Spegel, spegel på väggen där – säg, vem som skönast i landet är?

Birger Rosengren skrek: ”Detta är diskriminering!”

Jag och Birger hade ett telefonmöte med vanvårdsutredningens ordförande Göran Johansson. Birger Rosengren var ordförande i föreningen Romanoa, en förening som organiserade romer och resande. Jag var vice ordförande i föreningen Samhällets styvbarn. Vid tillfället satt vi båda i vanvårdsutredningens referensgrupp. Numera äro vi dock båda, om än på var sitt sätt, fallna hjältar.

Johansson lyckades sin vana trogen kombinera ignorans och arrogans på ett så ofördelaktigt sätt att vi båda tappade andan. Det här var verkligen diskriminering på riktigt.

Vi bildade spontant ett sorts tag-team, jag och Rosengren; han spelade den romske busen och jag var den vite Mr Nice Guy, en roll jag snart skulle komma att tröttna på. Men, visst var det precis det det var: diskriminering. Birger Rosengren blev behandlad som skit; blev behandlad som en tattare. Jag mår ännu riktigt illa när jag tänker tillbaka på det.

Med tiden kom Birger Rosengren att dömas till fängelse, en tilldragelse som har gjort mången rasist glad. Jag ringde upp honom sedan han hade avtjänat straffet. Han sade att han var oskyldigt dömd. Jag var böjd att tro honom redan då, och i ljuset av vad vi nu vet, tror jag honom ännu mer. Jag minns hans röst som om det var igår: ”Jag är besviken på alla”, så sade Rosengren.

Inför nästa möte satt vi i en kiosk på Regeringsgatan i Stockholm med fik och tillhörande spelavdelning. Rosengren följde hästarna på travet med ena ögat, medan han konstaterade att de själva inte fick vara med i Maria Leissners delegation för romska frågor. Istället för Rosengren satt just Göran Johansson i delegationen som ”expert.”

Rosengren ville ha ett samarbete mellan de olika föreningarna. Meningen med ett sådant samarbete skulle vara att alla föreningarna tillsammans skulle bryta samarbetet med vanvårdsutredningen och uppmana sina medlemmar att inte delta i utredningen i protest mot hur man hade förvanskat uppdraget och behandlade dem som deltog i utredningens intervjuer. Men, det var inte jag som bestämde om det skulle bli ett samarbete. I föreningen Samhällets styvbarn fanns det ju en styrelse.

I den styrelsen satt bl.a. ledamoten Gun Strömdahl som vände sig med stort eftertryck mot ett sådant samarbete. Hon sade sig veta hurdana romerna var: ”Man kan inte lita på dem.” Linda Styf, föreningens dåvarande ordförande, var inte heller inne på samarbetslinjen. Men där var det väl mer avsaknaden av linjer som var problemet. Det är så lagom roligt att sitta i en styrelse där man inte ens förstår att ta avstånd från så uppenbar rasism. Men jag blev inte heller så långlivad i den styrelsen.

Det fanns en knorr. Ledamoten Gun Strömdahl är själv resande. Något hon gärna framhöll, men, när det var fråga om hennes egna rättigheter. ”De förtrycktas förtryck.”

Det blev alltså aldrig något samarbete mellan föreningen Samhällets styvbarn och romerna.

Efter att ha påtalat hur illa man behandlade romerna i vanvårdsutredningen, skulle jag sedan bli anklagad (sic!) för att ha värnat om romernas intressen. ”Detta är oerhört”, anmälde uppbragt utredningens Anders Nyman. Jaså. Är det? Men Anders Nyman är långt från den första psykolog att högröd i synen stryka sig över hela kroppen med Hare Psychopathy Checklist-Revised (PCL-R), när han råkar på någon som inte bara har en annan uppfattning, utan som rent av – vilken horrör – också oblygt säger emot honom.

Rosengren tyckte att de gick så hårt åt mig, att han försökte gjuta olja på vågorna genom att förklara för de nu så animerade tjänstemännen, att jag inte alls hade talat för romernas rättigheter. Det var långt ifrån sant, men riktigt rörande snällt ändå.

Det var i den stunden romerna blev något annat än bara romer i min värld. Romerna blev, i den stunden, mina romer. Deras angelägenheter blev mina.

Allan Schwartz (som jag aldrig haft förmånen att träffa) invänder med eftertryck mot Maria Leissners delegation och inte minst därför att etniska svenskar satts att tala i romernas ställe (Leissner utmålar oss romer som underlägsna).

Det var just denna nerv jag hade kommit att kittla. ”Vi”, oavsett om vi var romer eller av annan etnicitet, hade att vara tacksamma för att ha berövats rätten att föra vår egen talan. Den rätten hade Leissner tagit sig för romerna och Johansson för oss som varit på barnhem. Denna rätt, att tala om våra och romernas rättigheter – utan att vi själva kunde lägga oss i på annat sätt än hålla med – var det som Johansson och Nyman försvarade vid randen av raseri.

Det var först i samband med Behrang Miri och Tintin-gate som jag egentligen förstod vad som hade hänt under det där mötet. Det var Kitimbwa Sabuni (Vit vrede tystar diskussionen om Tintinalbumens rasism) som ledde mina blickar mot vit vrede, den känslomässiga reaktionen på att förlora rätten att behandla andra som andra klassens medborgare. Utan Sabuni, PK-maffian, Johannas Anyuru, Jonas Hassen Khemiri och Philomena Essed inte att förglömma, utan afro-svenskarna, är det väl tveksamt om vi som varit på barnhem hade haft ett språk för det som hänt oss, oavsett om vi är romer eller inte. Niggers har vi alltid haft i Sverige. Det är först på senare tid det alls funnits färgade som man också kunnat tvinga in i den rollen.

När Rosengren hade dömts till fängelse hade inte romerna någon vidare representation i vanvårdsutredningen. Det är ju inte precis som att det fattas romska företrädare för romerna. Men man hade kanske tröttnat på tattarna.

Men, inget av detta hindrar Göran Johansson att se sig själv som romernas bästa vän. Han vet ju med stor säkerhet hur tacksamma de är för hans insatser. En sådan säkerhet infinner sig gärna, där man själv har skaffat företräde att formulera, vad de som man inte tillåter ha en röst, som romerna, egentligen tycker själva. I ett blogg-inlägg luftar därför Johansson nu sin indignation över polisens register över romer (Hur långt får polisen sjunka?).

Så här skriver Johansson: ”Att en statlig myndighet med våldsmonopol, Polisen, nu driver ett register som inte bygger på brott utan etnicitet är vidrigt.”

Det syns ju täckligt.

Men, i en (annan) skrivelse (om än inte lika publik) till Centrala etikprövningsnämnden skriver Göran Johansson så här:

”Utredningen (vanvårdsutredningen, min anm.) har hanterat känsliga individuppgifter i ett eget datasystem helt utanför regeringskansliets ordinarie. Detta har anmälts till och redovisats för Datainspektionen tidigt i utredningsarbetet.”

Här ser vi alltså att Göran Johansson själv är lite fiffig med register. Det är inte vilka register som helst, för det handlar om omhändertaganden, etnicitet, brottslighet av alla sorter, våld, sex och djupaste förnedring.

Johansson är under stundom lite försiktig med att blända med sin begåvning, varför den invändning som genast infinner sig är, att extraordinära register knappast är mindre oroande än ordinära register och register som dräller omkring utanför regeringskansliet är väl knappast mer skyddade än dem man har ännu har i tryggt förvar på regeringskansliet.

Den andra meningen (”… redovisats för Datainspektionen …”) är sannolikt avsedd att smälla i Centrala etikprövningsnämnden att Personuppgiftslagens 36 § (anmälningsskyldighet) har tillämpats. Också här anmäler sig ett visst begåvningsunderstkott, därför det är faktiskt bara att fråga Datainspektionen om en sådan anmälan alls har gjorts.

Så här skriver Camilla Sparr vid Datainspektionen efter just en sådan förfrågan:

”Datainspektionens registrator har kontrollerat i diariet om vi haft något om vanvårdsutredningen, dock utan resultat. Inte heller i anmälningsregistret, eller om vi berört frågan i en remiss kan vi hitta någon information om.”

Johansson ljuger alltså. Johansson har alltså själv fört ett alldeles äkta (vidrigt?) fulregister.

Det värsta med vanvårdsutredningen hantering av personuppgifter är ändå inte att man inte anmält sitt eget register till Datainspektionen. Det är att man hanterat känsliga personuppgifter utan att ha informerat samtycke. Det strider mot PUL 15 §.

Johansson i samma möte om samtycke: ”Varför skulle vi ha ett avtal, jag förstår inte det.” Cynikern undrar just det. Varför skulle man alls följa landets lagar när man inte har behövt göra det förut? Man får närmast intrycket att Johansson uppfattar sitt uppdrag, och att han arbetar för regeringen, som att han inte behöver följa lagen, eftersom han själv i och med uppdraget, har blivit en personifikation av lagen.

I praktiken har man vilselett utsatta människor, ofta med bristfällig – och ibland obefintlig – skolgång, genom att antyda att det först kan bli tal om en ersättning för det lidande de utsatts för, sedan de berättat för utredningen vad som har hänt dem. Det var långt från säkert att det skulle bli några pengar. Vilka villkor som egentligen gällde för processen avslöjades först i september 2011, då den ansvariga ministern Maria Larsson meddelade att det vore rättsosäkert att ge dem som våldtagits och misshandlats en ersättning för allt det de förlorat genom de övergrepp de drabbats av. ”Alla kan inte bli nöjda”, hette spottloskan hon skickade med beskedet. Man hade kunnat berätta det från början; i alla fall om man jämställt de drabbade med människor. Ja. Det hela var mycket, mycket fult.

Det finns alltså ytterligare ett register (där också romer och resande ingår) som innehåller utförlig information om etnicitet, hälsa, brottslighet och sexualliv rörande omkring 800 personer.

Eftersom det rör sig om just romer, resande och omhändertagna, samhällets styvbarn, tror samhällets kelgrisar (Wikipedia Folkhemmet – Per Albin: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”) som vanligt, att det inte bara är i sin ordning att strunta i de lagar som skyddar de fullvärdiga människorna, man inbillar sig t.o.m. att de drabbade borde vara tacksamma för att man begår ytterligare brott mot dem. ”Vi har ju fått veta vad som har hänt”, säger man.

Övergreppens inneboende dynamik blir ovanligt tydlig i vårt exempel: Man insisterar på att man gör oss omhändertagna en tjänst, när man begår brott mot oss. Och när vi inte är tacksamma för att man begår brott mot oss, blir man – precis som i vanvårdsutredningen – rasande och börjar antyda att vi har något fel i huvudet. Och det, mina vänner; det är diskriminering på riktigt.

I en artikel (Maciej Zaremba: Romerna är alltid på fel plats) som ansluter till Orrenius avslöjanden påminner Maciej Zaremba om hur man behandlat en romsk familj i Tornedalsbyn Vojakkala. Den förre länspolismästaren Gunno Gunnmo anmälde ärendet till både JK och JO, som inte nedlät sig till att röra i ärendet. Efter Olof Palmes frånfälle har mänskliga rättigheter och samhällets grundläggande värderingar blivit en sorts fritt valt arbete, vilket man väljer att välja bort. Det är en rättsröta maskstungen intill kärnhuset; stungen av latmasken.

I skuggan av att brottslighet mot vissa av oss aldrig beivras, uppstår förklaringsmodeller ägnade att förklara bort övertrampen. Det är sak samma, om man placerar någon hos psykotiska missbrukande föräldrar, om man slänger upp en flicka på ett kallt operationsbord för att skära ett foster ur henne, om man försöker slå det alltförmänskliga ur ett barn, tvingar en flicka att umgås med en hallick eller om man registrerar känsliga personuppgifter. Det heter alltid och undantagslöst: ”Det är för din egen skull.”

I ljuset av Joanssons egna insatser rör sig hans utbrott om polisens register i bortkanten av det lika tragiska som komiska – närmast ett dubbelpipigt skott i tusenfötterna:

” … alla poliser som använt men inte avslöjat det olagliga registret borde fällas för tjänstefel. Det handlar om civilkurage och att avslöja olaglig användning för att ha ett rent samvete liksom mitt och allmänhetens förtroende i sin gärning som polis.” (originalets kursivering)

Jag säger därför i samma anda som Australiens förra premiärminister Julia Gillard (Gillard grills Abbott on his misogyny):

Den mannen har inget att säga till mig diskriminering av romer eller om vidriga register. Inte nu. Inte någonsin.

Om vanvårdsutredaren vill veta hur riktigt vidrig hantering av vidriga register ser ut och riktig vidrig diskriminering av romer ser ut, så behöver han inte en artikel i Dagens Nyheter av Niklas Orrenius.

Han behöver inga poliser heller.

Han behöver en spegel.