Ett rekviem för de vanvårdade

Jag vänjer mig aldrig vid det; att återstå, att stå åter där andra inte längre är. Det är udda, här där välfärdsträsket är bottenlöst och medellivslängden hör till de längsta i världen, att tillhöra en folkgrupp som – obemärkt – inte överlever, som dör, skriver PH Bartholdsson.

Vi gick genom Halmstad centrum, en stadskärna man korsar i sakta mak, i en handvändning. Vi skulle köpa en julklapp, äta något och passa på att hälsa på en av dem som deltagit i en upprättelseceremoni. Hon var en av oss, påtagligt – för att inte säga påfluget – luttrad. Vi administrativt föräldralösa är ju ofta det.

Man ser henne inte, men man känner hur hon vaggar en. Hon är så nära att man kan känna hennes milda andedräkt, när man ligger på hjärtintensiven; döden. Medan jag blev sjuk, och friskare igen, dog både Sven och Yvonne. Båda en gång fosterbarn, båda i samma sjuka – brustet hjärta – vi är alla från en och samma lilla by.

Vi var tre i morse, jag är ensam kvar i kväll. Jag vänjer mig aldrig vid det; att återstå, att stå åter där andra inte längre är. Det är udda, här där välfärdsträsket är bottenlöst och medellivslängden hör till de längsta i världen, att tillhöra en folkgrupp som – obemärkt – inte överlever, som dör. Jag känner en skyldighet att tala i deras ställe, att tala för dem vars röst inte längre bär.

På radion talar en finlandsvensk röst. Det är en biskop. Han är nöjd. Biskopen har suttit i en utredning som har föreslagit en ceremoni. Biskopen tycker att den ceremoni han föreslagit blev väldigt fin. Biskopen är filmintresserad. Biskopen utsöndrar. Vad sägs om: Requiem for a dream. Kanske är det fel genre? För söndriga utsöndringar?

Det känns mycket bättre nu doktorn. Det känns mycket bättre nu bispen.

På radion talar en skånsk röst. Rösten är – i sedvanlig ordning – något mer blonderad än informerad. Rösten, som alltför mycket dröjer vid sitt huvudämne, ”jag”, tror sig veta ”att de har gått igenom en process.” Hur många gånger har jag inte hört raseriet och förtvivlan över den processen, att förlora sitt liv. ”Jag måste ryta såsom ett lejon intill morgonen; | så krossas alla ben i min kropp. |Jag klagade såsom en svala, såsom en trana, | jag suckade såsom en duva; | matta blickade mina ögon mot höjden: |»HERRE, jag lider nöd; tag dig an min sak.»” Kanske är det lite för mycket teologi, men, det är det enda de som man nu pådyvlat en ursäkt, har sagt till oss: ”Snälla, ta er an vår sak.”

Vi gör inte det. Istället dör de. Deras raseri över orätten äter upp dem inifrån och de dör. Vi, vi kallar det rationalitet och rättvisa.

De, de döda, kan inte tacka dig. Döden, doktorn, är inte en process, den är kontraindicerande. Vi som vill leva, vi som ville ha levat, förlorar något när vi inte kan det.

En röst i telefon berättar. Upprättelseutredaren Kerstin Wigzell är så uppbragt över hur ceremonin har genomförts att hon har svårt att sova. Om det är sant? Vem vet? Vem vet om ens Kerstin Wigzell vet? Sanningen, den är mångfasetterad. ”Här kan bevingade tankar fritt flöda fram i ord, där måste kunskapens tunga börda stängas in i tystnad.” Vem vet? Vem vet vilka kunskaper som tynger oss?

I ett brev till en av de drabbade svarar Kerstin Wigzell att hon är nöjd; nöjd med den ceremoni hon själv föreslagit. Kerstin Wigzell tycker att Kerstin Wigzells ceremoni blev bra. Det är ändå inte så förvånande.

Kanske är det bara ett uttryck för tjänstemannasaklighetens kluvna tunga: ”Man måste vara realist, man kan inte säga som det är.” Ändå har Wigzell gjort sig skyldig till detta illdåd, att säga lite som det är. Kanske gav det inte mersmak.

Det är inte heller alldeles första gången, i socialsvängen, en tjänsteman berättar för en klient, att det denne uppfattar som stötande och avskyvärt – för att använda Wigzells egna ord – ”uppenbarligen har en stor positiv betydelse.” I det fångas också övergreppens unika dynamik.

I Wigzells utredning förekommer ett ord, ungefär ett 20-tal gånger. Kanske är det en av Koskinens utsöndringar: ”upplevelser.”

Det är en liten, men enorm, skillnad. Det är skillnad på att påstå att Fredrik Reinfeldt är statsminister och att påstå att han upplever det som att han är statsminister. Vad upplevelser därutöver är, är något man inhämtar som turist, under alltför flödig alkoholförtäring.

Det är skillnad på att skildra en anal våldtäkt eller tortyr – av barn – som händelse som faktiskt inträffat eller att skildra det som ”en upplevelse.” I det ena fallet är det på allvar, i det andra fallet ett utslag av den utsattes intellektuella tillkortakommanden. Det är – förstås – ett sätt att hålla en alltför obehaglig verklighet ifrån sig.

Man är ändå böjd hålla med Victor Klemperer: upplevelser; det som bara kan förstärkas, genom att förvärras.

Det är inte var dag en svensk utredare och generaldirektör, Kerstin Wigzell, blir både uteliggarnas och Maciej Zarembas folklivshjälte. Det måtte ändå ännu vara oöverträffat. Om jag är avundsjuk? Självklart!

Men, den kostymen, eller är det byxdressen, skaver något ändå. Wigzell har nu ett sjå att förklara för sina nyvunna Polare Pär, de alltförmänskliga, att hon inte längre har med saken att göra. Kanske är det därför hon, nu, berömmer sin ceremoni? Kanske är det därför hon deltog i sin egen ceremoni.

Det är inte heller alldeles första gången man ställer sig bakom beslut i socialsvängen som har betydelse för människors liv och levnad, men också menar att det inte kan förenas med mänskligt ansvar; att det finns en så mycket högre ståndpunkt än den så påfrestande alltförmänskliga, den omänskliga. Assistenterna står ju så mycket hellre där solen värmer än där skuggorna faller. Det underlättar för dem att de själva skriver facit.

Det råder ingen tvekan om att tjänstemannen Wigzell i en formell mening kan lämna den här frågan bakom sig. Jag betvivlar dock att hon kan gå iland med det, i en mänsklig mening.

Vår värd ställde fram stolar och bjöd på te.

Min fru är en fin flicka. Hon har inte blivit slagen en enda gång under sin barndom. Tänk. Inte en enda gång. Det har givit henne något av det alltförmänskliga i behåll.

Så, nu när vår värd berättade hur det hade varit, hur förnedrande upprättelsen och ceremonin hade varit, såg jag hur min hustrus annars så samlade uppenbarelse lösas upp i omväxlande färger; vit av chock, röd av raseri och ibland nästan fläckig av vanmäktig harm. Och jag då? Jag lutade mitt huvud i händerna, det ville inte sitta kvar där det borde sitta, ovanför kroppen, utan halkade liksom ner på sidorna; jag blev så matt.

Vår värd berättade om sättet att visitera, attityderna, den makalösa taffligheten, nedlåten, förbudet att tala med media, o.s.v. … i det oändliga. ”De behandlade oss som smuts”, sade hon.

Hon sade, att de hade behandlat dem som smuts.

Titta gärna på den där upprättelsen igen. Titta en gång till. Se de lama – för att inte säga totalförlamade – applåderna; och inga bilder där man kan se dem som sitter i publiken. Vem är det som skäms? Vem är det som skäms för barnmisshandeln och pedofilin? De drabbade? Regeringen? Jimmie Åkesson? Vem är det som skäms, för att de har överlevt ändå? Vem är det som skäms för de ansikten som har överlevt ändå?

För vem är telningen för ringa? Vem höllo vi för intet? På vem var näpsten lagd, för att vi skulle få frid? Vem skylde hans ansikte?

Inte är det då Vanvårdsminister Maria Larsson som skäms, för i den kroppen finns ingen skam.

För det mesta försöker jag skydda mig med lika luttrad cynism. Den här gången gick inte det.

Jag utsöndrar inte expertomdömen, inte adrenalin heller. Jag varken flyr eller anfaller. Det primitiva är inte lika tillgängligt för mig som för bispen. Medial performance och performativa akter blir det inte heller. Processen – och annan surrealism – lämnar jag till experterna.

Men, det är så det blir, när man så gärna vill tala om – och exploatera – det som händer i samhällsskuggornas djup, men är så bortskämd och bländad av välfärd och naivitet, att man inget ser av allvaret, än mindre av tillrättaläggandena. Man ser inte ens de döda.

Åh, vinden, vinden den blåser,
Genom gravarna blåser vinden
Snart kommer den, vår frihet
Då skall vi stiga fram,
Ur skuggorna.

Vi gick sakta, med dröjande steg. Det hade varit så mycket värre än vi kunnat tro, vi som ändå inte hade haft en tro.

Sakta, sakta, så tyngda av sorg, vi gick genom stan.

***

Publicerad på Newsmill 2011-12-08.