Här! Vid regnbågens slut

För mig, och många med mig, har det man kallat ursäkt och upprättelse egentligen bara inneburit ytterligare en marginalisering; ytterligare ett osynliggörande. Det har verkligen varit svåra år. Av och till får jag epost från drabbade, som vrider tårarna ur mig; som om vore jag en trasa.

Det är ett sådant fiasko att det har givit mig anledning att dröja vid frågan om vem som talar och vem som talar för vem. Det har inte bara givit mig anledning att dröja, det har givit mig anledning att förtvivla.

Jag vet nu, att jag inte finns.

För några år sedan besökte jag en föreläsning av barnläkaren Lars Gustafsson på biblioteket i Halmstad. Jag visste att han var påtänkt som expert i upprättelseutredningen; en av dem som skulle ställa till rätta, det som blivit så fel. Gustafsson har genom sitt agerande för apatiska flyktingbarn i synnerhet och barn i allmänhet skaffat sig ett grundmurat rykte som en rättskaffens man.

Jag presenterade mig kort. Ett par dagar senare fick jag det värsta telefonsamtal jag någonsin har fått. Jag tror inte jag är överkänslig, jag har ju ändå vuxit upp på barnhem och där skaffat mig några vedartade valkar på själen, men det här, det var bortom alla mina erfarenheter: ”Lars Gustafsson är vår läkare”, vrålade rösten ur avgrunden.

Gustafsson hade alltså ägare.

Genom min svärmor – som har varit barnpsykiater i Lund – träffade jag sedan Gustafsson, hemma i hennes kök. Jag ville ju gärna veta hur han hade det med sina ägare. Han trodde att vi pratade om vanvård på barnhem och sekretess är något fint. Det var alltså den gängse charaden. Att växa upp som ett undantag från det mänskliga, lär en något om hur man ändå tar del av den information som undanhålls. Om det är några som är väl övad i att förhålla sig till härskartekniker, så är det ändå vi som varit på barnhem. Och välgörare av Gustafssons snitt älskar att man stryker sig smeksamt mot deras självbild.

När ”hjälptagarna” ger sig på varandra och hugger varandra i strupen – om och om igen, år ut och år in – i kampen om maktens öra, kommer inte maktordningen i fråga. Tvärt om. Det bekräftar maktens självbild. Det är den andre som är eljest: Se så de beter sig.

Och ett sätt att ”bete sig” är förstås att inte tiga still. Att tala – istället för att följsamt ljuga – om det som faktiskt händer. Vi förväntas av tacksamhet över att man alls bevärdigar oss en blick; visa hänsyn, inte komplicera, inte problematisera, tiga still. Vi skall framför allt inte andas om att det kommer av relationen, vilka positioner parterna i relationen har; ”det” är och skall förbli något som vi ”är.” Villkoret för relationen är att den ena parten står ovan och utanför den, antar ”the Godlike position”; Den Andre skall aldrig skildra Förstlingen, den som i förstone har ordet.

När antropologen Napoleon Chagnon delar ut yxor och knivar till (vissa) Yanomami (men inte andra), i den sydamerikanska urskogen, och de börjar slåss om dem, så ”förstår” Chagnon dem. Han har en dator. Hans program visar att de är sådana: natural born killers. Hos Yanomami är våldet enligt Chagnon ärftligt. Enligt andra hade våldet aldrig uppstått, om de själva helt enkelt kunnat köpa verktygen i affären, i stället för att tvingas slåss om Chagnons gunst. (Jfr. José Padilhas Secrets of the Tribe.)

Typ.

Kan det tänkas att de tio åren av förbittrade strider bland dem som varit på barnhem, om maktens öra, kan bero på att man tagit deras röster ifrån dem? Beror stridigheterna bland alla utsatta minoriteter – resande, kvinnor, homosexuella, sydslaver, socialdemokrater! – på maktlöshet? Eller beror det på att de är födda som missfoster?

Jag vet inte. Jag kan inte veta. Jag finns inte.

Naturligtvis känner inte Gustafsson till något av detta. Det är hans privilegium. Vetande som plock-godis är maktens privilegium. Med Paulina de los Reyes: ”Att inte behöva ta ansvar för egna privilegier och inte heller för den okunskap som följer av en privilegierad position är maktens signum.”

Där satt vi i Judits kök och det Gustafsson trodde var att iaktta tystnadsplikten, var just de tystnader jag letade efter; hans ägares bomärken.

Han ställde en överraskande fråga. Han undrade vad han kunde göra för mig. Ja, jag måste erkänna att den tanken aldrig kommit mig för. Han tillhör en krets, välfärdens ljusriddare, som är så bländade av sin egen ljussättning, att de bara sällan ser något av det som händer i skuggorna. I hans fall, det som hänt rakt under näsan på honom, övergreppen som skedde hos hans granne. Det finns ett svar som man skall akta sig för att förfalla till. Efter Förintelsen ryter en röst ur stormvinden: ”Säg aldrig mer: ’Jag visste inte.’”

Istället för att be Gustafsson om något, varnade jag honom. Jag bad honom att se upp med vad han gav sig in i, när han satte sig som expert i upprättelseutredningen. Men han visste bättre. Experter gör det. Vet bättre. Kan själv.

När upprättelseutredningen kom, berömde man förstås sig själva, enligt konstens alla regler. Några av oss protesterade. Man låtsades, förstås, som att vi inte fanns. Eller om vi ändå fanns, att vi inte var riktigt riktiga. Tänk! Så otacksamma. Än en gång höll de oss för att vara hemsökta. Än en gång höll de oss för intet.

Bland mycket annat, hade man tagit ned ersättningsbeloppet åt sin minister, Maria Larsson. Det var väl ändå väntat. Saklighet brukar ju vara ungefär detsamma som att glädja uppdragsgivaren, inte socialfallen. Sidan 162.

Romer och resande som omhändertagits på grund av sin etnicitet omfattas inte av ersättning och ursäkt. Sidan 22.

Den sociala stigmatiseringen omfattas inte. Om du gick till och från och i skolan i ett regn av spottloskor, för att du var på barnhem, så är det smällar man får ta. Det var ju för din egen skull. Sidan 20.

Och de gynekologiska övergreppen räknas inte heller. När de slängt upp en flicka på ett bord och kört upp skarpa instrument i hennes veka liv, för att skära ett oönskat resande foster ur henne, så spelar det inte ingen roll hur mycket hennes skrik ekade nedför korridoren: ”Snälla, snälla, snälla jag vill inte.” Det är inte vanvård. Det är sjukvård. Sidan 20.

Men numera spelar det ingen roll hur mycket en kvinna skriker: ”Nej!”

Egentligen vill hon.

Det var just det vi ville säga.

Om det kan hända oss.

Då kan det hända er.

Fatta.

Kvinnofientlighet är jämlikt … på det sättet.

Det där att det skulle vara sekretess på ersättningsärendena, för att inga förövare skulle kunna avslöjas, är förstås osynliggörandets rättsuppfattning; härskandets teknik. Sidan 175.

Och så var det då det man kallade ”rättvisa.”

I stället att för ge ersättning beroende på övergreppens allvar, omfattning och konsekvenser – mer eller mindre – införde man en annan gradering, av och på, allt eller inget. Vissa fick en ersättning, andra inget alls. Sidan 138.

Bländad?

Ja.

Men, inte av ljuset; inte av rättvisa.

Framför mig har jag ett beslut från Ersättningsnämnden gällande en man som våldtagits oralt och analt på barnhem, men som inte får ersättning, därför att det var andra ungdomar som begick brotten. Han har inte kunnat visa att personalen har vetat vad som har hänt.

Det är inte ett övergrepp att bli inlåst med psykiskt sjuka tonåriga sexualbrottslingar. Det är inte ett övergrepp att bli våldtagen av dem heller. Sidan 20.

Det är en alldeles utsökt mardröm, när personalen hetsar mot någon misshaglig tonåring, och de intagna kastar sig över och sliter stycken ur honom eller henne, som råttor; berusade av att kunna göra något så förbjudet, men ögonen glimmande av skräcken, att själv åt oss själva bli given.

Om personalen sedan tillstår kännedom om saken? Fråga för fan inte mig. Jag finns inte.

Fråga Maria Larsson. Hon finns. Hon vet.

Under de här åren har man i förvaltning, utredningar och media, i en käft som är lite för len, haft lite för lätt att antyda att de drabbades protester, kommer av att de har en skruv lös. Ungefär som att kvinnor så lite förstår för att de är så känslomässiga, ungefär som att svarta gnäller om rasism, i vardagen, för att de är så överkänsliga, ungefär som homosexuella – ungefär som varje annan grupp som har sig själv att skylla, för att det är dem man skyller på.

Och ju mer ljus som faller på ljusriddarna, desto osynligare blir de redan osynliggjorda. Nu när det visar sig att avslagen i Ersättningsnämnden också är en sorts övergrepp, som några av oss varnade för, tvingas vi konstatera: ju värre det har blivit, desto duktigare tycker ljusriddarna att de har varit. De har en måttstock för oss andra och en för sig själva. Hur de än mäter oss andra, förstår vi aldrig vårt eget bästa. Hur de än mäter sig själva och hur stora deras misslyckanden än blir, har ändå allt det de gjort, varit till det bästa.

Och nu förvandlas de som i går var Maria Larssons villiga springpojkar, rätt otippat, till rättrådiga och indignerade människorättskämpar, som t.o.m. lägger ord i munnen på dem som nu drabbats, av deras egen aningslöshet och inkompetens. Experter som förstår de halva människorna bättre än de själva gör, som säger sig uttala deras ord, så mycket bättre än de halva människorna själva gör. Empowerment? ”Ja!” skriker de … för att de tror ju att empowerment riktar sig till dem själva.

Jag ser på de där andra människorna, de som inte är som jag, de som faktiskt finns – de som t.o.m. kan diskutera sin identitet, som kan träta om hur de finns, i en serie artiklar i DN – de som är så mycket människor att det alls kan vara en våldtäkt, att tvinga dem till sex; Mohtadi, Hilton, Matthis, Thente och deras trätor. Jag tänker: ”Världen är så stor, men här nere är Lasse så liten.”

Efter alla dessa år måste vi förstå hur ovidkommande vi faktiskt är, att vi inte finns. I vårt samhälle betyder det som hänt oss ingenting. Vi betyder ingenting. Det betyder inget, att man inte man inte ens kan vara säker på, på 100.000 när, hur många vi är.

Och hur mycket som än avslöjas, så kommer välutbildade, välinformerade människor att ”upptäcka” och förvånas över vad som hänt på barnhem, i dag, i morgon och i övermorgon. Precis som i går, i förrgår och dessförinnan, precis som på 50-talet och alla andra -tal. Alla former av lättkunskaper kommer att ha företräde för allvar. Och på lärarutbildningen kommer man fortsätta föreläsa om reglerna, att det är lag på att ange barnen, utan att någon ens andas om vad det inneburit för romer och resande och deras barn. Det som har hänt oss är först och främst underhållning. Vi måste komma ihåg det.

“Maybe I should kill myself

Blame it on my A.D.D. baby

Maybe I’m a different breed”

Ge dem inte det. Ge dem aldrig mer något att fylla sina register med.

Trots att alla minoriteter ryms bland oss och de alla har erfarenhet av den yttersta underordning, kommer ingen att fråga oss något om det. De kommer fortsätta att bara fråga oss en sak: ”Vad har hänt dig mellan benen?” Om de anstränger sig riktigt – om det pågår en inspelning eller så – så kommer de som bäst att säga: ”Jag förstår hur du upplever det.” Det är inte heller sant, men det är en freudiansk felsägning, för de borde verkligen ha läst sin Victor Klemperer; upplevelser: det som bara kan förstärkas genom att förvärras.

Och jag tänker ändå: om det inte vore för de homosexuella som Mohtadi och Hilton, afrosvenskarna som Kitimbwa Sabuni och Johannes Anyuru, om det inte hade varit för de som kom hit med världen i bagaget som Demirbag-Sten eller Kallifatides, feminister som Witt-Brattström och Sveland, som träter så med varandra – och andra; om det inte hade varit för dem, så hade det inte funnits ett språk, i det svenska språket, för makt och maktlöshet, för över- och underordning. Och vi hade inte ens kunnat säga, vad som har hänt oss.

Vi hade inte ens kunnat berätta, att vi inte finns.

Det finns en grupp som är mer på undantag än någon annan av dem som varit på barnhem. Under 10 år och på omkring 1200 sidor utredningar, remisser och propositioner nämns homosexualitet bara i ett enda sammanhang: som ett brott. Sidan 145. Aldrig som en läggning; aldrig som en rättighet, aldrig som ett uttryck för tvåsamhet, minst av allt som ett uttryck för kärlek. Den andre älskar inte. Den andre parar sig; förgår sig.

I somras återgavs ett stycke av Heinz Hegel i Dagens Nyheter, om det tredje rikets lägsta kast, de homosexuella. De homosexuella har inte haft högre status på svenska barnhem.

Hur det ser ut där man redan ändå kan göra vad man vill med människor, för att ”det är för deras egen skull”, för att ”de vill det själva?”

”Ta dem i truten. Ta dem i tvåan. De är ju för fan homo. Och så djävla sexuella.”

”Om hon är lesbisk?! Hon är ju ett psykfall; de grillerna har vi knullat ur henne” … hela natten lång.

Eftersom felaktiga diagnoser inte är ersättningsgrundande och det är dåtidens värderingar som skall gälla vid bedömningarna, kommer i stort sett ingen som placerats för eller ”behandlats” mot homosexualitet – oavsett om de är män eller kvinnor – att vara berättigade till ersättning. Sidan 12.

De homosexuella har uteslutits från upprättelsen. Maria Larssons ursäkt gäller inte dem.

De homosexuella är också barnhemmens lägsta kast.

Visste du inte detta? Nej, ljusriddarna glömde att nämna det. De hade ju fullt upp med att arrangera sin ljussättning.

Så ser det ut här hos oss som inte finns; här, vid regnbågens slut.

*

Publicerat i Tidningen Kulturen 2014-04-11