Sålunda talade Ersättningsnämnden: En sekretess för alla och ingen

Under sommaren uppstod en väntad diskussion om Ersättningsnämnden och dess förhållande till dem som söker ersättning. Det blev också – om än liten – en diskussion om den sekretess – eller kanske förr, bristen på sekretess – som omger handläggningen av ersättningsärendena.

Jag tittade trött ut genom fönstret, ned mot Slottsbron, där fartyget Najaden låg; en av Halmstads symboler.

Det var vid den tiden när jag ännu hade griller om att skriva något akademiskt om vanvården på barn- och fosterhem. Jag intervjuade därför Mikaela Waltersson (M), socialnämndens ordförande i Halmstad. När hon förstod att jag var bekant med ett ärende gällande en pojke utanför Simlångsdalen råkade hon i sekretesskramp.

Det blev aldrig ett vetenskapligt arbete om vanvården från min sida och det kommer inte heller att bli det. Just vanvårdsutredningen lär oss att vetenskapen är så mycket bättre på att söka sina legitimitet på knä inför makten än i sakligheten.

Där vi levde hade det funnits en pojke med svåra begåvningshandikapp. Fosterfar, som inte hade så mycket mer av den rara varan, begåvning, hade försökt slå in upplysningarna istället. Det gick sådär. När misslyckandet var lika oundvikligt som totalt ringde fostermodern till skolan. Hon berättade att pojken klädde upp sig i hennes underkläder, smorde in sitt kön med avföring och onanerade på det sättet. Då ville de inte ha den eleven mer.

Det är en rätt uppseendeväckande sexualitet och det är än mer uppseendeväckande att det inte är sant. Begåvningshandikappade har inte sällan lite svårt med gränserna mellan det privata och offentliga och den här pojken, som jag var bekant med, gav mig därför med upptäckarglädjens hela entusiasm full insyn i sina erotiska eskapader. Hans sexualitet präglades av just entusiasm och – som man kan vänta – en viss brist på fantasi och konventionalitet. Det var raka puckar, mitt i marängen, om man så säger.

Det var alltså ännu ett försök av en fosterförälder att dölja sitt misslyckande genom att utmåla de barn de hade vanvårdat som en korsning mellan monster och missfoster. Demoniseringen av patienter och klienter är också en av de väsentligare anledningarna till att det är så nära mellan diagnos och förtal. Och där stimmen av juvenila dämoner tätnar, ja där får man ta till stark medicin, som på BUP i Stockholm.

Man kan dröja något vid den nidbild av den utsatte pojken som också blev en offentligt sanktionerad sanning. Har du själv haft sådana föreställningar om andra? Har du själv ens haft en sådan sexualitet i tankarna? Det är inte bara illa, när man har sådana föreställningar, om andra människor. Det är en sjuklighet.

Efter att pojken – en tämligen allsidig vanvårdsskandal, en helhetslösning om man så vill – kommit på tal, gick det inte heller få svar på allmänna frågor. Waltersson råkade i sådan sekretesspanik att jag till sist övervägde att fråga henne om vad den där båten vid Slottsbron hette, för att åtminstone få något enda svar.

Ansvarig, responisible, antwortlich är ett ord som bildas kring förmåga att kunna svara för det som sker; att kunna svara an. Men det är ju inte bara Mikaela Waltersson som saknar förmågan att svara för följderna av socialpolitiken.

Att Waltersson värnar om pojkens integritet betyder till sist ingenting alls. Därför någon annan har redan sagt allt det hon inte säger. Inget av pojkens integritet återstod. Det fanns ingen att skydda med sekretessen längre, mer än Waltersson själv.

I en störtflod av underrättelser, där byskvaller, inskränkt debilt bonnasvammel, diagnoser, psykologiska test, utsagor från skolförvaltningen och lärare bildade en slamflod, en ogenomtränglig sörja, av information … och desinformation.

Den där pojken hade 55 i IQ och hans far var schizofren alkoholist. Missbruket finansierades genom barnens pension efter den döda modern. Banken i Lidhult skall ha varit extra hjälpsam med att försnilla barnens pengar. Ja, det pratades vitt och brett om barnens privata förhållanden och det pratades lika vitt och brett om deras medicinska förhållande. Silver hade stulits och grävts ner på en ödetomt och en frys hade tömts på kött. Just fryst kött tycks vara extra begärligt för pojkar i tidig pubertet. Den dysfunktionella familjen, deras ohyra och all smuts man förtjust kunde förfära (färgen på det första badvattnet; svart, svartare än svart) sig över, hade helt enkelt ett alldeles för stort underhållningsvärde, för att inte var och varannan, från speciallärare till fosterföräldrar, skulle kunna motstå frestelsen att redogöra för deras förhållanden, i minsta detalj. Och där detaljerna fattades, där kunde man fylla i. Ja, till det kom det gängse skådespelet. En eller annan figur ”engagerar sig” och ”går upp i” en eller annan klient och tappar distansen till sig honom eller henne, sig själv och tillika det som därutöver är. Det är anledningen att jag själv undfägnades många, många timmar av sekretessbrott kring den obegåvade lille onanisten av hans speciallärare. Och till allt det, kom då det där med pojkens påstådda sexualitet.

Jag klev en gång själv – tillsammans med en sorts landsbygdsdrottning, Hennes Lösmynta Försmädlighet, en före detta distriktssköterska – in på ett möte med socialbyrån på pojkens skola. Det är bara att sätta på sig kavaj, så ser alla att man är behörig, även om man, som jag, råkade vara en mycket mångsidigt obehörig privatperson. En lärare hade en utläggning om alla familjens brister, där det bara alltför klart framgick att hon själv, minst av allt i yrket, hade några som helst förpliktelser i samband med pojkens undervisning, men personligen led desto mer. De två socialsekreterarna – påtagligt okyssta – förlorade sig i Lönnebergaromantik och började kvittra i sötsliskiga tonarter om det storartade samhällsengagemanget på landsorten. En hyggligt fri tolkning – det får man väl ändå säga – av det vi kallar sekretess.

Behovet av att förmedla försmädliga underrättelser om andra människor är alltför underskattat. Behovet av att legitimera sig själv och sina misslyckanden, genom just försmädliga underrättelser är än mer underskattat. Behovet att gestalta sin egen myt (och andras) är ytterligare underskattat. Utan berättelsen om den egna härligheten – gärna genom någon annans skitighet – har många också upphört att alls finnas till. Den sliskiga sörjan maskeras med ett angeläget samhällsengagemang. Det är därför de sekretessöverskridande berättelserna berättas överallt och alltid.

I min trädgårdsförening umgicks vi kring bondbönor, rosor, förodling och fröbyten, mot en bakgrund av underrättelser om några fosterbarn och deras familjer. Det är en sorts ”grund-” eller ”standardförtal” som kompenserar för de brister som så ofta omger omhändertaganden; fosterföräldrarna finansierar ett hästintresse eller en grön våg, men har lite intresse för sina fosterbarn och än mindre kunskap om sina fosterbarns svårigheter, oavsett om de är sociala, mentala eller somatiska. Det där förtalet har också en tendens; den egna insatsen blir så mycket mer betydelsefull och så mycket godare, ju värre omständigheter barnet sägs komma ur. Och om misslyckande vankas, då tjänar samma förtal alldeles utmärkt som förklaring till misslyckande. De var inte halvt människor, de var omänniskor. Ja, då ligger näpsten på den ringa telningen, ”så föraktad, att vi höllo honom för intet.” Och om något fattas? Då fyller man i.

Det sättet att sköta det man kallar sekretess är något varenda människa känner till. Det är lika mycket en konvention, som det är en konvention att inte låtsas om det. Man pratar bredvid mun och ofta har det blivit en social norm, har skenat iväg så, att man inte längre förmår uppfatta att det faktiskt är förtal.

Jag råkar vara uppvuxen på ett barnhem där två psykologer residerade. Tänk alla klienter jag mötte i Halmstad – på Storgatan, Klammerdamsgatan, Brogatan och Köpmansgatan – i mina tidiga tonår, som jag visste alldeles för mycket om, allt – och lite till, men som inte hade aning om vem jag var. Sekretess gäller människor. Klienter är inte människor; ety, dem håller vi för intet.

Det första förtroendet du får av någon i de psykiska branscherna är därför klienternas hemligheter. Det andra förtroende du får är att kollegorna – egentligen – är galna. De som har psykologer och psykiatrer i familjen tvingas leva med det monomana idisslande människoförtalet, decennium efter decennium – ja, genom en levnad; om man inte också själva lever med att ständigt förföljas av psykologiserat förtal. Och vi som har insyn är alla plågsamt medvetna om att pladdret, en sorts mental orenlighet, är lika centralt för de psykologiska branscherna som jordens omloppsbanan är för årstiderna; som syre är för livet, eller kanske förr; som sponken för fyllot.

Redan en flyktig bekantskap med psykologins historia visar också att människoförakt och förtal är en av fackets starkaste traditioner. Där i psykologins slagskugga, rör sig människor med en sorglig skepnad, de som drabbats av det förtalet. Det är som om sorgen aldrig vill lämna dem. Det är som att de människor som råkat på det, sedan bär med sig ett alltid öppet sår; ett livssår. Alfreds Adler, Wilhelm Reich, Carl Gustav Jung och Sándor Ferenczi är några av dem som burit sådana sår; egentligen kan väl bara Jung sägas ha varit en överlevande.

Psykologin har själv ett ord för klienthatet: motöverföringen. Ju mer inkompetent terapeuten är, desto värre blir det. För somliga blir det cykliskt. De åtar sig om och om igen klienter, under nästan messianska förespeglingar, bara för att återigen snöpligt misslyckas med att t.ex. frigöra ett stort geni i ännu en nedgången psykpatient. Straxt kommer terapeuten (återigen och om och om igen) på, att den motsträviga klienten i själva verket förtjänar sin sjukdom, i själva verket simulerar sin sjukdom, i själva verket vållat sin sjukdom själv, egentligen inte alls är sjuk utan ägnar sig åt emotionell utpressning, egentligen är obotlig, en psykopat och därför nu bara kan straffas till att bli frisk: ont skall med ont fördrivas. Det vi annars kallar hat, kallas då ”vetenskap” och det vi annars kallar tortyr kallas då ”vård.”

Dt är just därför att patienthatet är så oreflekterat, som förklaringarna aldrig varierar. De saknar intellektuellt innehåll. Det är bara en primitiv ktonsk avsky, till nöds utklädd i mediciniska och akademiska termer.

Människor blir till missfoster, där man tar över berättelsen om dem själva.

Det är ingen skillnad i det avseendet mellan Wien 1913, Halmstad 1973 och Aneby 2013.

Förklaringarna till misslyckandet hämtas inte i den sakliga orsaken – terapeutens tillkortakommanden – utan fiskas upp ur maktasymmetriernas grumliga vatten i klientens (alltmer alarmerande) vanartighet. Eftersom det knappast är något större avslöjande att psykpatienter är irrationella, rör sig förklaringsvärdet i sådana påståenden på bortsidan av noll och intet. ”Förklaringarna” som (med Victor Klemperer) ”bara kan förstärkas genom att förvärras”, tappar snart kontakten med verkligheten och det blir alltför uppenbart att terapeuten håller på att förlora sig i en myt om det monstruösa. Både schizofreni och psykopati har ju sagts vara obotliga sjukdomar, en karaktäristik som egentligen bara säger något säkert om vad läkaren förmår, men dock så mycket mindre om patientens prognos.

Det händer tyvärr praktiskt tagit aldrig att någon fälls för sekretessbrott. Det är väl rätt tveksamt om lagarna om sekretess någonsin skyddat enskildas integritet – minst av allt på småorter som Halmstad. Däremot har sekretessreglerna varit mycket användbara för tjänstemän och politiker – vilket Waltersson demonstrerade med sådan övertydlighet – som vill slippa att svara för sina fiaskon.

För länge, länge sedan – ja, det är så länge sedan att det känns som att det hände i någon annans liv – slog jag upp Expressen på ett pendeltåg och läste en anonymiserad artikel om en psykolog som hade blivit anmäld för att ha lagt sina patienter i spännbälte i veckor i sträck. Jag tror inte ens Halmstad nämndes. Jag var inte på pendeln till Huddinge. Jag var i Halmstad. Jag visste precis vem det var. Jag kände genast igen handlaget. Några dagar senare fick hon komma på bild i tidningen också. Det var hon.

Några år passerade och jag hittade ännu en artikel i tidningen. Den här gången hade en patient anfallit sin psykolog med kniv. Jag förstod genast vem psykologen var. Jag kände igen handlaget.

Det blev rättegång och jag beställde hem domen. Jovisst var det hon och visst var det just hennes handlag. Den stackars psykpatienten kunde förstås varken försvara sig eller göra reda för sitt handlande. Det framgick, övertydligt, hur dramat hade iscensatts – åter så likt Gudruns hämnd: ”och hon sade honom, med många svåra ord, vad han hade gjort” – av den nu så förfördelade parten, för att det sedan skulle kunna bli fråga om pekuniär förstärkning; ett skadestånd.

Det kittlar ens cynism att se någon som mår så väl av att göra andra illa, tala med sådan överdådig veklagan om sitt eget lidande; alla de djupt kända känslorna, som hon eljest hånar och skrattar så åt, hos andra, hos De Andra. Så där alldeles äkta klingade de inte; de känslor hon aldrig har haft.

Men, man kan som bekant få psykpatienter till praktiskt taget vad som helst; att göra och berätta vad som helst. Exempla sunt odiosa.

Hon tyckte om knivar.

Hon hade kopplat grepp om mina armar bakom min rygg. Jag stod och väntade på att hon skulle släppa mig, medan hon teatraliskt skrek att jag skulle lugna ner mig. Ett av hennes psykfall kom mot mig för att sätta kniven i mig. Hennes grepp hårdnade och hon vred mig mot honom.

I det ögonblick förstod jag det spel som pågått de föregående dagarna, för att till sist lura ut mig på baksidan av huset och få det att se ut som ”hon hade gjort allt” för att avstyra det som nu skulle ske. Hon ville bli av med ett problem. Mig. Psykfallet förstod förstås inte, att hans uppgift inte främst var att föra kniven, utan att ta smällen.

Jag väntade in honom och när jag hade honom inpå kroppen sparkade jag. Min fot försvann in under hans bröstkorg tills det tog stopp mot vristen. Han upphörde. Han var icke mer. Jag var säker på att jag hade dödat honom. Det var hon också. Hon tappade koncepterna. Så var det inte tänkt. Nu hade hon fel döing på händerna. Manuset hade fallerat. Hur skulle hon förklara det här? Det var ingen som höll mig mer. Efter en stund kom han ändå upp och flydde undan. Det var inte roligt längre. Han ville inte slåss med kniv mer. Han måste ha varit rätt svårt skadad. Dagen efter var han försvunnen.

Jag själv fick vara ifred sedan. Med min förmåga att freda mig gick ”projektet” i stå.

Jag lät mig aldrig luras på det sättet igen. Det räckte med en enda gång för att lära sig, och lära sig en gång för alla. Och det var därför det var så lätt att känna igen den där leken; leken med knivar.

Jag berättar knappast om den händelsen, för att vinna sympati, än mindre för att få förståelse. Det är svårt att komma tänka på något begrepp som har blivit mer genomkorrumperat genom missbruk i välfärden än begreppet ”förståelse.”

”Förståelse” har blivit en förfalskning som kommit att ersätta de mest grundläggande rättigheterna. Istället för frihet från slavarbete (Europakonventionen artikel 4) normalisering av barnarbete (ersättningslagen) och ”förståelse”; i stället för att rättvis prövning (artikel 6) förvaltningsrätternas ”lätträttvisa” och ”förståelse”; istället för att inte kunna straffas utan lagar (artikel 7) normalisering av barnmisshandel (ersättningslagen) och så då denna ”förståelse”; istället för rätten till familj (artikel 8) förlorar du din familj för alltid och får ”förståelse” för hur ”du upplever det med den biten”; istället för frihet från diskriminering (artikel 14) en ”förståelse” som menar att du är lite bakom som invänder mot ”komplimangerna”; istället för effektiva rättsmedel (artikel 13) inga rättsmedel alls och ”förståelse”; istället för förbud mot tortyr (artikel 3) ”vårdformer” misshandel och ”förståelse” (”jag förstår hur det upplever det, men det är för din egen skull”); istället för rätten till liv (artikel 2) lägger man slappt ner utredningar och visar de efterlevande all den falska ”förståelse” som man bara kan uppvisa, när man reducerat kostnaderna så effektivt.

Vad är medmänsklig förståelse i den svenska tappningen? Det är bara att titta Maria Larsson djupt i ögonen, när hon ”förstår” dem som drabbats av vanvården: ”… but now you realize | She’s not selling any alibis |As you stare into the vacuum of her eyes … How does it feel |To be on your own | With no direction home.”

Att “förstå” har blivit ett sätta att spotta.

Jag berättar om knivar som ett exempel på det bara alltför uppenbara. Sådana händelser sker aldrig i det fördolda. De lämnar alltid ringar på vattnet. För det mesta gör de outplånliga intryck; inte minst på dem som inte var närvarande, men som förstod ändå.

Det är just därför jag blev uppsökt, om och om och om igen, när vi flyttade tillbaka till den by där jag var på barnhem, för att man ville prata med mig. ”Hur var det där?”, frågade tanterna, egentligen utan vänta på ett svar. Sedan berättade de – utan undantag – berättelsen om det där tillfället, när de själva hade förstått hur det var. Jag kommer speciellt ihåg Anna, som tappade kontrollen över sig själv och började skaka okontrollerat, medan hon berättade om hur förnedrande hon hade tyckt att det hade varit och spottade ur sig: ”Det var så äckligt! Så äckligt!”

Det har aldrig funnits något behov, annat än för att låtsas som att det fanns något man inte redan kände till, att utreda om det förekommit övergrepp på barnhem. Vi har alltid vetat. Att ”vi inte visste” är en myt. Att vi nu har ”avslöjat” (vad vi redan kände till) är bara ännu en myt. Vad återstod av vårt samhälle och vår välfärd, utan samhällets självbedrägerier?

Därför kan sekretess bara fungera, om den verkligen innebär att det som avhandlas i ersättningsnämnden förblir hemligt.

Och så är det inte.

Sekretessen har fått en annan, helt annan, mening än den tänkta. Med sekretessen upprättas

en lögn, en händelsehorisont, bortom vilken man – så säger man – inte längre kan se, vad man gör med barn och unga, trots att man ändå kan hålla sig fullt underrättad om alla de förhållanden som så underhållande.

Bakom sekretessen kan man göra vad man vill med klienterna, bara för att sekretessen respekteras när det gynnar förövarna, men sällan eller aldrig när det gäller offren. Det är en alltför oemotståndlig frestelse för var och varannan social eller terapeutisk halvfigur att få vältra sig i maktfullkomligheten, utan att riskera att behöva svara för det.

Det är också precis så ersättningsnämndens sekretess är tänkt att fungera. I upprättelseutredningen, som föregick nämnden, säger man uttryckligen att sekretessen är till för att skydda förövarna från att avslöjas.

I propositionen som innehåller den lagstiftning som gäller för Ersättningsnämnden förstärks detta förövarskydd, där man också förtjust påpekar att den som berättar vad hans eller hennes förövare har gjort – det vill säga själv bryter sekretessen om vad man själv drabbats av – kan åtalas för förtal. Man vill också inskränka meddelarfriheten (”… kontakter med massmedier … oförsvarligt …”). Den text som föreligger här hör till dem som lagen om ersättning till dem som vanvårdats i Sverige är tänkt att förhindra.

Det är inte utan att jag är lite stolt över att regeringens pedofilkramare försöker förbjuda mig att berätta vad som hänt.

När de som söker de här ersättningarna läser att sekretess gäller för deras ärenden, kan man kanske drista sig att anta, att de då tror att man inte kommer att kunna ta del av deras berättelser. Så här skriver man i Ersättningsnämndens broschyr (s. 12): ”De uppgifter som du lämnar till Ersättningsnämnden och de uppgifter som Ersättningsnämnden inhämtar från andra omfattas av sekretess. … Sekretess innebär ett förbud att röja uppgifter såväl muntligen som genom utlämnande av handlingar eller på annat sätt.”

I det ljuset är det en så säregen upplevelse, att tala med Ersättningsnämndens Jan Rehnberg, att man bara inte kan låta bli att läsa det finstilta på buteljen en gång extra. Rehnberg är en av de mest tilltalande och tillmötesgående personer jag alls haft förmånen att tala med. Redan efter någon timma har jag en hel uppsättning beslut från Ersättningsnämnden.

Besluten är ”anonymiserade”, d.v.s. namnet är överstruket, eventuellt också orten. I övrigt återstår ärendet i sin helhet åt offentligheten.

T.o.m. civilister förstår ju att det inte återstår mycket mer än sko- och personnummer för att tydliggöra vem det är man talar om, ifråga om det ärende som rör en person som är född ett visst år och har förlorat armen i vedklyven.

De flesta människor förstår också att det inte bara är de som drabbas av livsavgörande händelser, utan också de som utsätter unga människor för sådana händelser, för att inte tala om den långt större gruppen, de som står bredvid och bevittnar dessa händelser, som genast förstår vilken händelse det rör sig om och vilka personer som är inblandade.

På varje övergrepp i vanvården, går det många, många förövare. Personal, terapeuter, grannar, chefer, tjänstemän, poliser, civilister, jurister och politiker. De gömmer sig alla skamlöst bakom Europas i alla kategorier sämsta ursäkt: ”Vi visste inte.”

Som om man alls kan tillåta sig att inte veta.

Men nu vet vi. Det är bara att ringa till Ersättningsnämnden, så får du veta. För det är sekretess.

Fack jo ål!

Jag är kanske ändå inte förvånad.

Det ingår i ett tolkningsmönster där lagar och regler tolkas så att de blir menings- och innehållslösa, för dem som är eller har varit omhändertagna. En av de mest grundläggande anledningar till att vanvård alls förekommer och ännu fortsätter, är att det är en sådan självklarhet (och så oreflekterad) att regler och förordningar inte är till för de drabbade.

Ersättningsnämndens tolkning av vad som avses med sekretess, ingår i ett större tolkningsmönster; att man betraktar omhändertagna som en särgrupp, en sort icke-medborgare, de facto Untermenschen, som i vart fall inte skall ha någon nytta av de lagar och regler som bara är tänkta att skydda de fullvärdiga människornas rättigheter.

I en ständigt rullande serie, men i allt väsentligt meningslösa, avslöjanden – en sorts katastrofunderhållning med socialsplatter – visar det sig att det är så gott som helt omöjligt att begå en gärning som betraktas som brottslig mot dem som är omhändertagna. I Aneby ”lägger man ned” och låser in barn utan lagligt stöd, Donia Hassan dör utan att det får konsekvenser, Joakim Frimans ärende kommer upp igen med politikerna Hillevi Larsson och Björn Fries i ryggen – utan att det förändrar något, Sofia Rapp Johansson berättar om gastkramande välfärdsmardrömmar, en flicka i Dalarna har inte blivit våldtagen, utan anses ha stulit sin fosterfars könsvätskor och fört upp den i sitt underliv själv och jag tillåter mig förmoda att vi redan har glömt ”Nora” – ”Nora” skall du också glömma.

Nyttan av att ”skriva ett mörkt kapitel av vår historia” har uteblivit. Det är mycket lätt att förklara hur det kunde bli så; så länge man bara skildrar vad som hänt de drabbade – och därmed ytterligare stigmatiserar dem – men aldrig skildrar förövarna – och därmed återigen vägrar svara för de brott som har begåtts, har ingen historia skrivits; historia har bara förfalskats. Så länge sekretessen inte gäller för det som hänt offren, bara för vem som begått brotten, har igen historia skrivits, bara förfalskats. Effekten blir densamma som när Die Deutsche Wochenschau skildrade judiska getton i Polen. När kameran bara riktas mot utfattiga judar men den vållande parten aldrig kommer med i bild, framstår judarna som halvmänniskor, inte som offer för maktmissbruk och folkmord.

Ingen har heller kommit i närheten av att svara för dem som dött på barnhem eller de som dött för tidigt i skuggan av barnhem. ”Tänkte inte på det … ”

I Agneta Johanssons radioinslag, P1 Morgon, 3 av 10 som sökt ersättning för vanvård får nej, påpekar Willy Pettersson att han har liten ”tilltro till dem.” Vi kan väl förmoda att Pettersson menar det allmänna i en vidare bemärkelse, innefattande Ersättningsnämnden och dess företrädare.

Ersättningsnämndens ordförande, Göran Ewerlöf, tar stungen åt sig av den bristen på förtroende. ”Vi försöker bemöta dem så bra som möjligt och förklara vad vi har för spelregler. Det är tråkigt att höra att vissa inte uppfattar det på det viset.”

Ewerlöfs uttalande är så aningslöst att man tvekar om man skall kritisera det eller bara nöja sig med att fråga efter kontonummer och pinkod direkt. Uttalandet är tillika symtomatiskt. Jag tycker nog ändå att man kan sätta ett litet frågetecken för pålitligheten hos den gör sådan reklam för sekretess och sedan tillämpar sekretessen med så flödig öppenhet. Det är också uttryck för en mer generell hållning. Att man avslöjat omfattande misshandel och våldtäkter (för att inte tala vad man tillåtit sig genom att missbruka begrepp som ”vård”, ”rättvisa” och ”att följa reglerna”), har varken påverkat Ewerlöfs eller samhällets självbild. Inte ens ersättningsnämnden ordförande – som sitter i mottagande ände av skräckhistorierna – kan förstå varför han själv som företrädare för det svenska samhället skulle behöva försöka vinna åter ett förlorat förtroende.

Avslöjandena tycks inte ha avslöjat någon alls. De tycks förr ha bekräftat att ingenting egentligen har hänt. I stället för att ”lära av historien” ser vi en motsatt utveckling. Ju värre övergrepp som avslöjas, desto mer berömmer man sig av att ha gjort dessa avslöjanden. Man förstår helt enkelt inte vem som gjort fel, eller ens att ett fel är begånget. Man förstår inte att det – här som i andra länder – är ett utslag för samhällets attityder, dess maktstrukturer, för att inte tala om samhällets och juristeriets tillkortakommanden. Det fattas faktiskt något – allt skulle man vilja säga – i ett samhälle där barn misshandlas, våldtas och dör i vanvård, utan att någon ställs till svars för det. Tänk bara alla dessa rättsregler som åkallats för att skydda dessa förövare.

Att man nu till sist avslöjat de övergrepp som har förekommit, avkläs därmed sin innebörd.

Sekretess skulle kunna ha haft en meningsfull funktion inom ersättningsnämndens arbete. Om de sökande hade kunnat vara säkra på att deras uppgifter inte lämnades ut, skulle de också kunna ha känt sig friare att redogöra för vad som har hänt.

Som det nu är måste man räkna in vilka konsekvenser ens vittnesmål kommer att ha; vem som kommer att känna igen dig; vem som kommer att söka hämnd; vem som kommer att kunna komma åt dig. Man vill kanske inte lämna ut fler godbitar till dem som så gärna använder människors sorger och lidanden för att göra gällande att de egentligen är undermänniskor. Man kanske inte vill skylta med sin förnedring, med vad man tvingades att göra, för att få leva.

Det blev till sist en sekretess för alla … och ingen.