Vanvården mörkas på samma sätt som katolska pedofiliskandaler

Förslaget om vanvårdsersättning legaliserar och legitimerar fler övergrepp än det tar avstånd från. Endast ett fåtal som utsatts för övergrepp och misshandel på vettlösa nivåer får ersättning.

I sin krönika Stämningsansökan skildrar ett barns helvete (DN 12/9) ställer sig juristen Mårten Schultz bakom en rättsprocess, som Sofia Rapp Johanssons har inlett, för att de yngre som drabbats av övergrepp i vården av barn och unga också skall kunna få skadestånd. Det finns inga invändningar att göra kring att Mårten Schultz vill stödja en behjärtansvärd sak. Det är också lätt att förlåta att det inte är helt realistiskt att hoppas på att den processen skall ha framgång. Ibland råkar man på det som är så behjärtansvärt att vi varken vill, kan eller ens bör vara realister.

Men det är svårt att tåla att Mårten Schultz är så naiv. Schultz är visserligen ingalunda ensam om att vara naiv. Kön är lång. Från damen som lyfter luren och ringer till barnavårdsnämnden för att anmäla sina grannar till statens egen upprättelseutredare finner man människor som hoppas på saker och ting som i verkligheten visar sig vara något helt annat.

Sedan kommer verkligheten ifatt. Man upptäcker t.ex. att det där barnet, istället för att stå ut med en berusad pappa, misshandlades till invaliditet eller att en upprättelseutredning förbiser en hel generation, som Sofia Rapp Johanssons. Och man kan fortsätta att hålla på, lalla omkring med rosa välfärdsglasögon, för det drabbar någon annan. På ett barnhem i välfärdsskuggan förlorar någon, varje dag, ett ”sinne [som] var såsom ett barns” och blir, hastigt och olustigt, mer vuxen än något barn någonsin skulle behöva bli; blir mer vuxen, än de flesta svenskar någonsin besvärar sig med att bli. Naivitet är en lyx, den bortskämda medelklassens lyx.

Nu är det en gång så, att vad som än hänt Sofia Rapp Johansson (eller någon annan) är näst intill betydelselöst för om de är berättigade till en ersättning eller upprättelse. Möjligheten att faktiskt få en ersättning eller upprättelse är bara marginellt bättre än ingen alls, för dem som råkar ha åldern inne. Mer om det sedan.

Det ligger något beklämmande över Schultz höga uppfattning om statens handläggning av vanvård på barnhem. Det säger väl sig ändå självt, att ett samhälle som hårdnackat nekat till att några oegentligheter har förekommit – under nästan ett århundrade – inte plötsligt bryter ut i sanningssökande bekännelser om sin egen pedofili, sin egen barnmisshandel, sin egen rasism och sitt eget barnslaveri. Men det är faktiskt vad man tror; i skilda NGO:er, i politiska församlingar och i media. Debattörer, experter, ombud och tyckare vältrar sig i naivitetens lyx.

Vanvårdsutredningen lyfter ändå fram vad som måste sägas vara syndaflod av övergrepp, men tar i samma andetag med eftertryck avstånd från de drabbades uppgifter, dels genom att hävda att materialet inte är representativt (utredningens andra delrapport t.ex. s. 15, 43, 78, 152), dels genom att hävda att man aldrig haft uppdraget att förhålla sig till uppgifternas sanningshalt (slutrapporten s. 309). På det sättet har man annullerat de uppgifter som kommit fram, i samma takt som de framkommit.

Liksom många andra utredningar hade vanvårdsutredningen det outtalade uppdraget att skjuta problemet på en obestämd framtid. Det framkommer t.ex. av att utredningen skulle bli klar 1 juni 2008 (Dir. 2006:75), men genom två förlängningar (Dir. 2007:167 och Dir. 2010:04) först blev klar i slutet av september 2011. Den som vill kan ringa vem som helst som har något med frågan att göra i oppositionen, som numera gärna berättar att det material som hade kommit fram redan efter något år var så allvarligt och uppskakande att det redan då fanns all anledning att ställa sig på gasen, istället för att hänga i handbromsen.

När vanvårdsutredningen var klar var underlaget otillräckligt – det fanns en mängd data, men man hade inte klargjort hur representativt eller vilken sanningshalt det hade (se ovan) – för att beakta de drabbades klagomål. Därav regeringens första beslut, att lämna hela saken därhän (se bland mycket annat: Inga pengar till fosterhemsbarn). Det finns människor som tror att detta är tillfälligheter. Det tror inte jag. Mellan skål och vägg säger företrädare för Alliansen rent ut, t.o.m. till mig, att de utgår från att de drabbade ljuger för att få ut pengar.

Vanvårdsutredningen, upprättelseutredningen och det lagförslag som nu antagits präglas av en sorts juridisk agility, ett ständigt svansande in och ur lagrum, vilka med stor träffsäkerhet ensidigt åkallas till de drabbades nackdel och de ansvarigas fördel.

Med hänvisning till Europakonventionens Artikel 6 (Upprättelseutredningen s. 175) vill man hemligstämpla vem som har begått övergreppen; uttryckligen för att skydda förövare från att avslöjas. Ingen av de som våldtagit och misshandlat barn i tjänsten skall behöva skämmas.

Man talar t.o.m. om att det är oförsvarligt att gå ut i media och berätta vem som har begått de här övergreppen och hotar dem som gör så i samband med sina ansökningar om skadestånd med åtal för förtal (” … t.ex. i kontakter med massmedier, skulle emellertid … kunna anses som oförsvarligt” Lagförslaget om ersättning Prop. 2011/12:160 s. 18).

Det är alltså precis samma sätt att förhålla sig – att närmast tvångs- och reflexmässigt skydda auktoriteter och förövare – som har orsakat folkstorm, krigsrubriker och avsked på grått papper, t.ex. i katolska länder. När någon slagit barn sönder och samman ställer sig de svenska kristdemokraterna som nu regerar på socialdepartementet på precis den ståndpunkt som blivit ohållbar på Irland, i USA och Nederländerna. Det ligger något direkt syrefritt över att svenska debattörer så fullständigt missat den poängen.

Det finns en lag som reglerar vanvårdsutredningens materia, känsliga personuppgifter: Personuppgiftslagen.

Det är självfallet så att inte ens svenska regeringstjänstemän kan hoppa omkring i terrängen och kräva besked av utsatta medborgare: ”Och vad har hänt dig mellan benen då?”, lite hur som helst. Det är faktiskt inte lagligt. Det är sådana känsliga personuppgifter som avses i den lagen.

I personuppgiftslagen heter det alltså: ”Det är också förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv.” (PUL 13 §) Man måste hålla andan, länge, för att alls kunna feltolka den skrivningen.

För att alls få handha den sorts känsliga personuppgifter som vanvårdsutredningen har handskats med, måste man ha ett informerat samtycke (PUL 15 §). Vanvårdsutredaren Göran Johansson säger på fråga om det så här: ”Varför skulle vi ha ett avtal, jag förstår inte det.” (Möte i vanvårdsutredningens referensgrupp.)

Anteckningarna av intervjuerna var också så undermåliga att alla jag talat med som har deltagit i intervjuerna påpekar att det blivit mycket och många fel (PUL 9 §, 25 §). Här har den undersökande reportern ett uppslag. Be någon av dem som deltagit i vanvårdsutredningen att ringa till socialdepartementet och få de felaktiga uppgifterna rättade. Det lär bli ungefär lika god som tragisk underhållning. Men reportern hör kanske också till dem som tycker att det är viktigare att ”sanningen kommer fram” än att uppgifterna som framkommer åtminstone nedtecknas rätt.

Sedan har vi det man kallar ”den etiska principen.”

Inför utredningen fick man klart för sig att folk kunde ta så illa vid sig av de intervjuer man tänkt genomföra att de tog sina liv på grund av det (Vanvårdsutredningens slutrapport s. 280).

Därför gick man ut och förklarade att intervjuerna var ”frivilliga” (Dir. 2006:75, s. 5). Man – d.v.s. Morgan Johansson (den dåvarande folkhälsoministern) – menade att den information man kunde få fram var så viktig, att eventuella dödsfall i kölvattnet av kunskapandet var acceptabla.

Man hade alltså infört ”den etiska principen” frivilligsjälvmord.

Det får väl ändå sägas vara något mer kreativt än klartänkt, eftersom döingar annars brukar ses som ett grums i etikens pärlande bägare. Det var alltså ett sätt att två sina händer från de dödsfall utredningen kunde vålla. Vi hör inte heller något om att man sedan försökt följa upp om det blev några självmord eller ej. ”Tänkte inte på det.”

Min syn på mitt samhälle kommer alltid att skymmas av att man faktiskt genomförde intervjuer i ett ljudisolerat rum på regeringskansliet, ofta med utsatta, på ett sådant sätt att ”… sjuktransport påkallas därför att intervjupersonerna drabbats av akuta förvirringstillstånd, andnöd, hjärtsvikt eller så svår ångest att intervjun inte gått att genomföra, …” (Vanvårdsutredningens slutrapport s. 278)

Det är alltså detta Mårten Schultz nu kallar ”… ett gediget empiriskt underlag … ” Förmodligen förstår inte Schultz själv vad det innebär, att han menar, att det värsta möjliga – dessutom direkt olagliga – är en välsignelse för de drabbade.

Så skall vi som utlovat också återkomma till vem som inte heller kommer att få den ersättning Sofia Rapp Johansson med nuvarande skrivning inte heller kommer att få.

De som inte kommer att få är (Prop. 2011/12:160):

* De som utsatts för ”normal aga” (uttrycket myntas i ett kristdemokratiskt lagförslag år 2012, inte år 1812; s. 25). Här avses alltså varierande grader av misshandel.

* De som berövats sitt språk eller sitt ursprung (s. 22). Här återfinner vi samer, romer, resande, etc., t.o.m. dem som skyddas av lagar om minoritetsfolk.

* De som fått felaktiga diagnoser (s. 20).

* De som tagits från sina familjer och placerats av felaktiga skäl (s .21).

* De som placerats hos psykiskt sjuka och missbrukare (s. 24).

* Åtminstone delar av dem som tvingats till barn- och slavarbete (s. 21).

* ”Privatplaceringar”, d.v.s. den värsta rättslösheten, räknas inte med (s. 16).

Alltsammans skall bedömas utifrån dåtidens värderingar (s. 22), inte de värderingar vi har i dag. D.v.s. före slaget vid Stalingrad var det i sin ordning att skicka judiska barn till Tyskland för ”specialbehandling”, efteråt blir det mer tveksamt.

* Gynekologiska övergrepp räknas inte (s. 20).

Det vi ser är alltså en lag som legaliserar och legitimerar långt fler övergrepp än den tar avstånd från och ersätter. De som kommer att få skadeståndet är en liten grupp som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel på vettlösa nivåer.

Jag förväntas förmodligen att vara tacksam för att Schultz nu visat intresse för denna fråga. Men i ljuset av vad han förbiser blir Schultz en sorts medial grilljanne för det nya århundradet; engagemanget varierat men grunt, kunskapen brokig men flyktig och ett samvete som är lika ömt som den flammande twittertummen. I morgon har han också bränt fingrarna och ställer sig i kön bland alla dem som undrar varför det inte heller den här gången är någon som tackar … för ingenting.

När allt det här är över, kan vi mycket väl befinna oss i en situation där fler har tagit sina liv, än de som kompenserades för att deras liv hade förstörts. De döda tackar dig icke, men de är billiga i drift. Skinnömsningen var inte bara ofullgången, den var i allt motvillig; det är därför regeringen så slingrat sig undan, talat med så kluven tunga och hela tiden väst: ”Sofia Rapp Johansson skall du också glömma.”

Vi som har varit på barnhem har något viktigt att berätta. Det är inte vad som eventuellt har hänt oss. Det är att vårt samhälle överallt genomkorsas av djupa revor, köttsår, bråddjup av rättslöshet.

***

Publicerat på Newsmill 2012-10-09.