Upprättelse med förhinder

När upprättelseutredningen tillsattes, möttes den av blandande reaktioner; några avvaktande, några t.o.m. euforiska. Upprättelseutredningen tycks nu stå vid ett avgörande vägskäl.

Tisdagen 18/5-2010 håller upprättelseutredningen en hearing.

Bland de som kommer att delta återfinns en organisation som heter FSS, vilken representerar Sveriges socialchefer.

Vilka intressen Sveriges socialchefer kan ha att tillvarata inom upprättelseutredningens ram, faller en inte omedelbart i ögonen.

Den utredning som föregått upprättelseutredningen, vanvårdsutredningen, leds av en f.d. ordförande för FSS. Det har förekommit kritik kring det, då det förhållandet inte har uppfattats som neutralt av alla de drabbade. Det finns de som inte deltar i vanvårdsutredningen av den anledningen. Något som påpekades, men som mycket annat, lämnades utan avseende inför den utredningen.

FSS har gjort ett ställningstagande i upprättelsefrågan.

Det grundar sig på några antaganden, som står i motsats till det som framkommit inom vanvårdsutredningen, de drabbades erfarenheter och i övrigt också i media.

I den omfattning FSS agerar som intresseorganisation, står det dem fritt att hävda att himlen är mintgrön. I den omfattning FSS agerar i tjänsten, är osaklighet ett brott mot grundlagen.

Det mest uppseendeväckande avsnittet är det följande:

“När det gäller frågan om ekonomisk ersättning menar FSS att frågan inte är enkel att ta ställning till. Då det i den aktuella utredningen handlar om övergrepp begångna långt tillbaka, ofta mer än för 50 år sedan, är detta en komplicerande faktor om man överväger ersättning. En rimlig bedömning är också att många personer som har utsatts för övergrepp numera också är döda. Självklart är det dessutom svårt att i ekonomiska termer bedöma övergreppen. Sammantaget talar detta för att FSS avstyrker ekonomisk ersättning.”

Texten återfinns i sin helhet på: http://www.socialchefer.se/?id=1327

Tyvärr ger varken vanvårdsutredningen, de drabbades erfarenheter eller medial rapportering anledning att anta att de övergrepp vi talar om bara är “begångna långt tillbaka”. I dagarna rapporterar t.ex. SR:s Kaliber om missförhållanden (igen) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3688026 Tyvärr är den skildringen typisk för den här hanteringen, i alla tider.

Det är en rätt allmän erfarenhet för lekmän som får insikt i dessa förhållanden, att de tycker sig ha stött på något som de trodde inte alls kunde förekomma i vårt samhälle. Många lämnar frågan i det att de tappar tron på vårt samhälle.

I den mån det dröjer innan övergrepp avslöjas är det inte i en liten del en funktion av, att sociala verksamheter är ansvariga för sådana missförhållanden, varför underrapportering är mer regel än undantag.

I den vanvårdsutredning som nu pågår tillåts i den andan yngre drabbade överhuvudtaget inte att delta.

FSS ställningstagande tycks ingå i den traditionen, där man är mer upptagen av att blanda bort korten, då det man sakligt kan iaktta står i sådan kontrast till verksamheternas uppgivna syften och innehåll.

Dröjsmålet är också en funktion av, att övergreppen är så otäcka till sin natur, att de flesta inte förmår berätta om dem förrän man kommit i medelåldern. Ytterligare andra berättar inte förrän i framskriden ålder och åter några bara vid livets slut. Det förhållandet bekräftas både här och i andra länder.

Men, det kanske ändå ligger närmst till hands att peka på, att det faktiskt finns tusen personer, som berättat om sådan här övergrepp eller står i kö för att få berätta om dem. Endast en liten del av dessa är ännu döda.

Det är inte helt lätt att se, varför dessa skulle nekas skadestånd, därför att andra är döda. Vore det ändå inte naturligt att försöka ställa det man kan tillrätta, åtminstone för dem som ännu lever?

I andra sammanhang där det förekommer sådant som går under den motbjudande omskrivningen “överdödlighet”, speciellt där det också finns obehagliga etniska faktorer, annulleras knappast samhällets ansvar av att offren avlidit. Där anses den omständigheten i regel som försvårande.

Här kan vi dock nöja oss med att konstatera att det faktiskt finns efterlevande, som tvingats leva med konsekvenserna av det som hänt. Det är en omständighet som man här ännu har lämnat därhän. Liksom i andra fall där så grova övergrepp sker, är det ofta något som påverkar flera generationer.

I de mest beklämmande fallen finns också föräldrar, som är efterlevande till dem som omkommit i den här hanteringen. Tyvärr är sådana fall alltför vanliga i nutid. Där, om någonstans, finns synnerligen goda skäl till en ersättning.

Det är mycket vanligt att de drabbade, är mindre intresserade av ersättning för egen del, än av principiella skäl. Man menar att så mycket som sagts i detta område inte bara varit meningslöst utan också falskt. Utsagor, så som en ursäkt, har därför små förutsättningar att få avsett resultat.

Man menar att ett substantiellt skadestånd är det enda som återstår, för att ursäkten skall kunna få en trovärdighet.

De svårigheter FSS hänvisar till, i beräkningen av sådana skadestånd, är i grund och botten imaginära eller direkt okunniga. På annat håll har man funnit modeller för det, fritt tillgängliga för den som är intresserad att ta del av. De modellerna präglas både av rimlighet och generositet.

Skadeståndsfrågan är central för de drabbade i denna upprättelse. Det är det enda medel vi har, att kompensera förlorade värden. I de fall man tvingats leva som analfabet – med allt vad det innebär – eller totalförlamad efter misshandel, finns det ju faktiskt något att ersätta.

För de drabbade innebär ett sådant skadestånd först och främst ett erkännande som har en reell substans.

Det är därför svårt att se att FSS ställningstagande – speciellt då det grundar sig på antaganden som saknar underlag – kan ha någon annan final orientering, än att söka undandra de drabbade ett sådant erkännande. Det är inte lätt att se, vad man skulle kunna vinna av det.

Kring vanvårdsutredningen har funnits en diskussion om dess intervjuer kan utlösa självmord.

Jag tror FSS ställningstagande kan få mycket allvarliga konsekvenser; konsekvenser man till varje pris vill undvika.

Det har funnits mycket att invända mot under de år den här processen har pågått. FSS ställningstagande är dock det mest oansvariga som hitintills förekommit; ett rekord vi hade kunnat klara oss utan. FSS bekräftar, visserligen mer som ett olycksfall i arbetet, de invändningar som funnits kring vanvårdsutredning.

FSS avslöjar en okunnighet, osaklighet och okänslighet vilken närmar sig det absoluta. Vi behöver alltså inte söka längre, för att få svar på hur det kommer sig, att dessa övergrepp har kunnat ske. Denna iakttagelse har under en längre tid förts fram av de drabbades företrädare, någon som också lämnats utan avseende, som så mycket annat – i denna anda.

Till sist kan man konstatera att den förtroendeklyfta som redan finns mellan dem upprättelseutredningen berör och de FSS representerar i och med detta sannolikt utvidgats till något som är irreparabelt.

I det fall upprättelseutredningen ägnar sig åt diskussioner med de här utgångspunkterna, finns anledning att anta att de kan få svårt att vidare vinna de berördas förtroende. Uttryck för det har redan förekommit. Jag ser inte att några fördelar kan komma av det.

***

Publicerat på Newsmill 2010-05-18