägget är det sedvanliga ”I-am-a-helt-neutral-rasse-killer” – lite Mustafa Can – d.v.s. invandrare snackar med rassen, som ”avslöjas” med att vara inkonsekvent, när han eller hon gillar en journalist som är blatte. Rassen får säga bu och rassen får säga bä. Sedan säger statsvetaren hur det är och förklarar för menigheten varför rasse-troglodyten tänker som han eller hon gör. Najs.

Det sätter fingret på ett problem, som håller på att beröva både politik och vetenskap dess legitimitet. Politiken – till följd av att de är så enfaldiga lekmän – vänder sig till akademi och vetenskap, för att få ”veta hur det är.” ”Hur det är” står mycket långt ner på prioriterings-listan, när man fattar demokratiska beslut. Demokrati omsätter inte ”hur det är” i exekutiva beslut, den omsätter människors önskningar i exekutiva beslut.

Case in point. Katarina Barrling gör också saker som inte är så dumma. Men, hon menar också att #metto-uppropen inte är riktigt på riktigt, förrän akademierna har fått att avgöra om uppropen är legitima eller ej. (Katarina Barrling angående oseriös journalistik kopplat till en blind acceptans av #Metoo) Det är en självbild som är mycket, mycket skild från den uppfattning om människors lika värde, som kommer till uttryck i Regeringsformen och de olika konventionerna om människans rättigheter. Den hållningen är helt främmande för demokrati och likaberättigande.

2018 blir därmed en sorts 1800-tal där man talar om människor, beroende på om de röstar fel, bor fel, blivit sexuellt trakasserade fel, blivit friställda fel, etc., etc., som om de vår så mycket lägre stående, att vi måste vända oss till experter för att förstå dem.

Det går så där.