Nu kommer fortsättningsutredningen om vanvården. Liksom allt annat, kan man läsa utredningens direktiv, i en positiv eller en negativ anda.
Om vi utgår från Vanvårdsutredningen, finns mycket liten anledning till att göra några positiva antaganden.
Eftersom Vanvårdsutredningen har haft till uppdrag att bidra till upprättelse, har upprättelse fått ett dåligt namn. De som var inblandade då, när den utredningen tillsattes, är i många fall mer bittra än någonsin; så bittra att det är svårt att förmedla. Resultatet av Vanvårdsutredningen, som hade uppdraget att ”ge upprättelse åt de drabbade” har blivit ett hat, som också är svårt att förmedla. Alla kan se det, hatet; webben översvämmar av det.
*
Men, om vi utgår från ett mera medmänskligt perspektiv, och dessutom tillåter oss att vara ”naiva” och att tro på det medmänskliga, så skall man kanske vänta med att avfärda den här utredningen också.
Direktivet som sådant, är förstås bara en del av ”direktivet”, det pågår förstås en diskussion i bakgrunden; muntlig och bortom demokratisk kontroll, kring vad den egentliga avsikten med utredningen är. Än väsentligare är förstås hur man tolkar direktivet, om man tolkar det som, att man nu skall vända sig till de drabbade eller ej.
Det kommer att vara mycket, mycket lätt att se, om det finns någon anledning att fästa avseende vid denna utredning eller ej. När utredningen presenterar sin sammansättning och sitt arbetssätt är det bara att ställa sig frågan: Är de drabbade med? Har de inkluderats som fullvärdiga parter i diskussionen eller har de återigen ställts vid sidan om?
Det är den nya utredningens lackmuspapper, om de drabbades representanter, i den här utredningen får sin grundlagsskyddade rätt att tillvarata sina medlemmars intressen eller ej. Det är därför utredningens lackmuspapper, om de drabbades representanter bereds reella möjligheter att företräda de drabbade, och då inte minst ekonomiska möjligheter att faktiskt göra det.
*
Ordet ”upprättelse” har under de här åren förlorat i värde. Det är med det ordet som med ordet ”föryngringsyta”; alla vet att det är ett kalhygge, en förödelse. Kanske kan man återvinna värdet i ordet ”upprättelse” genom denna utredning. Det hänger på en enda sak. Det hänger på hur man hanterar skuldfrågan.
Någon är skyldig till, att ha misshandlat, torterat och ha att våldtagit de här människorna. Någon är skyldig till att så många nekats lagstadgad skolgång. Det är vårt samhälle som är skyldigt till, att dessa människor inte haft rättsligt skydd; det mest fundamentala i en rättsstat.
Man kan inte ge människor upprättelse, om man inte förhåller sig till dem som om de har samma rättigheter, som de som är människor har.
Vi kan inte – utom i de värsta fallen – jaga alla enskilda förövare; de är för många. Men vad som ligger inom det möjligas ramar, är att vårt samhälle tar på sig denna skuld, så som den faktiskt ser ut; en rättslig kollaps där samhället, i det goda samhällets namn, skapat en arena för rasism och rättslöshet.
Därför skall inga ersättningar ges ex gratia – av nåd. De skall ges av tacksamhet; tacksamhet att äntligen få en möjlighet att göra det anständiga och rättfärdiga; tacksamhet för en möjlighet till det medmänskliga.
*
Jag vill också vända mig direkt till Maria Larsson (som kanske – till skillnad från Morgan Johansson – också svarar).
Ingen minister har i senare tid haft möjligheten att göra så mycket för så många; att göra något så rättfärdigt. Ingen minister har haft möjligheten att så fästa rättfärdighet vid sitt namn.
Ta den chansen; ge de drabbade reella möjligheter, att medverka i denna utredning. Vänd dig till de drabbade och arbeta tillsammans med dem. Bara då finns möjlighet till försoning.
Ge dessa människor möjlighet till, att se det man så saknar när man ”gått ensam om vägen”; ge dem möjligheten att se, att ”människan är människans glädje”.
Ta den chansen; den att bli människornas glädje.
Det, Maria, är något du aldrig kommer att ångra.
***
Publicerat på Newsmill 2010-02-19.