Så kapades vanvårdsfrågan av etablissemanget

Det har uppstått en vanvårdsnomenklatura. En sorts grindvakter som omformulerar klagomålen på vanvård så att de inte inkräktar på etablerade intressen och strukturer.

I dagarna sitter man och snickrar på ett lagförslag som skall reglera vem som skall få ersättning för övergrepp de utsatts för när de varit omhändertagna av samhället som barn och vilka kriterier som skall gälla för att en ersättning skall komma ifråga.

Man tycks nu äntligen bättre ha förstått problemställningarna, men fortfarande är både insyn och inflytande obefintligt. Den som tycker sig se trumpna tjänstemän sitta i ett hörn på kansliet och surmulet slicka sina sår efter ett av de större klavertrampen i svenskt politiskt liv (se t.ex. Fosterhemsbarn nekas ersättning eller Tvärvändning om fosterbarn skadar förtroende), är kanske ändå inte helt fel ute.

Den färdiga lagstiftningen kommer, eftersom insynen är så begränsad, att bli ännu en överraskning i en lång rad av överraskningar. De stjärnögda tror att det blir en positiv överraskning. Andra förbereder sig för ännu en prövning. Hursomhelst blir de trosvissa allt färre.

Frågan om de kusliga saker som har hänt, och fortsatt händer, i barn- och fosterhem kom först i ljuset genom en radiodokumentär av Ylva Mårtens: De omhändertagna barnen. Programmet skulle sedan få pris: Guldspaden (2001). Frågan vann mer allmän uppmärksamhet i samband med en dokumentär några år senare av Thomas Kanger. Dokumentären, Stulen barndom (2005), finns tyvärr inte att se på SVT mer.

Det har kommit ”till regeringens kännedom …”, heter det i det utredningsdirektiv som följde på Kangers dokumentär. Visst låter det bättre än: ”Vi såg det på TV.”

Nåväl, jag hade ombetts att delta i ett möte på Socialdepartementet. Jag skulle redogöra för det jag visste om de irländska erfarenheterna av att utreda övergrepp, på inbjudan av föreningen Samhällets styvbarn. Jag förberedde mig och allt det där, som man brukar när man skall delta i lite märkvärdigare sammanhang. Vanvårdsutredningen var ännu i sin linda.

Väl framme visade det sig att mötet inte hade en dagordning – det var litet av ”låt socialfallen prata av sig så lugnar de väl ner sig” över det – och det urartade i affekterade litanior om privata käpphästar och personliga oförrätter. Under mötet, som mest kom att likna hela havet stormar, gjorde sig en politiskt sakkunnig skyldig till en indiskretion. Det fanns inga frågetecken för sakläget: ”De har sagt till oss att känna till övergreppen nu.”

Se och lär; så kommer en riktig man ut ur epistemologins labyrinter.

Efter det beskedet har vi haft ett flera år långt utredande av vad som hänt. Inte för att vi behöver reda ut det, vi visste ju redan, utan därför att vi försökte skjuta det oundvikliga framför oss, till dess att vi hade undvikit det. Det är nu mer än 10 år sedan Ylva Mårtens först lyfte frågan.

Men, ju fler människor vi drog in i utredandet, ju flera sår vi rev upp, ju fler grundlösa löften vi ställde ut, desto närmare kom vi det oundvikliga. Ju fler fasaväckande vittnesmål som vände oss ut och in, desto mer började det se ut som om att de där brusiga socialfallen, också kunde liknas vid människor.

Det var ju inte så vi tänkt, när vi lät de där människorna berätta vad som hade hänt dem i ett ljudisolerat rum på regeringskansliet. Det var inte därför vi slog kring oss med hemligstämpeln. Det var inte tänkt att deras förtvivlade rop ur avgrunden skulle nå fram till oss. Det var varken tänkt att de mänskliga eller det alltförmänskliga skulle klena ner sig på oss själva. Men, det var så det blev. Förtvivlans och fasornas röster bar.

Kunskaperna skulle ge oss en väg ut ur problemet, inte snärja in oss i medmänskliga och alltförmänskliga åtaganden. Kunskapens charad hade råkat omringa sig själv.

Vid det här laget hade vanvårdsutredningen förstås blivit irrelevant. Vilket uppdrag vanvårdsutredningen än hade uttalat, fanns det också ett outtalat uppdrag. Det skulle vara lagom, inget revolutionerande. Det blev just revolutionerande. Om de uppgifter man fick fram var sanna och allmängiltiga hade också omhändertagandena i sin helhet förlorat sin legitimitet. Alltså backade man ut ur sina egna uppgifter, dels genom att hävda att de inte var representativa, dels genom att hävda att de inte gick att veta om de var sanna eller ej[. Därmed hade man också helt övergivit sitt uppdrag, att kartlägga övergreppens omfattning. Man landade i det svenskaste av det svenska: ”Jag säger inget, så har jag ingenting sagt.”

Att vanvårdsutredningen hade blivit irrelevant markerades också genom att upprättelseutredningen både tillsattes och avslutades medan vanvårdsutredningen ännu pågick.

Det fanns sotsvarta plumpar också i upprättelseutredningens protokoll. Den som tycker att de som kroknar och dör under handläggning inga pengar skall ha kan ju knappast anklagas för det överdrivet finkänsliga. Det är också ett uttryck för att samhället vägrar se dessa människor i ett naturligt socialt sammanhang, som medlemmar av en familj som delat deras sorger.

Men det mest uppseendeväckande var kanske ändå att man aldrig redogjorde för vad som menas med ett övergrepp, det som skulle ge ersättning. Hade det förslaget stått fast (vilken det inte tycks göra) hade handläggningen blivit helt godtycklig; en sorts makabra gissningslekar för våldtagna.

Det andra är att man vill hemligstämpla vem förövarna är. Det sägs handla om rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Tyvärr hittar man inga lika drastiska förslag för att värna om de drabbades rättigheter och rättssäkerhet.

Det skulle visa sig att också upprättelseutredningen var irrelevant för de beslut som fattades. Också upprättelseutredningen hade varit ett spel för gallerierna; långt från en allvarsam lek, så mycket mer ett lekt allvar, på låtsas. Det var ännu ett sätt, att skjuta obehaget att lämna trista besked framför sig; ytterligare ett sätt att slå blå dunster i ögonen på dem som är menlösa, värnlösa och maktlösa.

Under några dagars medial storm avgjordes frågan, av människor som råkat höra talas om den, för några timmar sedan. Sådan är den, den lilla verklighet som återstår, efter att de virtuella uppflogen hetsat förbi.

Vad var det man kom fram till då? Man kom fram till att man hade behandlat de människor man dragit in i den här processen så illa, att det inte spelade någon roll vad som hänt eller inte, vad som var sant eller inte; nu hade man kommit fram till det oundvikliga, att visa upp ett enda litet prov på anständighet.

Nu snickrar man alltså på en lagstiftning som skall få det panikbeslutet att se sakligt ut.

Och; det som var tänkt som en rättighet har blivit en allmosa.

*

För några år sedan satt jag i svärmors kök och talade med Lars H Gustafsson om de här frågorna. Han var då på förslag som expert i upprättelseutredningen.

Redan då var det mer än uppenbart att handläggningen av frågan, i sin helhet, skulle bli just ett spel för gallerierna, om man inte hittade ett sätt att ge de drabbade ett verkligt inflytande i processen. Jag är ju påläst och duktig, så jag använde det engelska ordet empowerment, som naturligtvis föll Gustafsson på läppen.

I efterhand kan man konstatera att det inte är någon av dem frågan berör, som haft något inflytande alls i hur frågan handlagts eller vilka problem och synpunkter som har beaktats.

Visst har man satt upp strukturer (referensgrupper och intermittenta audienser) för att ge intryck av att de drabbade har inflytande.

Den inre dynamiken i de strukturerna illustreras bäst av en romsk företrädare som lutade sig fram till mig under ett möte i vanvårdsutredningens referensgrupp och viskade: ”Ge dem inte så mycket, det kommer bara att stjäla det.” Jag var då ännu naiv och blev rätt djupt chockad när jag läste ”rapporten[8].” Sedan dess säger jag inget till svenska tjänstemän som de kan stjäla.

En annan romsk företrädare korrigerade i ett privat samtal: ”De stjäl inte bara det. Det förvränger, förvanskar och förfalskar det också!”

Vad är det då de stjäl? Man stjäl det man alltid stjäl i ombudsmannaväldet; man stjäl rätten att alls komma till tals i sina egna angelägenheter.

Vanvården blev till angelägenheter för experter och deras uppdragsgivare. Utanför dörren; där stod de som förvisats från rollen som part i målet, till rollen som ovidkommande socialfall.

Innanför dörren blir kraven på rättvisa för de drabbade, rättssäkerhet för förövarna. Innanför dörren prutar man på de ekonomiska kraven, en ”tjänst” man utför åt de drabbade som inte förstår vilka krav de får ställa, för att det skall ”passa svenska förhållanden.” Innanför dörren låtsas man inte ens om de barn som berövats ett familjeliv i felaktiga omhändertaganden. Innanför dörren förbigår man de föräldrar, som nu får veta vad som hänt deras barn. Och så håller det på, utan undantag, i det generella och i varje detalj. Och det går bra, för de drabbade har inget att sätta emot. Den enda rätt de har, är rätten att hålla med.

Vittnesmålen, förslagen och invändningarna förvandlas till sura uppstötningar i förvaltningen, vilka idisslas och uppstötes i det oändliga, i åratal, till dess att de en dag tuggats så sönder och samman att ingen känner igen vad den motbjudande gröna geggan innehåller mer.

När sedan Lars Gustafsson verkligen hade blivit en av experterna i upprättelseutredningen, tyckte Gustafsson att mina synpunkter var viktiga och ville att jag skulle komma in med dem. Jag valde att spela idiot och mejlade för att bjuda in upprättelseutredningen hem till mig. Gustafsson svarade inte på det mejlet och ingen upprättelseutredning dök upp hemma hos oss. Jag slapp att se mina synpunkter förvrängda, förvanskade och urvattnade bortom det anpassliga.

Från första stund ifrågasatte de drabbades berättelser omhändertagandenas och den sociala politikens legitimitet. Berättelserna ifrågasätter också de tjänstemän, politiker och vetenskapsmän som vadat genom detta blodröda hav av sorger, utan att se; människorättsfjantar, Theresienstadtsturister, som nu utropar: ”Vi är experter! Vi visste inte!”

Frågorna om omhändertagandenas och experternas legitimitet är den självklara följden av att så många har våldtagits och misshandlats. Utredningarna har därför också haft det likaledes outtalade uppdraget, att gestalta övergreppen så, t.ex. genom att ifrågasätta berättelsernas sanningshalt och representativitet eller deklamera rena trosförklaringar – ”Vi vet att många av dem kom till kärleksfulla hem” – att det svenska samhällets hantering av omhändertagna barn ändå framstår som legitim: att det handlar om några fläckar i kanten, på den svenska oskuldens i övrigt bländvita lakan.

Att övergreppen skulle kosta något – d.v.s. mötas av något mer substantiellt än Maria Larssons innehållslösa löften – vore också att förhålla sig till övergreppen, som om de faktiskt var en del av den svenska verkligheten. Det vore att säga att övergreppen faktiskt har inträffat. Det är därför man i det längsta gjort allt för att inget att betala. Och man har ännu inte betalt en krona.

”Empowerment” och ”medinflytande” har reducerats till ännu en förfalskning i denna process: ”Kom och delta i ett samtal med oss, så att vi kan ta era synpunkter och göra något som passar oss av dem.”

På så sätt har det också uppstått en vanvårdsnomenklatura. En sorts grindvakter som omformulerar klagomålen så att de ”blir seriösa”, d.v.s. inte inkräktar på etablerade intressen och strukturer. Därigenom gör de karriär på de drabbades bekostnad; ser till att de maktlösa förblir maktlösa och att offren fortsatt är långt mer ifrågasatta än någonsin brottslingarna, de som misshandlat och våldtagit barn.

Ingen har ännu ställt en enda av förövarna en enda fråga. Än mindre har någon ifrågasatt förövarnas trovärdighet. Vi är i Sverige nu. Man gör inte så här.

I januari skrev Rebecka Lennartsson, från Stockholm stadsmuseum, i SvD: De lämnade ger nya perspektiv på barnavården. Texten var rätt provocerande, därför det framgår att Lennartsson som nu tillhör vanvårdsnomenklaturan, inte var helt orienterad. Jag och Lennartsson kom därför att prata med varandra under flera timmar en eftermiddag. Samtalet illustrerar just dessa stölder och förvanskningar.

Det hade kommit ett förslag till upprättelseutredningen om att göra en utställning om det som hänt på barnhem. Tanken var inte helt olik den som är bakgrund till Áttje – Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, d.v.s. att beskriva de vanvårdades egen historia ur de vanvårdades perspektiv, så som Samemuseet beskriver den samiska historian ur ett samiskt perspektiv. Lennartsson kände inte till det. Och varför skulle hon känna till det? Samhället vill skildra sin syn på sig självt, inte de vanvårdades kritik av samhället.

När frågan om en utställning (Hitta Hem) till sist kom till Stockholms stadsmuseum, har man redan schabblat till det så att man har råkat i sådan tidsnöd, att det egentligen inte gick att genomföra en utställning. Att de brusiga socialfallen själva skulle få utforma en utställning var det självfallet inte fråga om. Inte bara det, beställaren (socialdepartementet) tycker att det varit så trist med de där övergreppen, att man nu vill ha en positiv utställning. En glad utställning om rättsövergrepp, pedofili och barnmisshandel?

Jag frågade Lennartsson om hon visste vem som hade kommit med förslaget om en utställning. Lennartsson visste inte och höftade ”Socialdepartementet?”, ”Upprättelseutredningen?” Jag fyllde i, ”Det var Anne Skånér”, en av de drabbades företrädare.

Nu var utställningen inte Skånérs förslag längre, det liknade inte ens hennes förslag; inte ens utställaren själv kände till vem hon hade stulit förslaget till en utställning från längre.

Lennartsson berättade att de kontaktat ”organisationerna” för att göra dem ”delaktiga” i utställningen. Ingen hade svarat. Jag hörde frågan i Lennartssons röst. Jag orkade inte svara.

***

Publicerat på Newsmill 2012-03-13.